Tisdag

Det är med ett dämpat och kantat sinneslag jag sitter här. Mitt samvete behöver en dusch, känns det som. Bli ren och få en ny början. Jag känner ingen ångest, på intet vis. Men det är ett slags huvudbry som påverkar mig negativt. I viss mån och utsträckning.

Ett par veckor har passerat, utan att jag tränat. Det har varit ett oavsiktligt och motvilligt avbrott. Ett nödvändigt ont, kanske man kan se det som. Jag har nämligen legat i sjuksängen, med diverse plågor, alla väldigt världsliga och ingalunda ovanliga. Man skall ogärna träna när man är sjuk, det är pur idioti. Man har bara en pump, det vore ofantligt oklokt att sätta den på spel.

Således har jag självmant tvingats till en lugnare tillvaro. Vilket har, med facit i hand, varit väl behövligt samt riktigt skönt. Speciellt nu i juletid. Nackdelen är förstås att jag har tuggat igenom en hel del mer än vanligt eftersom juletid är juletid, och en del av den är maten. Och när man börjat är det svårt att sluta. Jag resonerar som så att skadan redan är skedd, att fortsätta är ett logiskt händelseförlopp. Det raserar det lilla försvar min självdisciplin byggt upp.

Följaktligen sitter jag här med trött blick och svulstig mage. Mätt och belåten, förvisso, men också på god väg till att betraktad som korpulent. Nja. Det är nog hög tid att snöra på sig de nyinköpta och komfortabla löparskorna. Eller?

Det går kanske en bra film på teve, och någon måste äta upp chipsen. Ett ansvar få kan axla, är jag rätt man för det ikväll? Det får tiden avgöra, eller förnuftet, eller smaklökarna.

En tur till Allum

Jag kliver på trappsteget och låter mig föras uppåt av rulltrappan. Det är avkopplande för benen och jag önskar att jag stod på en kilomterlång rulltrappa. Medan jag åker uppåt i maklig takt så slås jag av en retlig impuls, den vill att jag skall titta nedåt. Och min blick dras nedåt, av en märklig och ologisk kraft, och till slut står jag och blickar ned i folkhavet, och avståndet till dem växer och växer. Jag tänker att jag kommer att ramla ned, eller plötsligt tappa balansen och falla bakåt, min kropp bli ostadigare när dessa tankars närvaro och jag förlorar tillit till mig själv. Oklar och osäker om mina tankar gjort min kropp otymplig och klumpig.

Jag står som förstenad, oförmögen att slita min blick ifrån folkhavet där nedanför. Det känns olustigt, precis som man vet att man inte skall titta i en svetslåga, men inte kan låta bli, eller riva av skorpor från dess sår. Jag vet att jag gör bäst i att låta bli, men det går inte.

Samtidigt vet jag att inget kommer att hända. Det är bara mina huvudspöken som vill komma till tals.

Det är en salig röra av folk. Ett storslaget myller, nej, värre, ett sammelsurium. Jag vill redan bort härifrån, känner mig påtagligt ensam och i behov av lite moraliskt stöd.

Jag fattar min mp3 och höjer volymen en aning, stiger sedan av rulltrappan och börjar sedan gå, stärkt av att ha musiken som trogen följeslagare.

Får det lov att vara något att klura på?

Jag är en namnkunnig person, med en avsaknad av hår. Mitt namn påminner om en väldigt känd och ryktbar broinjenör. Jag föredrar att skriva, och har sysselsatt mig med det ett tag. Det är vida känt att jag har umgåtts med stora, kända personligheter, såsom Mötley Crue.

Jag gillar även att spela spel, och kan en del tricks.



Vem är jag?

Juldagsfirande á la Lerum

Jag fick berättat för mig att juldagen är en obligatorisk festdag. Det är nästintill en dödssynd att negligera festen på denna dag. Den rankas högre än nyårsafton, om det nu är en anmärkningsvärd bedrift. Det är väl högst subjektivt antar jag.

Trots att jag inte delade övrigas entusiasm och begeistring över den förestående festen, samt att jag puttrade fram på halvfart på grund av en långlivad och envis förkylning och febersymptom, så bestämde jag mig - om jag nu hade ett val - för att gå. Och nu, i ett ögonblick av rekapitulation, känner jag inte ett uns av ånger.

