Tisdag

Det är med ett dämpat och kantat sinneslag jag sitter här. Mitt samvete behöver en dusch, känns det som. Bli ren och få en ny början. Jag känner ingen ångest, på intet vis. Men det är ett slags huvudbry som påverkar mig negativt. I viss mån och utsträckning.

Ett par veckor har passerat, utan att jag tränat. Det har varit ett oavsiktligt och motvilligt avbrott. Ett nödvändigt ont, kanske man kan se det som. Jag har nämligen legat i sjuksängen, med diverse plågor, alla väldigt världsliga och ingalunda ovanliga. Man skall ogärna träna när man är sjuk, det är pur idioti. Man har bara en pump, det vore ofantligt oklokt att sätta den på spel.

Således har jag självmant tvingats till en lugnare tillvaro. Vilket har, med facit i hand, varit väl behövligt samt riktigt skönt. Speciellt nu i juletid. Nackdelen är förstås att jag har tuggat igenom en hel del mer än vanligt eftersom juletid är juletid, och en del av den är maten. Och när man börjat är det svårt att sluta. Jag resonerar som så att skadan redan är skedd, att fortsätta är ett logiskt händelseförlopp. Det raserar det lilla försvar min självdisciplin byggt upp.

Följaktligen sitter jag här med trött blick och svulstig mage. Mätt och belåten, förvisso, men också på god väg till att betraktad som korpulent. Nja. Det är nog hög tid att snöra på sig de nyinköpta och komfortabla löparskorna. Eller?

Det går kanske en bra film på teve, och någon måste äta upp chipsen. Ett ansvar få kan axla, är jag rätt man för det ikväll? Det får tiden avgöra, eller förnuftet, eller smaklökarna.

En tur till Allum

Jag kliver på trappsteget och låter mig föras uppåt av rulltrappan. Det är avkopplande för benen och jag önskar att jag stod på en kilomterlång rulltrappa. Medan jag åker uppåt i maklig takt så slås jag av en retlig impuls, den vill att jag skall titta nedåt. Och min blick dras nedåt, av en märklig och ologisk kraft, och till slut står jag och blickar ned i folkhavet, och avståndet till dem växer och växer. Jag tänker att jag kommer att ramla ned, eller plötsligt tappa balansen och falla bakåt, min kropp bli ostadigare när dessa tankars närvaro och jag förlorar tillit till mig själv. Oklar och osäker om mina tankar gjort min kropp otymplig och klumpig.

Jag står som förstenad, oförmögen att slita min blick ifrån folkhavet där nedanför. Det känns olustigt, precis som man vet att man inte skall titta i en svetslåga, men inte kan låta bli, eller riva av skorpor från dess sår. Jag vet att jag gör bäst i att låta bli, men det går inte.

Samtidigt vet jag att inget kommer att hända. Det är bara mina huvudspöken som vill komma till tals.

Det är en salig röra av folk. Ett storslaget myller, nej, värre, ett sammelsurium. Jag vill redan bort härifrån, känner mig påtagligt ensam och i behov av lite moraliskt stöd.

Jag fattar min mp3 och höjer volymen en aning, stiger sedan av rulltrappan och börjar sedan gå, stärkt av att ha musiken som trogen följeslagare.

Får det lov att vara något att klura på?

Jag är en namnkunnig person, med en avsaknad av hår. Mitt namn påminner om en väldigt känd och ryktbar broinjenör. Jag föredrar att skriva, och har sysselsatt mig med det ett tag. Det är vida känt att jag har umgåtts med stora, kända personligheter, såsom Mötley Crue.

Jag gillar även att spela spel, och kan en del tricks.



Vem är jag?

Juldagsfirande á la Lerum

Jag fick berättat för mig att juldagen är en obligatorisk festdag. Det är nästintill en dödssynd att negligera festen på denna dag. Den rankas högre än nyårsafton, om det nu är en anmärkningsvärd bedrift. Det är väl högst subjektivt antar jag.

Trots att jag inte delade övrigas entusiasm och begeistring över den förestående festen, samt att jag puttrade fram på halvfart på grund av en långlivad och envis förkylning och febersymptom, så bestämde jag mig - om jag nu hade ett val - för att gå. Och nu, i ett ögonblick av rekapitulation, känner jag inte ett uns av ånger.

Det var ett mischmasch av mingel och återträffar, det bjöds på ordentliga nostalgitrippar och på framtidsplaner, drömmar och visioner. Inte skall vi heller förglömma det vanliga struntpratet, som ibland kan vara underbart och förlösande. Varje fest innehåller även sin beskärda del av sentimentala spörsmål, så även denna. Vilket under omständigheterna borde ses som mer regel än undantag.

Det fanns också en hel del väggkramare, som upplevde omvärlden som väldigt snurrig och osammanhängande, och behövde därför luta sig mot något stadigare än sina egna ben. Där fanns också en hel bunt med dansmänniskor, vissa mer begåvade än andra. Bäst borde nog vara en kille som totalt ohämmat började skaka loss fullständigt, armar och ben flög ut i vilda attacker och liknade mest ett epilepsianfall av allvarlig karaktär. Kanske var det egentligen en väl inövad dans, som härstammar från ett land långt bort, väldigt fjärran. Skämtet kanske är på mig istället, men jag håller det för en avlägsen sannolikhet.

Självklart, det är fortfarande underförstått, så utbröt ett eller flera slagsmål. Jag kommer ihåg att jag vid flera tillfällen frågade några bekanta om när det första slagsmålet skulle äga rum.

En tämligen oviktig detalj: jag spenderade inte en krona på krogen, jag lyckades lura till mig en stämpel utan kostnad, samt att jag blev bjuden på drickat under kvällen.

Vanligt orelevant gnäll

Jag är, som brukligt vid den här årstiden, förkyld och min hals gör fruktansvärt ont, speciellt på morgonen, då känns det som att man kvällen innan har öppnat kapsylförsedda flaskor med hjälp av halsen. Min panna känns varm och min blick är lite vattnig, men hostan är jag skonad ifrån, än så länge. Det är alltid något.

Det är ett tillstånd man ogärna drabbas av, men som är oändligt svårt att undvika. Är man smittad föredrar man oftast vila och en stillsam vardag, hellre än en dag kantad med julklappshandlande som oundvikligt resulterar i sprucken njure efter vassa och målmedvetna armbågar i sidan. Stressen är överallt förekommande och man kan nästan ta på den när man går runt i sorlet av människor.

Det är lätt att mista all julkänsla när man motvilligt låter sig fyllas av julstressen och besvikelsen över att vädret fortfarande halkar efter. Att man blir krasslig och känner sig som en vandrande snorpåse lagom till lite ledighet och högtidsfirande bjuder väl in till lite bitterhet. Och när Coca Cola´s nya julreklam är fullständigt värdelös jämfört med sin föregångare, så blir det inte bättre.

Tur att juleskum finns.

Utgång med företaget

Igår var jag på julbord. På det anrika hotellet "Eggers". Där satt jag och inmundigade diverse julmat med mina kollegor. Det blev lite generande, jag kände mig som en amatör bland veteraner, eftersom min julbordstallrik och midsommartallrik är identiska och krasst sett väldigt tråkiga. Och domineras av vardaglig mat; i huvudsak köttbullar, potatis, prinskorvar, ett ägg eller två, någon slags skinka.

Det ingick ett hyggligt dryckespaket, icke att förglömma. Jag undgick att vara törstig, det till en skälig summa: noll. Helt gratis, och vad smakar bättre än det? Inget.

Kvällen fortsatte på annat håll, gissningvis till hotell Eggers förtret. Med tiden blev vi också färre, skaran skönk drastiskt i antalet. Men vi hängde inte läpp för det, utan fortsatte i samma goda anda. Vi besökte två, tre fullproppade pubar innan vi hittade ett ställe där vi alla fick plats.
Även där slank det ner ett par glas, och till min uppenbara förtjusning var de också gratis.

Mitt minne är aningen dunkelt, så jag vet inte hur länge vi befann oss just där. Men efter, låt säga två timmar, så befann vi oss på ny mark, nytt ställe. Tydligen kände en i sällskapet personalen där, samt att han jobbade där på helger, så han stod för ölbeställningen. Således behövde jag inte betala där heller.

En hel kväll förflöt utan att jag behövde betala. Osannolikt, det har aldrig hänt innan. Det är synd att jag betalar för det idag...

En dag i moll

När jag står och krånglar på mig mina jeans kommer min far ner till mig och säger lite besvärat att jag är tvungen till att nyttja lokaltrafiken för att komma till jobbet idag. Jag blir snabbt konfunderad, undrar varför jag skall ta tåget och om det är något fel på hans bil. Men han förklarar omgående att det är några som haft den goda smaken att slå sönder bilrutorna på våra bilar.

Hmm, okej. Det här händer inte varje dag, tänker jag förbryllat. Jag funderar inte riktigt närmare på det utan fortsätter klä på mig och skyndar mig till köket för att trycka ned lite frukost. Väl där uppe kikar jag ner på bilarna genom köksfönstret och får syn på vandaliseringen. Betraktar det en stund, men hinner inte sätta mig ned och reflektera över vad som egentligen har inträffat.

