Det är söndag och jag sitter i soffan med tangentbordet i knät och med blicken fäst vid teven.
Jag har uppenbara problem med att fokusera blicken. Den flackar lätt och ögonlocken är ohyggligt tunga. Jag känner mig sömnig och gäspar okontrollerat. Det är förmodligen snart dags för att inta horisontellt läge.

Men inte än dock. Var sak har sin tid, även sömn går att skjuta på. Vill inte lägga mig och vakna upp till en ny dag, en ny vecka. Vill inte påbörja något som inte innefattar helg eller ledighet. Det kanske är en tämligen hopplös och fånig tanke. Men efter två dagars ledighet fylld med sol och diverse roliga aktiviteter har jag fått blodad tand.

Tanken på en ny arbetsvecka är föga lockande. Jag suckar lite lätt och tänker att det tvivelsutan skulle vara skönt att vara ledig imorgon. Dum tanke, stjälper mer än hjälper. Jag funderar en stund över vad jag skulle hitta på, om jag vore ledig nästa dag. Jag inser snabbt att jag gör bäst i att arbeta. Jag skulle med all sannolikhet inte förvalta dagen, göra något nyttigt av den, eftersom alla andra jobbar. Jag skulle sova längre, göra mindre, bli rastlös och gräma mig över att jag inte tjänar pengar.

Det är typiska söndagsfunderingar som rör runt i huvudet. De har bara fått lite mer fart än vanligt. Veckan kommer troligtvis bara flyga förbi i all sin hast ändå och plötsligt kommer det vara helg igen och man kan ta vid där man slutade. Troligtvis kommer det bli så. Förhoppningsvis kommer det bli så. Det är dock ingen säkerhet. Hur det blir står skrivet i stjärnorna, jag kan bara hoppas och anta.

Känner att tankarna lägger krokben på varandra och jag börja tappa greppet om dem. Jag avslutar innan det går överstyr, helt. Jag sneglar på klcckan och ser att klockan är över midnatt. Det är dags, horisontellt läge, nästa. Skall inte ställa mig och dribbla på mållinjen, utan avslutar utan vidare krusiduller.

Fridens

/Nilsson

Idag är det onsdag, fast inte mycket längre. Om ett litet tag, vi pratar om ett tidsspann på under halvtimmen, så blir veckan en dag äldre. Tiden rör sig framåt med en evig och obönhörlig hastighet. Lyssnar eller stannar för ingen. Tror man annat lurar man ingen annan än sig själv, det är en sanning god som någon annan.

Det är onekligen en svår nöt att knäcka - tiden. Antagligen kommer den aldrig lösas.
Den är lika ohanterbar som den är förrädisk. Det är förmodligen också det mest grundläggande och samtidigt det viktigaste; vetskapen om att den är opåverkbar och att den alltid tickar vidare, oavsett vad. I somliga lägen är det en tröst - att den är i ständig rörelse. Det kan även fungera som en varningssignal. En varningssignal som hindrar en att försumma dyrbar tid.

Tiden är oempatisk och hänsynslös, visserligen inte med flit, men inte desto mindre sant. Uttrycket "carpe diem" kommer väl till pass i sammanhanget. Numera känns uttrycket utslitet och uttjatat. Det är synd, för att det är en god livssanning. Inte helt enkel, men genomförbar om man är driftig och visar god vilja.

Men det är som sagt inte fullt enkelt. Istället kan man se till att inte vänta för länge med sina planer. Det finns bara en förlorare när man spelar mot Tiden. Det är alltid Du.

/ Nille

Måndag

Det är måndag och klockan har slagit kväll. Jag sitter - eller halvligger snarare, noga räknat - i min läckert glansiga soffa. Jag sluter ögonen och njuter hejdlöst när solen letar sig in i mitt rum och värmer mitt ansikte. Det är skönt och mitt ansikte klyvs i ett försiktigt och uppskattande leende. I bakgrunden ljuder det trevlig musik ur högtalarna och förstärker känslan av välmående.

Jag öppnar ögonen och min uppmärksamhet fångas av otaliga små dammpartiklar när de dansar i solskenet. Jag ler igen. Jag inser snabbt att jag saknat det lilla skådespelet. Solen är här, och jag hoppas innerligt att den är här för att stanna.

Jag ligger kvar och försöker komma ihåg senast en måndag var lika skön och avslappnad. Jag kommer ingen vart och låter det bero. Det är för långt bak i tiden, förmodligen.
Det har varit sparsamt med sol i största allmänhet, passerar snart gränsen till snålhet.
Effekten blir emellertid positiv - man värdesätter den, förhoppningsvis, mer.

Imorgon är det följaktligen tisdag. Det är fortfarande långt kvar till fredag. Men jag känner mig obekymrad inför tanken. Den stör mig inte, rör mig inte i ryggen. Vad gör det att det är måndag idag, när solen tittar fram och våren väntar runt hörnet. Inte ett dugg.

Nöjd över reflektionen byter jag ställning i soffan, flyttar mig tills jag känner solskenet i ansiktet. Sträcker ut min arm och får tag i kontrollen, trycker på play och lutar mig tillbaka, återigen med ett leende på läpparna. Jag tänker belåtet att även måndagar har sin charm.

På återseende / Nilsson