Jag sätter på mig mina svarta solglasögon och världen antar en mörkare ton. Bryter ned kvällssolens fortfarande starka solsken till en behagligare mättnad. Len och frisk vind blåser in genom fönsterrutan och svalkar mig, får solens hetta att kännas en aning uddlös, eller mindre skarp, tryckande. Ur högtalarna strömmar det musik, sommarmusik. Och för att överrösta vindens fläktande höjer jag volymen. Utanför ser jag sjön, omringad av skogens grönska och liv, på dess vatten ligger solens reflektion och vibrerar, skimrar. Det är vackert och jag känner att jag saknat det.
Vägen svänger i djupa kurvor och går upp och ned, som en naturlig berg- och dalbana, fast utan inslaget av skräck och rädsla. Det går att hålla en god fart utan att det känns riskfyllt, men jag avstår, vill att sträckan jag har framför mig skall vara så länge det bara går. Jag förstår redan nu att detta är ett scenario jag kommer att minnas och tänka tillbaka på under vintern, när kylan bitit sig fast och man huttrandes längtar sig bort.
Vägen svänger åt höger när det byts låt på radion och solen göms bakom ett parti träd, det blir tyst en stund och jag hinner undra över vilken låt som kommer härnäst. Jag kommer ut ur svängen när den nya låten börjar spelas och jag ler genast, samtidigt dyker solen upp igen och i en känsla av välmående sjunger jag med.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar