fredag 28 augusti 2009

Öl och Zlatan i någon slags skön förening.

Ikväll skall den ut och bort. Jag har fått nog, nu får den pysa vidare till andra betesmarker. Förkylningens dagar är förbi, det skall alkohol och fantastisk fotbollsunderhållning se till.

Eftersom mitt liv - de senaste två veckorna - innefattat mest snorpapper, nässpray, mysbyxor, dator och teve, kan man säga att min yttre fasad halkat efter litet. Det vore kanske en god idé att plocka fram trimmern och bekämpa det vildvuxna i ansiktet. Så man inte hamnar på ett museum inatt.

Tills nästa gång, ta er en titt på den här: http://www.youtube.com/watch?v=h8-XaxH9uTw

Hasta otro dia.

tisdag 25 augusti 2009

Film

Helgen gick odiskutabelt i filmens tecken. Rulle efter rulle betades av, tacka vet jag boxer. Perfekt tidsfördriv när man bestämt sig för att ligga inne och vänta ut en förkylning.

Förkylningen dröjer sig förvisso kvar, men trevligt var det i alla händelser. Kanske var läsk och sötsaker inte det bästa vapnet mot mr.sjukdom. Men att avnjuta en film utan kariesfrämjande snacks rimmar inte riktigt rätt i mina öron. Som berusning utan alkohol.

På tal om film, skall snart titta på "Män som hatar kvinnor". Tvekar redan, vill ogärna förstöra vad böckerna byggt upp. Det sägs emellertid att den berörda filmen tillhör hemma i den högre skolan. Åtminstone inom svensk film, vilket egentligen kanske inte säger ett dyft. Tittar sällan på svensk film, enkom för att de är direkt obra och ibland genant dåliga.

Vågar jag titta på den?

lördag 22 augusti 2009

Metafor och fiskaget

Det är som ett sandslott vid havet, tänker jag och visualiserar det framför mig. Ser mig själv stå bakom sandslottet med händerna gömda i fickorna och betraktar, begrundar. Tycker mig se ett halvfärdigt och övergivet projekt som en gång i tiden tände hopp med sitt fina utgångsläge.
Lägger märke till hur felkonstruerat det egentligen är, nästan oproportionerligt. Frågar mig själv hur det kunnat undgå mig, att jag inte sett det litet tidigare.

Du står förstås också där, lite vid sidan av. Vid din del av slottet, som du försiktigt byggde på. Den mindre delen, som bleknar i jämförelse och nästan ligger i ständig skugga av mitt bygge.

Som under en tyst överenskommelse står vi där, helt ljudlösa och bara tittar. Jag ser på dig att du är färdig här, ditt jobb är avslutat. Du är redan påväg bort, jag ser det nu. Du tynar bort i vinden. För varje vindputs bleknar du och blir lite svårare att se, snart är du som upplöst.
Jag blickar ned mot slottet igen och noterar hur din del nöts ner av tidens vågor och vindens slitande drag. Min del står fortfarande kvar, nästan oberörd av vind och våg. Det retar mig, jag önskar det raserat och tillintetgjort.

När jag tittar upp igen är du nästan borta. Jag tänker att det är orättvist och lite sorgligt, men också kanske helt i sin ordning. Från ingenstans dyker ett parti av en låttext upp i mitt huvud: "Don´t leave me stranded here all in love all alone". Jag skrattar lätt åt den dramatiska tyngden i orden och liksom förklarar för mig själv att fullt så allvarligt är det inte.

Någon hejd får det vara. Snart skall det byggas ett nytt och då kommer jag vara än mer skickligare och kunna styra utgången åt det bättre.

torsdag 20 augusti 2009

Tupplur: en sjuklings förmån

Det susar i lövverket och grenarnas gungande rörelser vaggar mig sakteliga i sömn. Mjuka solstrålar slingrar sig ibland förbi löv och gren och landar på mitt ansikte. Det är hutlöst skönt och inom kort slumrar jag in.