Jag tuggar i mig frukosten och plockar på mig nödvändigheterna och beger mig till tåget. Det är lite kyligt om huvudet, jag glömde min mössa i alla hast. Jag går med raska steg, jag vet inte längre hur lång tid det tar att gå ned till tåget, har inget riktmärke eller dylikt som kan förvissa mig om att jag kommer att hinna, därför pinnar jag på i mer än maklig takt för att ha marginalen på min sida.

Efter fem minuter har jag kommit halvvägs, jag tittar på klockan och inser att jag kommer att hinna med tåget, om jag bibehåller farten. Jag hör ljudet från en bil och ska precis titta bakåt när den kommer upp jämsides och lyckas köra i den enda vattenpölen inom synhåll och skvätter ner halva mig. Jag stannar upp, tänker uppgivet att detta inte händer. Jag påminner mig själv att olyckor kommer sällan ensamma, samt att Murphys lag är ofrånkomlig, likt döden.

Är detta vad man kan kalla en mindre bra start på dagen? Jag skulle definitivt behöva lite Kellog's.

Summa summarum

Det har varit en mer eller mindre intetsägande helg. Inga dagar som går till historien om man uttrycker det i milda ordalag. Det är lite beklagligt, även om jag håller mig själv högst ansvarig.

Fredagen innefattade enbart jobb. Jag slutade inte förrän på natten, nära småtimmarna. Det innebar att jag sov längre än vanligt på lördagen och vaknade således med ett lagom stycke ångest. Jag gjorde dock inget med dagen, trots att det fanns god potential och många goda alternativ. Håglösheten hade tillsammans med tröttheten kopplat ett övermänskligt grepp om mig. Kulmen på dagen borde vara installationen av Rockband, eller möjligen filmen "Dagissnutarna" med Arnold S, som huvudaktör. Han är något av en husgud, denna vidunderliga, muskulösa pjäs från Österrike.

Söndagen började med ett besked av negativ sort: innebandyn är inställd och förblir så året ut.
Turligt nog hade jag som tidigare nämnt installerat Rockband, så det blev till att låta besvikelsen sippra ut i genom trumslag. Senare satte jag mig på motionscykeln och trampade frenetiskt och ihärdigt i lite över en timme. Ett utmärkt substitut för innebandyn, faktiskt.

Nästa helg blir förmodligen mer färgfull och levande, eller åtminstone mer händelserik. Ibland behövs det helger av denna svaga kaliber för att man skall uppskatta de bra.

Nu har klockan slagit midnatt, det är dags för att borra tänderna och sedan bädda ner sig. Kanske orkar jag läsa några stycken i boken, som än så länge inte övertygar.

Good Night, The King has left the building...

Inbillningar på morgonkvisten

Jag vaknar plötsligt och känner mig underligt vaken och utvilad, vilket under omständigheterna är förvånansvärt. Jag sätter mig upp i sängen, gäspar stort och sträcker på armarna i en stor, överdriven gest.

Jag sitter kvar på sängkanten, drabbad av en mindre obeslutsamhet, skall jag resa mig upp eller lägga mig ned igen. Det är oförståeligt svårt att välja, istället beslutar jag mig för att sitta kvar en stund.

Jag böjer huvudet en aning och kikar ut genom gliporna från persiennerna och lägger märke till det numera snöklädda landskapet utanför. Det är nästan alldeles vitt och mina ögon värker litet, av ovana för ljuset. Men det är vackert, inte andlöst eller svindlande men nära nog. Trots sin brist av färgfullhet tycker jag det är enastående. Enastående i sin enhelhet.

Jag börjar, för mitt inre, se hur små tomtenissar kryper upp ur sina små hålor ur marken och hur de skuttar omkring på min tomt. De skrattar hjärtligt och slänger gnistrande konfetti över varandra och rullar stora snögubbar i snön som aldrig tar slut. Några springer planlöst runt och hivar upp snön i luften i ren extas, några andra jämför snö-änglar. Bredvid dem, lite i utkanten av tomten, står en hop renar och äter, fridfullt och egendomligt ostörda av tomenissarnas lekar. Lite varstanns och utan ett speciellt mönster ligger det också paket utspridda. Glansiga, stora och dekorativa paket, allt för att spä på julkänslan.

Min mage kurrar och innan jag rycks tillbaka till min något tråkigare verklighet ser jag att mina imaginära vänner vänder sig om och och vinkar till mig, med ett uppriktigt varmt leende på läpparna. Jag ställer mig upp på benen och slinker ograciöst in i ett par mysbyxor. Jag går mot trappan och tycker mig plötsligt få syn på något rött som flimrar förbi utanför fönstret. Jag stannar upp, för en sekund eller två, bara för att skaka av mig den absurda tanken om att det jag nyss såg kan ha varit en tomtenisse.

Jag är förmodligen inte så utvilad som jag trodde.

Liseberg i juletid- en höjdare

Vi står i en klunga och fryser. Det stampas på stället och några huttrar friskt. Jag försöker tänka varma tankar samtidigt som jag känner kylan angriper mig, främst på mina vantlösta händer. Det går inget vidare, kylan är en alltför påstridig och överlägsen motståndare ikväll. Mitt psyke är något försvagat, dels efter gårdagens nattliga utflykt, dels för att jag fasar inför vad som komma skall.

Vi beger oss uppför rulltrapporna, de är branta, långa och de skall ta oss till huvudmålet.
Vi ska upp i tornet, lisebergstornet.

Transportsträckan går snabbt och snart har vi köpt biljetter. Vi går och ställer oss i kön, tydligen är det fler som sätter livet på spel ikväll. Jag känner hur någonting börjar gnaga inombords. Det plågar mig och gör mig ängslig. Jag tror det är en slags dödsångest som slagit rot och som när på min rädsla för höjder.

Efter minst en halvtimma får vi gå ombord. När jag tar steget in i hytten växer känslan av obehag och jag börjar tvivla på att jag gör rätt i att följa med. Det finns emellertid ingen återvändo, vi har tagit våra platser och tornet har börjat avancera uppför. Fy fan, vad högt upp vi är, och högre skall vi. Jag kan inte uppskatta hur långt det är ner till marken, (det är för övrigt därför man får höjdskräck - ögat kan inte mäta avståndet ner till marken) men byggnader ser ut som legobitar och stora åkattraktioner ser ut som modellhus.

Det är en spektakulär utsikt, odiskutabelt. Längst upp så har man en alltjämt fin uppsikt över stora delar av Göteborg. Det är kväll och staden är fylld av små ljus, i synnerhet Liseberg. Det är vackert och det skapar en gemytlig känsla, nästan även hos mig, om det inte vore för att tornet skulle avge högst misstänksamma ljud. Mina öron är på helspänn och min kropp avläser minsta oregelbundhet i rörelsen. Varje skrammel och minsta skakning får mig att stelna till. Mitt huvud börjar spela upp värsta tänkbara scenarion och jag känner hur dödsångesten tilltar och tar udden av den fina upplevelsen det faktiskt är.

Åkturen tar sin tid, vissa upplever den som kort, jag som en smärre evighet. Men hursomhelst kommer vi ner och jag kan äntligen pusta ut, slappna av och släppa mitt krampaktiga grepp om min jacka.

Vi samlas nedanför rulltrapporna och bestämmer vad vi skall göra härnäst. Det blir inga vilda diskussioner, vi vill alla ha lite mat i magen. Vi promenerad därför iväg mot parkeringen, de flesta redan frusna och oberörda efter färden upp i skyn, jag däremot känner mig en smula mer tacksam till livet och fast mark under fötterna.

Om så bara för ett par minuter.

Fredag och systemet

Jag befinner mig på systembolaget. Det är fullt med folk, som vanligt en fredag. Där är det äldre paret som skall köpa sig något gott, förmodligen vin, och där är de sedvanliga papporna som tycks vara vagt bekanta med varandra och som tillgjort förklarar att helgen snart är räddad. Antagligen syftar de till att avnjuta akoholen till en av helgens fotbollsmatcher. Åtminstone är det vad jag skulle lägga min röst på. Där är också de lite yngre, men vi är i minoritet och smyger lite, skapar ingen uppståndelse eller drar till oss onödiga blickar.

Jag sitter och betraktar min omvärld, i sällskap med min mp3. Det är säkerligen tveklöst fånigt, men jag tycker musiken får min tillvaro att bli ett uns mer avlägsen. Som om jag sjunker tillbaka i ett annat rum av medvetandet, liknande bakom kulisserna. Och därifrån beskådar jag tryggt min omgivning.

När man skall inhandla något på "Bolaget", kan man lita på att man får genomlida en god portion av väntande. Det är oundvikligt, som gravitationen, ungefär...på en höft. Det går en stund, folk går iväg med klirrande kassar och byts ut mot andra, tomhänta, stressade typer. Jag vet inte om det plingar till eller inte, men till slut ser jag mitt nummer på skärmen och jag sugs tillbaka till nuet. Tvingad att agera med omvärlden.

Jag reser mig upp och letar mig till rätt kassa, redo att beställa lite flytande lycka.

Temporär, känslomässig ödemark. Påtagligt obefintlig

You abandoned me. Love don´t live here anymore. Just a vacancy, love don´t live here anymore.

Meddelande från Italien

Det är inte utan att dra på smilbanden som jag läser meddelandet. Det är överraskande och samtidigt smickrande. När jag tänker efter är det snudd på stor humor.

Såhär ligger landet till: Min mor författade ett mail till personalen som jobbade på vårat hotell i Italien. I det tackade hon för vistelsen och deras goda arbete. Idag hade hon tydligen fått svar.
Från den yngste killen. Han tackade artigt och förklarade att det hela var på ett ömsesidigt plan. Han sade också att han kom ihåg oss, och avslutar med - nu kommer pudelns kärna - för det var ni som hade en sådan fantastisk son?!

Med hjälp av ett gott minne och uteslutningsmetoden kom jag och min mor fram till att han faktiskt syftade på mig. Det fanns inga andra familjer att ta miste på. Detta skulle på intet vis vara stor humor om inte mina två systrar spenderade sin vecka med att flitigt dagdrömma sig bort till en tillvaro med vederbörande kille. När de kom hem prisade de semestern, för att vädret var underbart, hotellet fint, umgänget oklanderligt, men framförallt var det "Pippin", som de kallar honom, som var höjdpunkten på resan.

Jag vill inte spekulera i om de ägnade sig åt att flörta med honom. Eller jo, kanske. Om nu omständigheterna nu var sådana, att de flörtade, skulle det bara innebära att humorvärdet steg yttermera, eftersom jag, enbart var mig själv och ingalunda försökte få hans uppmärksamhet, när de, eventuellt, gjorde det. Och inte blir ihågkomna eller uppmärksammade.

En personlig seger. Oväntad men ljuv. Ah, in your faces!

En bitterljuv söndag

Jag vaknar med en begynnande huvudvärk. Den växer sig starkare ju mer vaken jag blir och i samband med mina rörelser. Men det är nästan underförstått. Fast jag är inte beklagansfull och inte heller ångerfull. I huvudet cirkulerar inga "I´m never drinking again" tankar. Istället infinner sig ett lugn och jag upplever en tillfredställelse över mitt tillstånd. Jag beslutar redan då att jag skall ta det lugnt och varligt idag. Lägga mig på sängen och titta på teve, avslappnad och fullkomligt oberörd över att jag inte gör något vettigt av dagen.

Det är en trivsam känsla att slippa stressen över att behöva göra något av dagen. Den gamle parollen "Carpe diem" biter inte en dag som denna. Jag inser att jag har saknat denna känslan, finner det synd att jag upplever den med grumliga eftersmaker av sprit; jaegermeister och mojitosmak är de som dominerar. Bieffekter man gärna skulle klara sig utan.

Jag grundar lite över min inre stress över att göra något vettigt av varje dag. Jag sitter och bollar fram och tillbaka, leker med lite teorier och kommer fram till några med god trovärdighet. Förmodligen spelar lumpen en avgjort stor roll, och min ålder.

Hursomhelst och i alla händelser ligger det en samling Scrubsboxar som väntar på att bli spelade. De är otåliga, det är inget man skall ställa sig likgiltig inför.

Olyckan i hälarna

Jag sätter på helljuset men måste släcka det direkt, en bil dyker upp över krönet. Bilen rullar vidare och jag gäspar matt. Klockan är elva och jag har precis slutat jobba, det är fredag.
Utanför är det odrägligt väder, blött och trist. Vädret befinner sig i en melankolisk fas, och den är envis som synden, vägrar släppa taget.

När jag kommit uppför krönet ser jag ljus blinka en bit framför. Blåa ljus - från poliser, ambulanser och varningsbilar. Jag tror att ytterligare en räddningsbil fanns på plats, men jag vill inte riskera att fara med osanning, så jag avstår från vidare spekulationer. När allt kommer omkring är det oväsentligt.

Hursomhelst, det blinkar vilt och mina ögon överrumplas av det hastiga ljusspelet.
Jag blinkar höger och svänger av på avfarten och spanar intensivt för att få klarhet över vad som hänt. En slags morbid nyfikenhet infinner sig och ögonen registrerar allt de kommer över. Jag räknar till en bil och utgår ifrån att det handlar om en singelolycka. Noterar att jag inte känner igen bilen och andas ut, en aning lättad. Det slår mig att den aktuella olycksplatsen är ett stenkast ifrån olyckan som inträffade för två dagar sedan.

Jag fortsätter färden hem, fast i ett betydligt lugnare tempo. Funderar kring hur olyckorna sprider ut sig. På bara tre dagar har jag upplevt tre olyckor, varav två idag. En oönskad trend, på alla sätt. Med uppriktig förhoppning så önskar jag att alla klarade sig.

Med ett tungt huvud säger jag godnatt. Tankarna rör sig inte längre obehindrat fram, ett snårigt lanskap har vuxit fram och stoppar även de tappraste av tankar. Det är dags att göra kväll.

Tatuering

Jag har varit sugen på att skaffa en tatuering länge. Flera år har jag viljat, men det har alltid stannat vid tanken. Tanken på att skaffa en. Jag har aldrig kunnat bestämma mig för vad jag vill tatuera in. En tatuering är så definitiv, det krävs, för mig, en hel del tanke bakom det. Inte något man kom på klockan fyra på natten en lördagkväll. Det skall finnas en mening bakom den.

Intresset för en tatuering har förvisso alltid funnits där, men det har gått i perioder. Från svalt till starkt och ibland bara ett ringa intresse. Men nu, således, är intresset stort. Det kom över en natt, från en dröm. Tyvärr är minnet från drömmen mer än dunkelt, så jag kan inte använda mig av den.

Jag har en förkärlek till tatueringar på latin. Jag föredrar skrift i allmänhet, även när det gäller tatueringar. Men det finns en hel drös latinska livssanningar som är lockande. Även om "nemo saltat sobrius", är överenstämmande med verkligheten föredrar jag något tyngre.

Finns det en vänlig själ där ute som vill ge mig ett förslag, en idé, ett tips?

Tyvärr går också "EI SAA PEITTÄÄ" bort, trots att det vore stor humor.

"Intebandy"

Min mobil vibrerar till och en högljudd signal bryter tystnaden i rummet. Ett nytt sms har letat sig ner i inkorgen. Det är ett nytt nummer, jag känner inte igen det. Jag öppnar det, nyfiken på vem det är och vad den vill.

Jag läser igenom meddelandet, stannar upp och mitt ansikte blir uttryckslöst. Sen skakar jag lätt på huvudet och ser gropen växa sig större och större. (se föregående inlägg). Jag tittar ner, egendomligt lockad att själv ramla ned. Längst nere i gropen ser jag ett par människor. Det ser ut som om de väntar på något. Det är något märkligt med dem, något kusligt bekant, men jag vet inte varför. Jag ser dem inte riktigt, det är för mörkt.

Jag bestämmer mig för att gå närmare dem, närmare gropen. Jag måste se vad det är med dem. Nyfikenheten har tagit över och driver mig framåt, ivrig att få svar på sina ständiga frågor.

När jag är vid kanten lägger jag mig ned försiktigt och kisar ansträngt. Jag ser något blinka. Det är som små skyltar, fast på deras kläder. Jag för blicken uppåt och ryggar automatisk till, skräckslagen. Personerna där nere förstår vad som nyss hänt och börjar springa mot mig. Jag reser mig snabbt upp och pustar ut. Jag börjar gå bakåt men tappar fästet och snubblar. Jag flyger framåt, mot gropen. I luften så vrider jag huvudet och ser min mobil ligga på golvet, uppfälld, med det nya sms:et som fyller skärmen.

Jag landar med en duns och jag ligger orörlig en stund. Efter ett tag samlar jag mod och öppnar ögonen. Jag ser de där ansiktena igen. Mig själv. Som kloner. Och på sina tröjor har dem en text som blinkar. Jag flyttar blicken försiktigt nedåt för att läsa vad det står. På klon 1, läser jag: "Bitterhet är en dygd", och på klon 2, står det "Ironi är livets krydda".

Söndag vs Söndag

Förra söndagen befann jag mig i Milano, Italien. Jag promenerade på gator och torg, åkte buss och tunnelbana, tittade i exklusiva gallerior med de mest fashionabla butikerna och åt pizzor som skulle fått stumma att prata.

Nu är jag tillbaka i Floda, Sverige. Kontrasterna platserna emellan är obestridligen enorm. Det är lätt hänt att man blir en gnutta modstulen och börjar hänga läpp för att man önskar sig tillbaka. Det är en lätt grop att fall i, så man får se upp, hålla ett vaket öga.

En söndag i Milano är visserligen något utöver det vanliga, men visst kände jag något i armarna och benen. Helt säkert, det var något som ryckte och kliade i kroppen. Den var som om den var förinställd på något. Efter ett tag slog rastlösheten till, trots ett evigt spatserande. Det tog ett tag innan jag förstod.

Innebandyn.

En söndag i Floda kan även den äga sin charm.

En ljus tillvaro

En gång varje år händer det, men inte mer. Det är nu elräkningen skjuter i taket och propparna börjar smälla. Lådor med julbelysning släpas fram och far blir alldeles uppslukad av sin mani. Nu ska det pyntas på amerikanskt manér. Snart kommer huset bada i ljus - inomhus som utomhus. Det kommer vara vitfärgade som flerfärgade, rytmiskt blinkande som stilla lysande.