Det var ett mischmasch av mingel och återträffar, det bjöds på ordentliga nostalgitrippar och på framtidsplaner, drömmar och visioner. Inte skall vi heller förglömma det vanliga struntpratet, som ibland kan vara underbart och förlösande. Varje fest innehåller även sin beskärda del av sentimentala spörsmål, så även denna. Vilket under omständigheterna borde ses som mer regel än undantag.

Det fanns också en hel del väggkramare, som upplevde omvärlden som väldigt snurrig och osammanhängande, och behövde därför luta sig mot något stadigare än sina egna ben. Där fanns också en hel bunt med dansmänniskor, vissa mer begåvade än andra. Bäst borde nog vara en kille som totalt ohämmat började skaka loss fullständigt, armar och ben flög ut i vilda attacker och liknade mest ett epilepsianfall av allvarlig karaktär. Kanske var det egentligen en väl inövad dans, som härstammar från ett land långt bort, väldigt fjärran. Skämtet kanske är på mig istället, men jag håller det för en avlägsen sannolikhet.

Självklart, det är fortfarande underförstått, så utbröt ett eller flera slagsmål. Jag kommer ihåg att jag vid flera tillfällen frågade några bekanta om när det första slagsmålet skulle äga rum.

En tämligen oviktig detalj: jag spenderade inte en krona på krogen, jag lyckades lura till mig en stämpel utan kostnad, samt att jag blev bjuden på drickat under kvällen.

Vanligt orelevant gnäll

Jag är, som brukligt vid den här årstiden, förkyld och min hals gör fruktansvärt ont, speciellt på morgonen, då känns det som att man kvällen innan har öppnat kapsylförsedda flaskor med hjälp av halsen. Min panna känns varm och min blick är lite vattnig, men hostan är jag skonad ifrån, än så länge. Det är alltid något.

Det är ett tillstånd man ogärna drabbas av, men som är oändligt svårt att undvika. Är man smittad föredrar man oftast vila och en stillsam vardag, hellre än en dag kantad med julklappshandlande som oundvikligt resulterar i sprucken njure efter vassa och målmedvetna armbågar i sidan. Stressen är överallt förekommande och man kan nästan ta på den när man går runt i sorlet av människor.

Det är lätt att mista all julkänsla när man motvilligt låter sig fyllas av julstressen och besvikelsen över att vädret fortfarande halkar efter. Att man blir krasslig och känner sig som en vandrande snorpåse lagom till lite ledighet och högtidsfirande bjuder väl in till lite bitterhet. Och när Coca Cola´s nya julreklam är fullständigt värdelös jämfört med sin föregångare, så blir det inte bättre.

Tur att juleskum finns.

Utgång med företaget

Igår var jag på julbord. På det anrika hotellet "Eggers". Där satt jag och inmundigade diverse julmat med mina kollegor. Det blev lite generande, jag kände mig som en amatör bland veteraner, eftersom min julbordstallrik och midsommartallrik är identiska och krasst sett väldigt tråkiga. Och domineras av vardaglig mat; i huvudsak köttbullar, potatis, prinskorvar, ett ägg eller två, någon slags skinka.

Det ingick ett hyggligt dryckespaket, icke att förglömma. Jag undgick att vara törstig, det till en skälig summa: noll. Helt gratis, och vad smakar bättre än det? Inget.

Kvällen fortsatte på annat håll, gissningvis till hotell Eggers förtret. Med tiden blev vi också färre, skaran skönk drastiskt i antalet. Men vi hängde inte läpp för det, utan fortsatte i samma goda anda. Vi besökte två, tre fullproppade pubar innan vi hittade ett ställe där vi alla fick plats.
Även där slank det ner ett par glas, och till min uppenbara förtjusning var de också gratis.

Mitt minne är aningen dunkelt, så jag vet inte hur länge vi befann oss just där. Men efter, låt säga två timmar, så befann vi oss på ny mark, nytt ställe. Tydligen kände en i sällskapet personalen där, samt att han jobbade där på helger, så han stod för ölbeställningen. Således behövde jag inte betala där heller.

En hel kväll förflöt utan att jag behövde betala. Osannolikt, det har aldrig hänt innan. Det är synd att jag betalar för det idag...