Jag vaknar ett par minuter senare av att solen nästan står i zenit och grillar mig. Det blev plötsligt ohyggligt varmt och jag vill bara kasta mig bort från solskenet. Förstår snabbt att direkt solljus och förkylning med sporadiska slängar av feber inte är en god kombination. Så jag reser mig upp och släpar bort stolen mot ett skuggigare parti. Utmattad dimper jag ned, andas tungt och undrar om all min energi går åt till att lagra snor numera. Jag hinner inte utveckla tankarna vidare innan jag åter fallit i sömn, med en tillfällig avsaknad av käk- och nackmuskulatur.

Efter att ha vaknat och slumrat in ett par gånger till förstår jag att nog är nog. Det är oklokt att utmana en motståndare som redan har dig i besittning. En aning resignerat packar jag ihop mina pinaler och beger mig in. Sätter mig på soffan och känner mig ändå nöjd över att ha kunnat tillvarata vad som ryktas vara sommarens sista riktiga solsken.

Hunden börjar gny och kastar menande blickar på mig. Jag förstår, säger jag till den och innan jag reser mig upp tänker jag på Julia, helt plötsligt och utan sammanhang. "The best of us can find happiness in misery", säger jag till mig själv och skakar sedan leende bort tankarna. Idag är ingen dag för sådant blödigt trams.

Nå, vad säger du Fiffi? Ska vi gå?

Allmän förfrågan

Skulle du vilja göra det? Tycka om mig alltså, eller gilla och bry dig om mig, kanske tillochmed älska mig. Det kanske är att gapa och begära om för mycket? Säg mig, är det just så?

För jag orkar inte längre, jag går på knäna här. Vill inte vara sådan här längre, i ett tillstånd jag uthärdar allt sämre. Ensam. Jag vill vara en av två.

Vill byta plats, kliva fram ur bakgrunden och in i ljuset. "Så är det egentligen dig som mina flickvänner har varit tillsammans med", fick jag höra, om än med skämtsam underton. Har fungerat som en rådgivare och kärleksdoktor alltför länge nu, när jag inte ens förstår varför. Det är ju jag som står själv, som ett irriterande rakt och oböjligt ental.

Missförstå mig rätt, jag undrar bara när det är min tur...

tisdag 18 augusti 2009

Muhammed the hacker

Förutom att ha varit ute några timmar och bankat med hammaren och dragit några drag med penseln har jag inte gjort mycket. Förvillat mig i lite papper och lekt med systerdottern också, men där tar det stopp.

Enkelt räknat en lugn och händelsefattig dag. Fram tills sex, sju ungefär, när en djupt troende datornörd tog saken i egna händer och började göra reklam för Islam. På ganska olaglig väg; genom att hacka sig in på min fars hemsida.

Först trodde jag det var bluff, ett billigt trick från pappas sida. Men när själv fick undersöka saken närmare förstod jag att så inte var fallet. Och skrattet flög ur mig. För vilken komik, vilken enastående komik. Vem väljer att hacka sig in på en hemsida om ett Elvisband, radera allt och bygga upp en egen på plats och predika för Islam? Vilken jubelidiot.

Jag menar, kunde han verkligen inte bättre? Och vad förväntar han sig egentligen, den där muhammed? Att folk - när de väl trillat in på hemsidan och insett att den är ersatt av Islampropaganda - plötsligt skall konvertera?

Det är så storslaget, jag kan knappt smälta det.

måndag 17 augusti 2009

Papirus

Jag sitter och försöker bringa ordning i den djungel av papper jag befinner mig i.
Det börjar lacka till universitetet och innan skolstart skall det ansökas, kryssas för, undertecknas och framförallt postas. Icke att förglömma - läsas igenom.

Det är inga konstigheter, egentligen. Nu är jag dock sjuk och orken tryter. Så när näsan oavbrutet läcker sin smörja och nysningarna väljer att komma allt oftare vill jag bara knyckla ihop arken, snyta mig i dem och hysta iväg. Men jag besinnar mig och förklarar för mig själv att det är sjukdomen som förargar, inte papprerna. De symboliserar ju min framtid. De ÄR min framtid.

Min direkta framtid innehåller dock inga brev eller papper, bara en dusch nässpray och en stilla säng. Hoppas att Fru sjukdom har den goda smaken att avlägsna sig under natten.

Godnatt