Det finns ingen struktur bakom det, mer än att det skall vara så mycket som möjligt. Varje list, varje gavel, varje dörr skall vara försedd med en slinga. Oftast blandas dem utan tanke, och påminner ibland om illa matchande klädesplagg. Ögonen utsätts för rejäl påfrestning, tveklöst. För ett otränat öga kan det uppfattas som ett blinkande sammelsurium.

Men det är trevligt på något vis. Ljusen skapar en gemytlig stämning och höjer julkänslan. Att bektrakta ljusens skådespel från distans är njutbart. Det fyller också en praktisk funktion; tappar man bort sig själv, av oklar händelse, är det bara till att lyfta blicken och söka efter ett starkt sken och därefter trampa i rikting mot det. Ett tämligen lätt sätt att orientera sig hem.

Men det är inte problemfritt, inte alls. I den bästa av världar skulle det räcka med att dra ut kartongen med slingorna och resten skulle de sköta själva. De skulle slingra sig upp på sina respektive ställen och till sist plugga in sig själv i eluttaget. I en fiktiv värld kanske.

Let there be light!

Slut på frusna ögonlock och istappar i nosen.

Äntligen, länge har jag väntat. Idag har förändringen anlänt. Den har två ben, är alldeles vit och präglas av djupa, lodrätta spår i dess yta. I hörnet står det en varningstext som lyder: "EI SAA PEITTÄÄ", vilket på svenska översätts till: "får ej övertäckas". Det är för övrigt så långt som mina kunskaper i finska sträcker sig, ungefär.

För er som har en taskig eller bristande slutledningsförmåga och inte förstår vad som installerats på mitt rum så ska jag göra slut på ert klurande. Det är ett element, förstår ni.
Mitt ordinarie element har några år på nacken och är nästintill värdelöst, uppenbarligen kan inte heller den stå emot tidens tand. Vilket förklarar det nya inköpet.

Nu är det slut på kylan, inte längre behöver jag huttra, hacka tänder eller sitta påpälsad i mitt rum. Det har varit djävulskt kallt, temperaturen har legat stadigt på 14 grader. Det sägs att helvetet skall vara varmt, men jag är inte fullt övertygad. Det kanske finns två stycken, sina egna motsatser, ett varmt, ett kallt.

Det droppar från teven, den tunna ishinnan har smält och förvandlats till vatten. Man kanske skall ta tillfället i akt och avnjuta lite Scrubs. Ett avsnitt eller två, kanske en handfull. Det slår sällan fel.

Men först skall jag ägna några minuter åt att hänföras av Dallas Green. Jag undrar om han lyckats ta sig till några av era högtalare med.

Tillbaka till Floda, världens metropol

Imorgon vaknar jag till en vardag utan frukostbuffé, sol, värme, tunnelbana, italienska, släkten och den godaste pizzan i mannaminne. För att nämna några exempel.

Istället rullar det vanliga livet igång. Innan man vet om det är man tryggt tillbaka i sina rutiner igen.

Fast med ett trasigt knä. Tack vare en turist vid Doumokyrkan.
- Can you please take my picture?
- Yeah, sure. (Taking the picture.)
- Did you get the whole church behind me?
- Yes.
- And all the birds too?
- Ah, okey, one more then. (Jerre går ned på knä och tar ett foto. Det skulle han inte gjort. Smärtan är total och det känns som om någon kört in en kniv i knät och rört runt. Kapat av varje led, nerv och muskelfäste. 21 år och kan inte böja sig ned utan att bli skadad, är det nu jag räknas som gammal?)

Fan vad jag hatar turister.

På en bänk, i en park, i Italien.

Det susar lätt i träden omkring, inte kyligt alls, mer mjukt. Det är Italiensk vind, jag vet inte om den har lärt sig vara lika burdus, kall och vedervärdig som en skandinavisk vind. Genom trädens lövverk letar sig solen igenom och träffar hela min person. Det är ljuvligt och jag är tvungen att ta av mig jackan. Jag funderar på att ta av mig tröjan också, men jag behåller den på.

Jag sitter i en park, närmare bestämt på en grön och ganska stel bänk. Några föräldrar leker med sina barn på de utplacerade lekplatserna, några upptagna hundägare lunkar förbi med hunden i släptåg. Utöver det är jag ensam. Jag undrar om lokalinvånarna tror att jag är en av dem, en italienare, en infödd. Jag har mitt kollegieblock framme och pennan flyger fram över bladen pö om pö. Jag rabblar spanska glosor och försöker memorera dem.

Understundom sluter jag kollegieblocket och låter tankarna vandra fritt. Situationen bjuder in till det. Mestadels jämför jag tillvaron i Sverige mot tillvaron i Italien, och kommer föga förvånande fram till att jag föredrar Italiens sol och frihet mot jobb och regn i Sverige.

Det går en timme och barnfamiljerna byts ut mot andra, men jag sitter kvar. Jag hör ett avlägset rop, inbillar mig att det låter som mitt namn. Tittar runtomkring, får syn på ett dussin vinkande händer i andra änden av parken. Flocken har anlänt, dags för utspisning av lunch.

Jag plockar lugnt och metodiskt ner blocket och pennan i min medtagna påse och börjar sakta gå mot min släkt och familj. Funderar över vad det blir till lunch, en ivrig förhoppning väcks till liv inom mig. Snälla låt mig få sätta tänderna i en fyllig och krämig pizza.

Jag går lugnt men målmedvetet och jag märker det inte själv, men min mun är halvöppen och nedför min underläpp rinner det saliv.

Mitt sökande efter ett vardagligt Nirvana

Jag kör in i parkeringsfickan och stänger sedan av bilen. Jag känner mig stressad och uppjagad och sträcker mig mot dörren men stannar mitt i rörelsen, fattar ett beslut och lutar mig långsamt tillbaka i stolen igen.

Det blir tyst. Alldeles tyst, förutom avlägsna och dämpade ljud från bilmotorer en bit ifrån. Mina öron värker, det brusar och tjuter i dem. Som en protest mot den höga ljudnivån de utsätts för. Jag känner hur världen blir mindre, mer kompakt. Mina tankar är inte längre överallt, de är fokuserade och samlade till en plats. Jag sitter så, och bara tittar och andas. Inte mycket mer, det behövs inte, känns överflödigt.

Jag betraktar stilla hur fönsterrutorna runt mig immar igen och upplever en slags trygghet över deras skydd mot intrång. Intrång av nyfikna blickar. Min värld blir ännu mindre, krymper till min direkta närhet. Hela situationen känns fridfull och avslappnad. Min andning blir lugnare och jag känner hur stressen lägger sig. Besegrad av lugnet viftar den vit flagg och försvinner tillbaka till sitt näste. Jag bestämmer mig för att varligt stoppa in hörlurarna i öronen och lyssna på lite musik. Det är ett vågat drag, men visar sig vara smått genialiskt. Det hjälper mer än stjälper.
Stämningen gångrar sig i kvadrat och jag kostar på mig att blunda, om så bara för en liten stund.

Efter ett ovisst antal minuter ljusnar det och jag öppnar motvilligt ögonen. Det är ljuset från bilen framför som bländar mig. Lyser upp min bil och påminner mig om att jag måste röra på mig. Jag kisar och tänker tyst för mig själv: "jaja, jag fattar, jag ska". Men en suck rätar jag på mig, stänger av musikspelaren och öppnar dörren.

Plötsligt vidgar sig världen, expanderar och växer sig större. Ljudet från bilar, vagnar och människor attackerar mina öron. Ljus från lycktstolpar och strålkastare fångas upp av mina ögon och försämrar mitt mörkerseende. Regnet faller smattrande över mig och får gatorna att bada i vatten. Jag stoppar genast in hörlurarna och blockerar ljudet utanför, ljudet av rörelse och liv.

Jag börjar stega på, fri från jobbets stress och glad över hur några enstaka minuter i en bil kan vara så betydelsefulla.

Tisdag med ett inslag av briljans

Idag har jag en oförskämt lång sovmorgon. Klockan har passerat ett och jag sitter fortfarande avkopplad i fåtöljen. Har egentligen inte förvaltat denna sovmorgonen heller, mer än att jag är utvilad.

Det känns föga lockande att bege sig till jobbet när resten av Sverige stämplar ut och slutar för dagen. Det är ingen moralhöjande tanke, motivationen tenderar att sjunka drastiskt.

Hursomhelst har jag tillbringat min förmiddag till att sufra i cyberrymden. Mestadels har varit förgäves, även om jag inte letade efter något specifikt. Det finns oändligt mycket skräp och oväsentligheter. Det är visserligen en definitionsfråga. Hursomhelst så kom jag till slut över ett guldkorn av sällsynt kvalité. Det var av en ren slump, självfallet. Han heter Dallas Green och är omåttligt bra. Jag har bara lyssnat till några av hans låtar och han har gjort mig uppriktigt häpen och en smula blödig. Hans röst är fantastisk, live som inspelad.

Jag föreslår att ni tar en titt. Klicka in er på youtube och sök efter Dallas Green. Förhoppningsvis blir ni inte besvikna. Skaffa er inte ouppfyllbara förväntningar redan nu, utan sök efter honom med tanken att det kan vara bra men lika gärna dåligt.