En dag i moll

När jag står och krånglar på mig mina jeans kommer min far ner till mig och säger lite besvärat att jag är tvungen till att nyttja lokaltrafiken för att komma till jobbet idag. Jag blir snabbt konfunderad, undrar varför jag skall ta tåget och om det är något fel på hans bil. Men han förklarar omgående att det är några som haft den goda smaken att slå sönder bilrutorna på våra bilar.

Hmm, okej. Det här händer inte varje dag, tänker jag förbryllat. Jag funderar inte riktigt närmare på det utan fortsätter klä på mig och skyndar mig till köket för att trycka ned lite frukost. Väl där uppe kikar jag ner på bilarna genom köksfönstret och får syn på vandaliseringen. Betraktar det en stund, men hinner inte sätta mig ned och reflektera över vad som egentligen har inträffat.

Jag tuggar i mig frukosten och plockar på mig nödvändigheterna och beger mig till tåget. Det är lite kyligt om huvudet, jag glömde min mössa i alla hast. Jag går med raska steg, jag vet inte längre hur lång tid det tar att gå ned till tåget, har inget riktmärke eller dylikt som kan förvissa mig om att jag kommer att hinna, därför pinnar jag på i mer än maklig takt för att ha marginalen på min sida.

Efter fem minuter har jag kommit halvvägs, jag tittar på klockan och inser att jag kommer att hinna med tåget, om jag bibehåller farten. Jag hör ljudet från en bil och ska precis titta bakåt när den kommer upp jämsides och lyckas köra i den enda vattenpölen inom synhåll och skvätter ner halva mig. Jag stannar upp, tänker uppgivet att detta inte händer. Jag påminner mig själv att olyckor kommer sällan ensamma, samt att Murphys lag är ofrånkomlig, likt döden.

Är detta vad man kan kalla en mindre bra start på dagen? Jag skulle definitivt behöva lite Kellog's.

Summa summarum

Det har varit en mer eller mindre intetsägande helg. Inga dagar som går till historien om man uttrycker det i milda ordalag. Det är lite beklagligt, även om jag håller mig själv högst ansvarig.

Fredagen innefattade enbart jobb. Jag slutade inte förrän på natten, nära småtimmarna. Det innebar att jag sov längre än vanligt på lördagen och vaknade således med ett lagom stycke ångest. Jag gjorde dock inget med dagen, trots att det fanns god potential och många goda alternativ. Håglösheten hade tillsammans med tröttheten kopplat ett övermänskligt grepp om mig. Kulmen på dagen borde vara installationen av Rockband, eller möjligen filmen "Dagissnutarna" med Arnold S, som huvudaktör. Han är något av en husgud, denna vidunderliga, muskulösa pjäs från Österrike.

Söndagen började med ett besked av negativ sort: innebandyn är inställd och förblir så året ut.
Turligt nog hade jag som tidigare nämnt installerat Rockband, så det blev till att låta besvikelsen sippra ut i genom trumslag. Senare satte jag mig på motionscykeln och trampade frenetiskt och ihärdigt i lite över en timme. Ett utmärkt substitut för innebandyn, faktiskt.

Nästa helg blir förmodligen mer färgfull och levande, eller åtminstone mer händelserik. Ibland behövs det helger av denna svaga kaliber för att man skall uppskatta de bra.

Nu har klockan slagit midnatt, det är dags för att borra tänderna och sedan bädda ner sig. Kanske orkar jag läsa några stycken i boken, som än så länge inte övertygar.

Good Night, The King has left the building...

Inbillningar på morgonkvisten

Jag vaknar plötsligt och känner mig underligt vaken och utvilad, vilket under omständigheterna är förvånansvärt. Jag sätter mig upp i sängen, gäspar stort och sträcker på armarna i en stor, överdriven gest.

Jag sitter kvar på sängkanten, drabbad av en mindre obeslutsamhet, skall jag resa mig upp eller lägga mig ned igen. Det är oförståeligt svårt att välja, istället beslutar jag mig för att sitta kvar en stund.

Jag böjer huvudet en aning och kikar ut genom gliporna från persiennerna och lägger märke till det numera snöklädda landskapet utanför. Det är nästan alldeles vitt och mina ögon värker litet, av ovana för ljuset. Men det är vackert, inte andlöst eller svindlande men nära nog. Trots sin brist av färgfullhet tycker jag det är enastående. Enastående i sin enhelhet.

