Gris för en dag

Inom några minuter fyller jag år. Suddar ut ettan och ersätter den med en tvåa; 22.
Enkelt räknat en obetydlig ålder, och därtill fullkomligt ointressant. Inget nytt, bara en siffra äldre och kanske en dag närmare demens, dreggel och en oförmåga att ta hand om sig själv.

Man skall aldrig vara positiv, fick jag berättat för mig häromdagen. Det kanske är en livssanning värd att bejaka i många lägen, men när det stundar god mat och uppassning får man lov att avvika från banor genomsyrade av bitterhet och negativitet. Om än för just en dag.

Så länge jag får min önskade maträtt förklarar jag dagen fullständigt och totalt lyckad!

Nu slog klockan 00.00 och jag är numera födelsedagsgris.

Tagen på sängen

Det känns inte helt självklart, snarare främmande och lite plötsligt. Det som jag hela tiden räknat som en möjlighet känns överraskande och litet skrämmande när det genast blivit aktuellt och en omedelbar verklighet.

Skolbänk, föreläsningar och svettiga tentor. Är jag redo, mogen för uppgiften och framförallt - vill jag?

Jag ställer frågan till mig själv, smakar på orden och väntar på att ett tröstande svar skall formuleras och ta form. Men det som kommer äger ingen lugnande effekt, för jag vet inte om det är rätt val. Men jag hoppas och kanske är det tillräckligt. När allt kommer omkring vet man inte hur framtiden kommer gestalta sig och utan konkreta tecken eller signaler är det kanske en god idé att inte försjunka i alltför djupa grubblerier.

Egentligen är jag rädd att missa och förstöra andra möjligheter och alternativ. Men att leva ett liv efter "om" och "ifall att", är inte görligt i längden.

Götelaborg

Idag har jag strosat runt i stora staden. Staden som jag bor ett stenkast ifrån men som jag egentligen inte alls känner till. Egendomligt i alla verkligheter, kanske också aningen genant eftersom att jag bott granne med den i 16 år. Jag förmodar att jag blivit hemmablind och försummat allt som inte har någon anknytning till biografer och uteställen. Det skall sedermera bli ändring på just det, främst för att jag kommer studera där, väldigt snart. Så inom kort kommer jag rabbla spårvagnslinjer, tidtabeller och gatunamn i sömnen och känna mig som en erfaren kapten i en damm.

Målsättningen var hela tiden att jag skulle kunna orientera mig till själva högskolan. Det visade sig vara ett högst komplicerat företag. Med trevande lokalsinne men pigga ben lokaliserade jag sammantaget fem byggnader med direkt koppling till högskolan. Ingen av dem var den jag letade efter. Tålamodet tog till flykten och ersattes ganska snabbt av tilltagande frustration och fick mig att avsluta dagens sökande.

Trots det uppenbara misslyckandet är jag alltjämt nöjd med dagen och jag ser fram emot en växande bekantskap med staden.

Vet inte vart jag ska men jag skall komma dit

Nyss hemkommen från Gotland.

Första gången på Gotland, förmodligen inte sista. Det var/är mycket vacker där, om än blåsigt. Lite väl blåsigt för min smak. Gratis ansiktslyftning är visserligen inget man upplever under normala omständigheter (om man nu inte bor i Gotland ) så vinden kanske gjorde gott ändå.

Hursomhaver och allt emellan, nu är jag på hemmaplan, för hur länge vet jag inte. Det är ett regelbundet flackande och farande just nu.

Nu ska jag styra upp mig en smula och finna meningen med livet och utreda varför blyertspenna heter som den gör när den inte innehåller ett spår av bly.

Morsning.

Vän av ordning

Solen lyser in genom fönstret och skapar en gata av solsken genom rummet. I den dansar dammpartiklar planlöst och bekymmerlöst. Jag tittar på dem en stund, en smula fascinerad över antalet och för att de annars är osynliga för blotta ögat. Sedan blir jag lite avskräckt när jag inser att för varje andetag följer de med ner och sätter sig i mina lungor med sitt smuts och äckel. Jag hugger tag i dammsugaren och försöker suga upp dem men förstår snart att det är meningslöst, det här kriget går inte att vinna. Pick your battles.

Istället fortsätter jag städandet, som jag finner rogivande och därtill även kul. Inte enkom för att det slutligen kommer bli rent - eller mindre smutsigt - med mindre dammpartiklar att andas in, utan för att man ofta bjuds på resor tillbaka i tiden, stora som små. Varje föremål äger sin egna historia. Genom historien väcks minnen som i sin tur är förankrade med en viss känsla eller en speciell sinnestämning.

Jag stannar vid skrivbordet, lägger ned dammsugaren och suckar nästan uppgivet inför anblicken. Det är fullkomligt belamrat med saker. Pennor, tavlor, scanner, böcker, pärmar, portfolier, träningsredskap och datortillbehör. Men någonstans i sammelsuriumet får jag syn på ett foto. Jag tar upp det och granskar personerna på det. Där är jag, omkring 15 år gammal, med min dåvarande flickvän. Hon är vacker, tänker jag och undrar var hon är nu och om hon fortfarande är den jag kände då. Jag fortsätter att titta på fotot en stund till, spelar upp minne efter minne men lägger sedan ifrån det. Jag skakar på huvudet för att rensa tankarna och med ens försvinner funderingarna.

Dags för skrivbordet att smaka på trasan.

Ett minne för vintern

Jag sätter på mig mina svarta solglasögon och världen antar en mörkare ton. Bryter ned kvällssolens fortfarande starka solsken till en behagligare mättnad. Len och frisk vind blåser in genom fönsterrutan och svalkar mig, får solens hetta att kännas en aning uddlös, eller mindre skarp, tryckande. Ur högtalarna strömmar det musik, sommarmusik. Och för att överrösta vindens fläktande höjer jag volymen. Utanför ser jag sjön, omringad av skogens grönska och liv, på dess vatten ligger solens reflektion och vibrerar, skimrar. Det är vackert och jag känner att jag saknat det.

Vägen svänger i djupa kurvor och går upp och ned, som en naturlig berg- och dalbana, fast utan inslaget av skräck och rädsla. Det går att hålla en god fart utan att det känns riskfyllt, men jag avstår, vill att sträckan jag har framför mig skall vara så länge det bara går. Jag förstår redan nu att detta är ett scenario jag kommer att minnas och tänka tillbaka på under vintern, när kylan bitit sig fast och man huttrandes längtar sig bort.

Vägen svänger åt höger när det byts låt på radion och solen göms bakom ett parti träd, det blir tyst en stund och jag hinner undra över vilken låt som kommer härnäst. Jag kommer ut ur svängen när den nya låten börjar spelas och jag ler genast, samtidigt dyker solen upp igen och i en känsla av välmående sjunger jag med.

Hur vet man?

Satt och tänkte på en sak förut, och kunde (kan) inte klura ut det. Om jag någonsin kunnat det har jag glömt det, men jag kan inte erinra mig att jag vetat det. Det är en sådan sak man bara vet, och kan.

Hur vet man egentligen om det är "en" eller "ett" framför ordet? Vad är det som styr, vad beror det på?

Jag provade att hitta på ett ord och visste direkt vad jag skulle sätta framför, men jag vet inte varför?

En egendomlighet.