En vädergud på tvären

Jag har precis avslutat ett två timmar långt innebandypass och sitter nu i bilen. Några ensamma svetdroppar letar sig ner från håret. Jag tror att det är något fel på mina svettkörtlar, de är synnerligen överambitiösa. De har svårt att reglera sig, för dem tycks det bara finnas ett läge, vilket är överprestation. En bra inställning, förvisso, men knappast önskvärt. Friskhetstecken eller inte.

Utanför bedriver naturen en storm, fast modell liten. Som ett smakprov på vad som kan hända. En slags varning eller straff. Någon har gjort väderguden förbannad, för det regnar kopiösa mängder. Vindrutetorkarna glider upp och ned och sveper bort mängder med regndroppar. De arbetar i en hiskelig hastighet. Jag blir rädd att de ska nöta ner glasrutan så att regnet obehindrat kan välla in. Jag undrar hastigt vem det är som lyckats trampa på så många spindlar så att väderguden blivit såpass upprörd.

Vinden är inte lika upprörd. Den hänger mest med för att visa sin lojalitet gentemot regnet, men den rycker och sliter i bilen med sina kastvindar. Får den att vingla till på körbanan och försvårar körningen ytterligare. Det slår mig att det måste se ut som om ett fyllo sitter bakom ratten.

Även om jag snart är hemma och att jag faktiskt - för tillfället - befinner mig utom räckhåll för regnet, kylan och vinden så är det svårt att hålla tillbaka en önskan om att bege sig till ett land solen inte glömt, ljuset inte förkastat och som värmen inte ignorerar. Och då slår det mig plötsligt, jag reser faktiskt till Italien om tre dagar. Det är en underbar insikt och den kom som en blixt från himlen.

Jag sneglar belåtet upp mot den mörka himlen, nöjd över att jag återigen lämnar ett regnigt Sverige mot ett betydligt torrare Italien.

(Svordomar) ...(lite mer svordomar)

Varje gång blir det såhär. Varje gång. Förr eller senare. Ofelbart.

Nu sitter jag här, tomhänt. Med snopen min, en oförstående blick. Allt gick så snabbt, jag hann knappt med. Man blir lurad på mållinjen, det är avskyvärt. Man tror man har vinsten säkrad, men vips! så ler gud mot motståndaren och de välsignas av all världens tur och loppet är kört. Just då känns det som om Gud, eller någon som styr mitt spelöde, står ovanför och trallar "NananaNana" med retsam blick.

En djupt rotad frustration ligger och sjuder vid ytan nu. Snart rinner bägaren över och jag förvandlas till en korsning mellan Taz och Hulken. Åtminstone så känns det så. Lugnar jag inte ner mig snart kommer jag vara tvungen att få utlopp för de destruktiva känslorna jag bär på.

Om några timmar skall innebandyklubban fram, det är ett utmärkt tillfälle till att låta lite aggression sippra ut. Helst mycket. Men fram till dess måste jag sysselsätta mig med något som planterar glada tankar i huvudet. Scrubs på spanska? Ett föredömligt alternativ.

Betsson, here I come

Då och då väcks speldjävulen inom mig. Då är det svårt att få honom att krypa tillbaka. Ofta, när jag har med speldjävulen att göra, blir resultatet inte av eftersträvansvärd natur. Det beror på en hel del andra aspekter, som min bristande kunskap och min oförmåga att fatta riskfyllda beslut. Inte enbart för att speldjävulen styr mig. Men han är en stor ingediens i soppan.

Det är speldjävulen som förblindar mig och sätter dollartecknet framför mina ögon. Det är speldjävulen som sätter in mer pengar, ser till så att kontot inte är tomt. Han är slug, tro inget annat. Otroligt manipulativ och trovärdig, minsann. Han har en lindad runt sitt lillfinger, man äter tacksamt mat från hans hand och när han säger "hoppa", frågar man inställsamt - "hur högt?".

Det är speldjävulen som göder hundratals spelare runt om på jorden med mina slantar. Han får en att tro att man kommer vinna tillbaka dem. För man är så mycket bättre än de andra. De är ju simpla amatörer. Det är vad speldjävulen säger till mig, och jag nickar övertygad.

Han har en lugn och stadig röst. Den är mörk som avgrunden självt, ändå känns den egendomligt len och mjuk. Som om den inte kunde göra en fluga förnär. Den äger en märklig kraft, hans stämma. Överraskande övertygande och nästintill hypnotiserande. Man rycks med, struntar i konsekvenserna och litar fullständigt på vad rösten säger.

Följaktligen kommer jag tillbringa min kväll hos diverse pokersajter. Känna hur jag sakta, eller mycket snabbt, närmar mig botten, både ekonomiskt och som person. Men förhoppningsvis så är det en kväll i min favör. Och kanske, om jag håller tummarna tillräckligt hårt och ber till högre makter exakt rätt antal gånger i precis rätt ögonblick så vinner jag en saftig och alldeles orättvis summa pengar. Men bara kanske.

Vill du nå mig under tiden så finns jag tillgänglig på 0302- 666komochhjälpmig

Besked av uppskattad karaktär

När jag kommer hem är jag trött. Efter en arbetsdag på 13 timmar, i runda slängar, gäspar jag friskt och tänker redan på får som hoppar förbi. Ögonlocken drar sig nedåt, tyngre och tyngre för varje minut som går. Men magen kurrar lätt och måste stillas, så jag går in i köket för att värma lite mat.

På väg in i köket ser jag ett stort, vitt kuvert ligga på köksbordet. Samtidigt som jag går förbi läser jag på det. Det är adresserat till mig. Jag gör halt och vänder på klacken, och ger ifrån mig ett tjut när jag förstår vem avsändaren är. Det är från Avista, min utvalda språkskola i Barcelona! Det är strålande nyheter och tröttheten jag kände är som bortblåst.

Exalterad öppnar jag min post, den innehåller flera olika blad och häften. Min mor står nu bredvid mig, lika intressad som mig. Vi ögnar igenom några blad och diskuterar lite smått. Mina tankar skenar iväg, flera månader i förväg. Jag ser mig själv i ett soligt Barcelona. Det är en angenäm tanke som gör mig upprymd men jag känner också ett helt annat allvar tillta. Situationens allvar. Nu är det inte längre spekulationer och löst prat, nu är det bokat.

Jag stoppar tillbaka alla papper i kuvertet och traskar sedan ner till mitt rum. Jag slår mig ner i fåtöljen och tittar på min spanska ordbok. Den är tjock som synden och ger ett maffigt intryck. Jag sitter så ett tag, bara tittar och funderar. Efter ett tag ler jag, glad över vetskapen om att jag redan nu har hittat min första vän i Spanien.

Dagens begynnelse

Solen strålar in genom fönstret och jag vältrar mig i solskenet som ett barn i en pool. Jag lutar mig tillbaka och sluter ögonen för att uppnå maximal tillgodogörelse av solen.
Det är fortfarande ljust när jag blundar, ett ljustrött skimmer flyter omkring på ögonlocken. Jag känner en värme sprida sig i kroppen, ett välbehag strömma runt i blodet. Mina frusna fötter tinar och återfår sakta sin normala temperatur. Det är ett ögonblick, eller en rad ögonblick jag helst inte släpper taget om.

Det är en eftersträvansvärd start på dagen jag blir bjuden på. Jag börjar oskyggt och ohämmat förklara den här dagen till något av en raritet, men lägger snart band på mig och tonar ner det en aning. Nöjer mig med att konstatera att dagen börjat ovanligt bra och ribban ligger högt och att dagens övriga händelser och skeenden förhoppningsvis blir av samma kaliber och nivå. Men mycket kan inträffa längs vägen, det skall sägas. Murphy-lagen är lika ofrånkomlig som gravitationslagen. Därför är oskrivet bäst.

Istället försöker jag, bäst jag kan, att inte tänka i förväg och bygga förväntningar. Förutsättningslöst är det nya svarta. Iallafall idag.

Ikväll samlas grabbarna och äter en god middag. Det blir början på det temporära uppehållet för våran lilla familj. Det är väl lite därför jag inte vill spekulera för vilt i vad dagen har i sitt sköte. En bra början innebär inte alltid ett bra slut. Det skall inte vara några som helst konstigheter, egentligen.

Nu måste jag förflytta mig, solen når inte längre mig och än är jag inte redo att släppa den. Höstsolen är aningen skygg och sällsynt, det gäller att passa på.

Sista kvällen med gänget

Vi sitter i bilen påväg till Frölunda. Det är måndag och utanför är det redan kolsvart, förutom lamporna utmed vägen som lyser upp den blöta asfalten. De ger ett dämpat och trött sken, som om höstens mörker är för tjockt och starkt, omöjlig att luckra upp och besegra.

Det är i P´s bil vi sitter och han kör. Det är för honom vi -jag, den wow-spelande finnen och bittra men brutalt ärlige tyskättlingen -sitter inträngda här, påväg hem till V - en annan wow-spelande typ. Det är aningen motvilligt och det känns nästan som man blivit ivägsläpad av sin mor. Skälet till att vi alla befinner oss där, är för att han, P, vill ta ett gruppfoto av oss, av gänget. Det skall tydligen pryda hans Visakort en tid framöver. En fin tanke, men kan man inte ordna sådant i Paint, undrar jag.