Jag börjar, för mitt inre, se hur små tomtenissar kryper upp ur sina små hålor ur marken och hur de skuttar omkring på min tomt. De skrattar hjärtligt och slänger gnistrande konfetti över varandra och rullar stora snögubbar i snön som aldrig tar slut. Några springer planlöst runt och hivar upp snön i luften i ren extas, några andra jämför snö-änglar. Bredvid dem, lite i utkanten av tomten, står en hop renar och äter, fridfullt och egendomligt ostörda av tomenissarnas lekar. Lite varstanns och utan ett speciellt mönster ligger det också paket utspridda. Glansiga, stora och dekorativa paket, allt för att spä på julkänslan.

Min mage kurrar och innan jag rycks tillbaka till min något tråkigare verklighet ser jag att mina imaginära vänner vänder sig om och och vinkar till mig, med ett uppriktigt varmt leende på läpparna. Jag ställer mig upp på benen och slinker ograciöst in i ett par mysbyxor. Jag går mot trappan och tycker mig plötsligt få syn på något rött som flimrar förbi utanför fönstret. Jag stannar upp, för en sekund eller två, bara för att skaka av mig den absurda tanken om att det jag nyss såg kan ha varit en tomtenisse.

Jag är förmodligen inte så utvilad som jag trodde.

Liseberg i juletid- en höjdare

Vi står i en klunga och fryser. Det stampas på stället och några huttrar friskt. Jag försöker tänka varma tankar samtidigt som jag känner kylan angriper mig, främst på mina vantlösta händer. Det går inget vidare, kylan är en alltför påstridig och överlägsen motståndare ikväll. Mitt psyke är något försvagat, dels efter gårdagens nattliga utflykt, dels för att jag fasar inför vad som komma skall.

Vi beger oss uppför rulltrapporna, de är branta, långa och de skall ta oss till huvudmålet.
Vi ska upp i tornet, lisebergstornet.

Transportsträckan går snabbt och snart har vi köpt biljetter. Vi går och ställer oss i kön, tydligen är det fler som sätter livet på spel ikväll. Jag känner hur någonting börjar gnaga inombords. Det plågar mig och gör mig ängslig. Jag tror det är en slags dödsångest som slagit rot och som när på min rädsla för höjder.

Efter minst en halvtimma får vi gå ombord. När jag tar steget in i hytten växer känslan av obehag och jag börjar tvivla på att jag gör rätt i att följa med. Det finns emellertid ingen återvändo, vi har tagit våra platser och tornet har börjat avancera uppför. Fy fan, vad högt upp vi är, och högre skall vi. Jag kan inte uppskatta hur långt det är ner till marken, (det är för övrigt därför man får höjdskräck - ögat kan inte mäta avståndet ner till marken) men byggnader ser ut som legobitar och stora åkattraktioner ser ut som modellhus.

Det är en spektakulär utsikt, odiskutabelt. Längst upp så har man en alltjämt fin uppsikt över stora delar av Göteborg. Det är kväll och staden är fylld av små ljus, i synnerhet Liseberg. Det är vackert och det skapar en gemytlig känsla, nästan även hos mig, om det inte vore för att tornet skulle avge högst misstänksamma ljud. Mina öron är på helspänn och min kropp avläser minsta oregelbundhet i rörelsen. Varje skrammel och minsta skakning får mig att stelna till. Mitt huvud börjar spela upp värsta tänkbara scenarion och jag känner hur dödsångesten tilltar och tar udden av den fina upplevelsen det faktiskt är.

Åkturen tar sin tid, vissa upplever den som kort, jag som en smärre evighet. Men hursomhelst kommer vi ner och jag kan äntligen pusta ut, slappna av och släppa mitt krampaktiga grepp om min jacka.

Vi samlas nedanför rulltrapporna och bestämmer vad vi skall göra härnäst. Det blir inga vilda diskussioner, vi vill alla ha lite mat i magen. Vi promenerad därför iväg mot parkeringen, de flesta redan frusna och oberörda efter färden upp i skyn, jag däremot känner mig en smula mer tacksam till livet och fast mark under fötterna.

Om så bara för ett par minuter.

Fredag och systemet

Jag befinner mig på systembolaget. Det är fullt med folk, som vanligt en fredag. Där är det äldre paret som skall köpa sig något gott, förmodligen vin, och där är de sedvanliga papporna som tycks vara vagt bekanta med varandra och som tillgjort förklarar att helgen snart är räddad. Antagligen syftar de till att avnjuta akoholen till en av helgens fotbollsmatcher. Åtminstone är det vad jag skulle lägga min röst på. Där är också de lite yngre, men vi är i minoritet och smyger lite, skapar ingen uppståndelse eller drar till oss onödiga blickar.