När vi är framme så sitter vi och samtalar om allt möjligt. Känslan att vara dittvingad har gett med sig och jag inser att vi alltid har det genuint roligt. Efter ett tag placerar vi ut kameran och tar ett par kort. Vi blir måttligt nöjda, men tillräckligt för att inte ta nya. När jag sitter där blir jag förundrad över varför vi egentligen inte träffas oftare. Jag listar snabbt upp några skäl och förstår problematiken. Såväl logistiska som tidsmässiga problem. Jag tycker det är tråkigt och framförallt synd. Vi fortsätter att konversera, till slut kommer vi in på framtidsplaner. Jag tycker mig känna att stämningen antar en mer dyster ton. Framtiden ser splittrad och kluven ut. Inte nödvändigtvis negativ, men reducerad. Två skall lämna landet och inte återvända förrän drygt ett halvår. Varav en inom en väldigt snart framtid.

Tiden går och det börjar bli dags att röra på sig. Vi sätter oss i bilen och kör hem. Vi säger inte så mycket nu. Någon höjer radion och låter den dominera ljudutrymmet. Vissa sjunger med i texten men tyst, det är inte läge för någon allsång. Jag sitter med huvudet lutat mot fönstret och tittar ut och jag får känslan av att de andra gör de med. Jag är inte ledsen och stämningen är inte nedstämd, men vi tycks vara tyngda av allvaret. Jag är det i alla händelser.

Vi sitter så nästan hela vägen hem. Ibland yttrar sig någon kort, kommenterar låten som spelas. P, släpper av en efter en, och hälsar oss att ha det så gott och att vi syns på lördag igen. Sista gången vi är samlade allihopa, innan en av oss lämnar oss för livet i solen.

Lördag - sista natten med gänget. Det kommer bli skönt att slippa er. Eller?

Dagen efter

Jag vaknar av oljud från våningen ovanför. Korta, ilskna drag med dammsugaren skrapar mot golvet. Mor och far orerar ljudligt om något. Förmodligen någon meningskiljaktighet av mindre karaktär. Det är inte ypperliga förhållanden att vakna till. Jag begraver huvudet i en av kuddarna och känner genast huvudvärken pocka på. Den är lindrig, den känns som små nätta hammarslag.

Lite huvudvärk är överkomligt. Törsten och den mörka, hesa rösten likaså. När allt kommer omkring skulle jag vara villig att betala ett högre pris för vad jag anser var en lyckad kväll. Vad jag minns förflöt kvällen utan konstigheter. Vädret var väl diskutabelt förstås, men det är sällan någon nyhet eller överraskning. Drickat var billigt och för min del i lagom mängd. Stämningen var trevlig och uppsluppen. Efter att ha rekapitulerat och analyserat gårdagen finner jag mig nöjd.

Just det! Kvällen innefattade ett slagsmål, det kan tyckas vara något av en naturlag för "gamla torarica". Jag blev aldrig vittne till det, utan såg bara en kille med blodig hand som grimaserande konstaterade att "det gjorde jävligt ont". Det tror jag det.

Lugn fredag? Igen?

Det är återigen fredag. Jag sitter hemma, trött och sliten som efter ett maratonlopp. Jag förutsätter att de måste vara ordentligt trötta, för att inte säga utmattade.
Jag kan inte påstå att jag är helt nöjd med utvecklingen av kvällen, men jag tar skeden i vacker hand. Jag ser ett tydligt mönster; fredagar och lördagar nyttjas inte längre till utgång och fest, istället antar de en lugn karaktär.

Imorgon återgår jag dock till normala banor. En avskedsfest skall äga rum, bekvämt nog belägen i kommunen. Det kommer bli storslaget, det äger iallafall förutsättningarna till det. Ser man till traditionen kommer man bevittna ett och annat slagsmål, om det vill sig illa, och det gör det som sagt ofta.

Men ikväll ägnar jag mig åt "Arrested Development". Både kvällens räddning och behållning.

Du är min termos i gryningen.

Tji fick jag, och tur var väl det

Jävlar i min låda, det här är fantastiska nyheter. Jag fick på fingrarna direkt, påpassligt nog. För en stund sedan spydde jag galla över hösten och fördömde den mer eller mindre. Men det är lätt att ta till överord och göra det enkelt. Som jag tidigare påpekat så finns det två sidor av myntet.

Jag gick upp till köket och tänkte hitta något att bita i, när jag plötsligt får syn på julmusten. Kan man köpa den nu? Jag känner hur salivet rinner till och jag måste svälja några gånger. Genast blir hösten överkomlig. Jag glömmer att mina tår är frusna och jag tänker inte längre på att mitt rum är varmt som ett vindskydd. Nu har jag min julmust.

Nu får tandläkaren ursäkta, för jag skall hinka julmust. Äntligen! Älskade höst och vinter!

Kalla händer och blöta strumpor

Det börjar bli ledsamt redan, tålamodet och toleransen tryter och minskar successivt. Allt har sina för- och nackdelar, men just nu väger nackdelarna tyngre. Jag tycker inte det är så roligt när man inte kan vara ute utan att frysa om händerna. Det är inte så vansinnigt kul att vara förkyld eller snuvig nästan konstant. Det är inte heller så uppskattat att känna att dagen redan är förbi och förbrukad när man slutar jobbet, eftersom det redan är mörkt som graven. Jag är inte så förtjust i att gå runt och huttra och trycka upp axlarna till öronen för att regnet och kylan inte skall tränga in. Jag har fått nog av att hitta alternativa vägar för att undvika vattenpölar.

Bitter? Nej, inte alls. Inte än. Skämt å sido, ett klimatbyte skulle obestridligen göra gott.
Varför bor man inte utomlands i fyra månader varje år? Visar det sig att man saknar höst och vinter får man väl boka en vecka där det är kyligt och blött.

Som livet själv så går detta också upp och ned, som i perioder. Imorgon är jag kanske av en helt annan mening och talar om hur vackert, mysigt och alldeles ljuvligt höstvädret är.

Men idag är det ruttet.

På återseende / J von pocketson

Uppskattad dag

Jag har nyss slutat för dagen och jag går mot bilen. Jag tittar upp mot himlen och mina ögon möter ett behagligt solsken. Ett leende dansar på mina läppar och inombords känner jag hur någonting slår rot. En slags vag känsla, en förnimmelse. Svag men alltjämt påtaglig. Den gör mig nästan fnissig och jag måste behärska mig för att inte brista ut i ett okontrollerat glädjefnatt.

Jag styr ut bilen på vägen och sätter på radion. Precis då byter dom låt och det blir tyst några sekunder, jag väntar ivrig och nyfiket, men någonting säger mig att jag inte kommer bli besviken. Alldeles rätt, strax därefter hör jag introt till en av "Metallicas" bättre låtar och jag känner hur mitt ansikte klyvs i ett ännu större leende. Samtidigt märker jag hur den underliggande känslan växer i styrka, ökar successivt och frammanar en härlig stämning av harmoni och lycka.

Snart är jag hemma; jag har nyss tagit mig upp på motorvägen. Jag ligger lite över hastighetsgränsen och kör obehindrat fram i filerna. Sjunger med full hals i stycken där jag kan texten, resten mumlar och nynnar jag bara. Jag slås av en känsla av oövervinnlighet. Jag känner mig oantastbar och överlägsen, inget kan sänka mig nu, inget. Allt går min väg. Jag tittar ut och ser träden vinka åt mig med deras spretiga och lövbetäckta grenar. Ovanför dem flyger några fåglar, även de vinkar åt mig. De samlar sig och formerar sig i bokstäver. Jag måste kisa för att urskilja vilket ord de bildat. Jag blir genast häpen. De har skrivit mitt namn.

Det är otvetydligt goda tecken. Idag är förutsättningarna på min sida. Idag är en bra dag, en riktigt bra dag.

Moral-- och etikpredikan

Konsten att vara snäll och göra gott är inte alltid helt kristallklar och enkel att bemästra. Att hitta en handling som är helt osjälvisk är inte heller så lätt som man kan tro.

En god gärning gör gott. Är man en riktigt inbiten livscyniker och har en förkärlek för bitterhet kanske man anser annorlunda. Men det är egentligen inga konstigheter; gör man en god gärning, så sprids det, det smittas av - som ett leende. En god gärning föder en annan, det fungerar som ringar på vattnet. Det finns faktiskt vetenskapliga belägg som styrker mitt påstående.

Inget av det ovannämnda är egentligen någon nyhet. Långt ifrån faktiskt. Men folk har en tendens att glömma det. De skuffar in det i någon mörk vrå i huvudet, och bereder mer plats åt sitt ego, sig själv. Man ser bara till sig själv, och inte de andra. Till slut blir det att man bara lägger märke till saker som görs mot dig, men lägger ingen notis i saker du gör mot andra. Vilket är ett fundamentalt snedsteg.

Jag tror benhårt på effekten av att vara snäll och göra gott. Det blir en garanterad dominoeffekt, även om man själv inte lägger märke till den. Det är ett sätt att nå andra, många andra. Tanken att jag kanske är orsaken till att helt obekanta och okända människor går runt och mår bra, skänker mig stor glädje. Jag går så lång att jag tror att det kan förändra och radera många av dagens problem. Vem vill vara elak mot någon som är snäll och behandlar en på önskvärt sätt?

Eftersom många inte använder sin kunskap om att göra gott, och har kastat iväg omtanken över sin nästa, så har jag vidtagit åtgärder. Små, små åtgärder som i det långa loppet kan visa sig guld värda. Senast lämnade jag kvar en femma i en parkeringsautomat. Tänk vad glad och positivt överraskad näste person blev. Kanske hade personen i fråga haft en riktigt usel förmiddag, men synen av femman och tanken att någon har lagt den där enbart för att göra nästa person glad, även om de aldrig kommer träffas, kanske får den på helt andra tankar. Och plötsligt blir tillvaron en smula lättare att vistas i?

Är det inte ett möjligt och rimligt scenario? Skulle inte du uppskatta gesten och tanken bakom en kvarlämnad femma? För hur ofta lyckas man skramla ihop tillräckligt med parkeringspengar?

Högst oönskat inslag i söndagen

Söndagarna har utvecklats till lite som en trivial högtid. Aldrig har jag förknippat söndag med glädje, fram tills nu, således. Det beror antagligen på att jag aldrig gjort något vettigt utav söndagen. Sitter mest och försöker hindra klockan från att ticka, förhindra en morgondag, som antingen innebar skola, lumpen eller jobb.

Men numera spelar jag innebandy med ett gäng killar. Det låter så banalt och det är det förmodligen också. Inget banbrytande, inget extraordinärt, bara ren innebandy. Men det ger mig oväntat mycket.

Idag var det dags igen. Jag åkte dit tidigare, eftersom vi föregående söndag hade bestämt så, och var först på plats. Jag började arrangera planen, ställa fram bänkar, mål och flytta madrasser. Sen tog jag fram min boll och började skjuta lite. Klockan gick, de borde ha varit här för en kvart sedan. Ytterligare en kvart gick, utan resultat. Jag tänkte att de bara är lite försenade, samt glömt bort att vi skulle börja tidigare. Men när ytterligare en halvtimme tickat förbi, ger jag upp och ställer uppgivet tillbaka sakerna på deras ursprungliga plats.

Jag sätter mig i bilen och kör hem, snopen och med en känsla av att ha blivit bestulen. Det känns så, precis så. Som om jag blivit bestulen och straffad. Straffad för att jag under veckan haft tankarna på söndag och inte haft mitt huvud i nuet. För att jag längtat till helgen och tagit ut det över vardagen. Nästan tryckt paus på livet. Bestulen för att jag väntat och längtat, som ett barn som på lördagen åkt till godisaffären, plockat sin påse och sen fått reda på att han/hon inget får.

Men kanske var det "meant to be"? Jag känner mig faktist lite krasslig, kanske hade det gått illa om jag spelat idag. För att stilla min besvikelse intalar jag mig det, om och om igen, som en mentalsjuk.

Lördag

Jag är ute och går, med mig har jag min hund, hon rycker och drar. Ivrig att komma fram, nosa och tolka dofter. Bakom mig går mor och min systerdotter, de delar inte hundens vilja att avancera framåt. Helst skall varje detalj av omgivningen kontrolleras och verifieras, bedömas.
Jag tittar bakåt och betraktar det lilla livet, E. Hon har fullt upp med havet av löv, fullständigt uppslukad av nuet, precis så som barn är.

Det är lite kyligt ute, men inte kallt. Än behöver jag inte rota fram vantar och mössa. Vi går vidare och jag tittar på myllret av löv, hur de dominerar marken och vägkanten. Tänker att de påminner om en stilla eld. En avlång eld, utan värme och rök, som belägrat vägkanten och lyser upp de mörka vägarna. En slags färgklick i mörket. Jag tycker det ser vackert ut, förundas över hur fint dödens förlopp kan vara.

Snart är vi inne i värmen igen. Jag torkar tassarna på hunden och tar sedan trappan ner till min våning. Jag slår mig ner i fåtöljen och pustar ut, egendomligt trött. Funderar ett slag på vad jag skall hitta på, om jag skall slå en signal till vännerna. Fåtöljen har med någon outgrundlig kraft lyckats nagla fast mig, eller om det är min för tillfället välutvecklade lathet.
Min blick genomsöker rummet för att hitta något som kittlar intressenerven, något som jag vill sysselsätta mig med. Noterar klädhögen och diverse utspridda plagg, och dammet som ligger som ett täcke över mina möbler och pinaler. Men jag konstaterar att lördag ingalunda är någon städdag, det har det aldrig varit. Ögonen vandrar vidare och registrerar teven, men känner inget sug och vandrar därför vidare med blicken. Stannar vid soffan och sängen, får syn på något. Jag vet precis var det är och känner hur nerven börjar rycka och pocka på uppmärksamhet. Jag kan inget annat än hänryckas av entusiasmen och beslutar mig för att följa min kropps signal.

Jag lägger mig i sängen, tar fram boken och håller den ömt i händerna. Också den i eldens färger. Jag tänker att i mina händer håller jag en eld, en eld med en historia att berätta.

Gymmet

Jag går runt i lokalen, det är tomt och öde, som vanligt. Ingen har någonsin varit här samtidigt som mig. Ibland blir jag varse om någons närvaro, fast som skoavtryck, små livstecken; en brits som är flyttad, eller några vikter som står annorlunda än förut.

Jag fortsätter gå runt, kastar ett öga på maskiner och redskap som jag snart skall använda. Lägger märke till hur oanvänt det är, outnyttjat. Byggt för skolans personal och inte en enda själ är här. Bara jag, men jag jobbar inte ens på skolan. Jag undrar om deras personal är atleter hela bunten, eftersom behovet av ett gym uppenbarligen är obefintligt. En bild dyker upp för mitt inre, med hela personalstyrkan samlad. De står och stönar och spänner sig, stora som Atlas i Gladiatorerna. Jag skakar på huvudet och den befängda bilden tynar bort.

Jag lägger mig ner på en brits och gör ett uppvärmningsset på bänkpressen. Det går smidigt och lätt, men jag känner ingen glöd, ingen motivation. Jag måste bygga upp lite adrenalin, bli taggad och få upp flåset. Så jag reser mig upp och går fram till stereon, vrider upp volymen och blir genast mer alert. Jag beslutar mig för att springa lite, för att få igång syretillförseln och flåset. Jag joggar runt i lokalen, stannar ibland upp, måttar några slag och bekämpar en osynlig fiende, som Rocky, och fortsätter sen. Till slut kommer jag in i rummet med boxningsäcken och jag avlossar ett gäng väl avvägda, tunga slag mot säcken. Konstaterat snabbt att jag nog skulle få ner Rocky själv.

Nu är det dags, jag är redo för bänken. Jag vänder på klacken och börjar jogga ut ur rummet och precis i dörröppningen höjer jag huvudet och får syn på en stor gestalt. Jag slutar andas och jag ser för mitt inre, hur min själ, mitt liv, hoppar ut ur min kropp, ner på marken, vinkar hastigt innan han springer iväg och säger "AAaaa, shit". Varför han är engelsktalande förstår jag inte.
När jag vågar titta på mannen i dörren som står där med ett flin, nöjd över att ha överrumplat och skrämt mig, kan jag inte riktigt placera honom, förrän det går upp för mig att det är den smått excentriske trädslöjdsläraren M.

Situationen blir lite vimsig, jag är fortfarande rejält uppskrämd och han står bara där, så jag börjar svamla lite osammanhängande att jag har nyckel hit även om jag inte jobbar här och att bänkpressen väntar på mig. Han nickar lite tveksamt och säger "aaja, jovisst". Sen önskar jag honom en trevlig dag, som om han skulle gå iväg och att jag ägde stället. Jag inser genast hur det kan ha uppfattats och tolkats, skäms för min idioti. Men han tänkte visst träna litet han också. Självklart.

Jag går och lägger mig under stången och börjar träna, det är lite skakigt och jag är inte helt fokuserad. Samtidigt hör jag hur vikter lyfts i det andra rummet, och sen ett mummel. Jag undrar om det var avsett till mig så jag blir genast ivrig att svara. Fast jag måste utröna om han verkligen pratar med mig eller om det bara är frustande och stön. Men jag kan inte höra det när jag ligger ner, jag måste resa mig upp och komma närmare. Så jag reser mig upp, hastigt och snabbt för att inte missa vad han säger, och PANG! Där åkte mitt huvud in i stången, det svajjar från sida till sida och en strålande smärta tar vid. Jag grimaser illa och tar mig för huvudet när jag hör honom igen; "Hmpfrr", "ööehh", och ljudet när två vikter stilla slås ihop.

Höjden av klantighet. Jag betraktar resultatet i spegeln och ser till min förskräckelse att en kraftig bula redan växt ut. Den smärtar och jag hatar den redan, och M med.

Nästa dag åker jag inte till gymmet, trots att jag vill och har tid. Det vilar en förbannelse där numera. Efter ett par dagar känner jag mig en gnutta febrig, och försöker härröra vartifrån jag kan ha smittats och kommer på att tänka på mitt samtal med träslöjdsläraren. Innan han begav sig och lämnade gymmet i mina händer påpekade han att han minsann var febrig, vilket förklarade den lätta träningen. För det kunde ju inte skada, om man tog det varligt och lite nätt. Att han sedan spottade och fräste ut virus och andra bakterier som en vattenspridare tänkte han nog inte närmare på.

Det vågar jag satsa en såg och en svarvmaskin på.