Jag sitter och betraktar min omvärld, i sällskap med min mp3. Det är säkerligen tveklöst fånigt, men jag tycker musiken får min tillvaro att bli ett uns mer avlägsen. Som om jag sjunker tillbaka i ett annat rum av medvetandet, liknande bakom kulisserna. Och därifrån beskådar jag tryggt min omgivning.

När man skall inhandla något på "Bolaget", kan man lita på att man får genomlida en god portion av väntande. Det är oundvikligt, som gravitationen, ungefär...på en höft. Det går en stund, folk går iväg med klirrande kassar och byts ut mot andra, tomhänta, stressade typer. Jag vet inte om det plingar till eller inte, men till slut ser jag mitt nummer på skärmen och jag sugs tillbaka till nuet. Tvingad att agera med omvärlden.

Jag reser mig upp och letar mig till rätt kassa, redo att beställa lite flytande lycka.

Temporär, känslomässig ödemark. Påtagligt obefintlig

You abandoned me. Love don´t live here anymore. Just a vacancy, love don´t live here anymore.

Meddelande från Italien

Det är inte utan att dra på smilbanden som jag läser meddelandet. Det är överraskande och samtidigt smickrande. När jag tänker efter är det snudd på stor humor.

Såhär ligger landet till: Min mor författade ett mail till personalen som jobbade på vårat hotell i Italien. I det tackade hon för vistelsen och deras goda arbete. Idag hade hon tydligen fått svar.
Från den yngste killen. Han tackade artigt och förklarade att det hela var på ett ömsesidigt plan. Han sade också att han kom ihåg oss, och avslutar med - nu kommer pudelns kärna - för det var ni som hade en sådan fantastisk son?!

Med hjälp av ett gott minne och uteslutningsmetoden kom jag och min mor fram till att han faktiskt syftade på mig. Det fanns inga andra familjer att ta miste på. Detta skulle på intet vis vara stor humor om inte mina två systrar spenderade sin vecka med att flitigt dagdrömma sig bort till en tillvaro med vederbörande kille. När de kom hem prisade de semestern, för att vädret var underbart, hotellet fint, umgänget oklanderligt, men framförallt var det "Pippin", som de kallar honom, som var höjdpunkten på resan.

Jag vill inte spekulera i om de ägnade sig åt att flörta med honom. Eller jo, kanske. Om nu omständigheterna nu var sådana, att de flörtade, skulle det bara innebära att humorvärdet steg yttermera, eftersom jag, enbart var mig själv och ingalunda försökte få hans uppmärksamhet, när de, eventuellt, gjorde det. Och inte blir ihågkomna eller uppmärksammade.

En personlig seger. Oväntad men ljuv. Ah, in your faces!

En bitterljuv söndag

Jag vaknar med en begynnande huvudvärk. Den växer sig starkare ju mer vaken jag blir och i samband med mina rörelser. Men det är nästan underförstått. Fast jag är inte beklagansfull och inte heller ångerfull. I huvudet cirkulerar inga "I´m never drinking again" tankar. Istället infinner sig ett lugn och jag upplever en tillfredställelse över mitt tillstånd. Jag beslutar redan då att jag skall ta det lugnt och varligt idag. Lägga mig på sängen och titta på teve, avslappnad och fullkomligt oberörd över att jag inte gör något vettigt av dagen.

Det är en trivsam känsla att slippa stressen över att behöva göra något av dagen. Den gamle parollen "Carpe diem" biter inte en dag som denna. Jag inser att jag har saknat denna känslan, finner det synd att jag upplever den med grumliga eftersmaker av sprit; jaegermeister och mojitosmak är de som dominerar. Bieffekter man gärna skulle klara sig utan.

Jag grundar lite över min inre stress över att göra något vettigt av varje dag. Jag sitter och bollar fram och tillbaka, leker med lite teorier och kommer fram till några med god trovärdighet. Förmodligen spelar lumpen en avgjort stor roll, och min ålder.

Hursomhelst och i alla händelser ligger det en samling Scrubsboxar som väntar på att bli spelade. De är otåliga, det är inget man skall ställa sig likgiltig inför.