Tankspridd

Ibland vill det sig inte. Det är helt enkelt stopp. Det känns lite trist, men man får ta skeden i vacker hand. Det är dumt att forcera något, det utmynnar sällan i ett lyckat resultat.

Det är en sån dag helt enkelt. Hade en del idéer eller tankar som jag tänkte kraffsa ner här, i mitt krypin. Men tankarna klipptes av, som en navelsträng. Avskild från sin näringskälla. Lämnad med rudimentära tankar. Tankar utan substans.

Istället riktar jag återigen min uppmärksamhet till det spanska språket. Ersätter barndomsminnen med spanska glosor. Är det inte så det förhåller sig? En sak går in och trycker ut en annan. Kanske råder bara den regeln när huvudkontoret är fullt. Det är förmodligen svårt att fastställa.

/ J af nässon

Människor vs människor och jorden

Det är synnerligen svåra tider nu. Hösten har som bekant tagit över och bjuder på mörker. Gott som ont, det ska inte diskuteras vidare nu. Men framförallt så vill det vidrigt vedervärdiga våldet aldrig ta slut, minska, försvinna. Det är som om hela världen är infekterad, överallt pågår det vidrigheter. Folk trakasserar, hotar, misshandlar, våldtar och dödar. Det vill aldrig upphöra, det blir till synes bara värre, successivt.

Allt går mycket längre nu än innan. Folk har inga gränser. Respekten oss emellan och empatin är som bortblåst, de glömdes vid sandlådan, tillsammans med spaden som man slängde på dagiskompisen.
Rent igenom skrämmande. Att det våldet sprider sig ner i de yngre åldrarna är också ett faktum. Hörde exempelvis om några tolvåringar som plockade upp en fyra-åring från skolan och torterade honom till döds. Man blir fan mörkrädd.

Till råga på allt håller vi på att konsumera upp och förstöra vår enda planet. Det är också en briljant idé. Naturkatastofer förintar byar och samhällen, lämnar människor att dö, eller i desperat behov av hjälp, understöd. Undrar om vi hinner rädda den, få jorden på rätt köl igen. Vi hinner kanske ta ihjäl varandra innan?

Det är läskigt alltsammans. Speciellt hemskt är det när mord behandlas som vardagsmat i tidningen. Man är så avtrubbbad redan, det ska till något yttermera för att man ska reagera. Sanslöst egentligen. Finns inget logik att finna.

Jag har ingen magisk formel för att ställa allting till rätta. Men några knep och tillvägagångssätt. De ska jag förtälja en annan gång, för tiden springer iväg för mig. Den här frågan är inget man avhandlar på en kvart, femton minuter. Det är en svår nöt att knäcka. Men som tur är har vi verktyg, det är bara för oss att börja använda dem på rätt sätt.

Godnatt säger jag och stoppar sen in hörselpropparna.

Jag är helt färdig. Helt slut som människa. Jag ligger i fåtöljen och dreglar. Känner mig som ett mänskligt kolli. Mina ögon går i kors, men jag vill inte sluta dem, inte än. Så jag fortsätter kämpa, försöker hålla de ohyggligt tunga ögonlocken uppe. Det känns som om någon släppt ner persiennerna, och skurit av en bit av snöret. Hälften av snöret, och på så vis kraftigt decimerat mitt synfält.

Min kropp har sats i sparläge, en slags fas för att hushålla med energin. Den har stängt av organ. Bara de mest vitala får vara igång. Nästan.

Nåja, det blev kanske en smula överdrivet. Men mitt tillstånd är snudd på löjligt. Och fan vad jag gillar det. Klockan är litet över nio, och jag är trött som ett spädbarn. Ge mig en napp eller en snuttefilt och jag glider in i sömn omgående.

Ikväll blir det inga bekymmer att få tag i John Blund, han sitter här bredvid, väntandes på klartecken från mig.

Kyla, mörker och problem - är det inte herr Höst som kommer?

Det är dystra och mörka tider. Sommaren är ett minne kort. En svunnen tid. Hösten har tågat in med full styrka. Och i vanlig ordning blev löven rejält uppskrämda och skiftade därför färg och nyans. Dagsljuset vågade inte heller bjuda upp till kamp, utan lät mörket välla in och erövra eftermiddagen. Värmen ska vi inte orda om.

Med dystra och mörka tider syftar jag mest på människorna kring mig. Det är en hel drös som har det kämpigt nu. Om hösten har något finger i spelet vill jag inte spekulera i, men det är kanske också mindre relevant, i sin helhet. Det är nog ytterst individuellt det där, hur mycket man påverkas av höstens alla förändringar. I vilket fall vill jag skänka en tanke till de som för tillfället lever i en uppförsbacke. Men efter regn kommer solsken, och för att göra det tydligare; efter uppför kommer nedför. Tills dess är det bara att tugga vidare, varför inte stanna vid vägkanten och ta en paus, greppa läget och kanske även acceptera det. För att sen stega vidare, men en kortare backe att bestiga, förnyad kraft eller bara en insikt om att man inte står i stormen ensam, vad vet jag.

I dessa tider glider många in i någon slags depression, lätta som djupa. Det är väl en tacksam tid att göra det på också, antar jag. Vissa välkomnar nog hösten, just för att kunna vara lite nere, slippa gå runt och försöka vara glad och lycklig. Släppa masken och andas litet.

Personligen påverkas jag inte nämnbart. Lövens alla kontraster är ibland ljuvliga för ögat att beskåda. Luften får också en ny friskhet och ett sting, som om den varit lite uddlös under sommaren men återhämtat sig. Det kan jag finna uppfriskande. Att mörkrets inbrott sker tidigare än vanligt är aningen tråkigt dock. Det känns förvisso inte lika fel att sitta inne en hel dag. Dagarna får också en annan mys-stämpel på sig. Stearinljusen kanske dukas fram och sin filmsamling utnyttjas flitigare. Samtidigt får man en större lust att dela de stunder med någon man håller kär och tycker om. Behoven utav kärlek och närhet ökar förmodligen markant. Man blir i vilket fall mer varse om dem.

Man kan ju alltid hoppas på det bästa, och göra sitt bästa, för att hitta någon trevlig typ att tillbringa sin tid med, men om jag gör det är tveksamt. Tills dess har jag ett hittills godkänt substitut; träning och brottning med spansk grammatik. "Den förberedde överlever".

Nu ropar de oregelbunda verben efter mig. De vill bli lästa och inlärda. Jag är inte sämre än att jag hörsammar deras önskan. Man vill ogärna ha något otalt med dem.

På återseende, tack för din tid / J, af guldheden

En sammanfattning och lite löst pladder

Gårdagen kan jag inte kategorisera som speciellt lyckad, om man ser till pokern. Det gick uruselt, jag vann inte en enda omgång. Det är miserabelt dåligt, speciellt eftersom jag var den enda nyktra där. Som enda utomstående var jag tveklöst offer för en ohygglig komplott, signerad "lisebergarna". De är ett säreget släkte-lisebergarna.

Även om korten inte föll rätt så var det onekligen ett nöje att åter få träffa min gamle stör till vän. Han är, kort och gott, en skön prick. Han hade tydligen och till min yttersta förvåning börjat dricka whiskey. Ett oväntat inslag, som gjorde ett ordentligt avtryck på kvällen.

Då min plånbok blev aningen smalare igår, så stannade jag hemma idag. Som en slags kompensation. Istället har jag avverkat ett träningspass, en god middag och en hel del efterforskning beträffande språkkurser i Barcelona. Nu på kvällskvisten, när mörket vällt in, har jag sysselsatt mig med "Arrested Development". Som jag återigen måste hylla.
Det går från klarhet till klarhet, trots att jag redan sett alla avsnitt innan.

Nu är det dags att slå ihop. Ge boken lite uppmärksamhet, för att sen sömndrucken falla i sömn. Därefter vakna till en underbar söndag. En söndag som kommer att bestå av strosande i ett myller av böcker. Ett hav av litteratur. Som mecka för en bokälskare. Efter någon/ra timmar där, kommer jag att förpassa mig till veckans innebandydrabbning. Dagens höjdpunkt. Obestridligt.

God natt / J, af silverstjärna

Dags för pokerräven att vakna till liv

Ikväll kommer det troligtvis handla om poker, om inget oförutsägbart inträffar. En kväll med darrande nerver, bluffar och svår ångest kan vara ett lyckat koncept för en fredagskväll som denna. Tanken var egentligen att jag skulle titta på The kristet utseende. Men eftersom mina vänner är smått senildementa resulterade min deltagning i den kvällen i ett enda stort ruttet mischmasch.

Jag kanske beger mig ut en sväng på stan ändå. Det beror på om jag spelar mina kort väl och kammar hem några vinster. Men jag är ringrostig och jag känner mig rastlös och impulsiv. Det är olycksbådande tecken som kan ställa till det ordentligt. Hoppas jag hittar lugnet innan jag sitter och fingrar och leker med pokermarkerna.

Snart är det också söndag. Dags för ännu en drabbning. Plastflisor skall flyga som granatssplitter, bollar vina som projektiler och blåmärken och bulor växa som utslag.

Nu är det dags, en pokerhaj skall utses ikväll. Jag hoppas innerligt att det blir jag.

Benen måste ha sitt.

Jag vaknade nyss upp efter en oplanerad tupplur. Jag lade mig på sängen i förhoppningen att jag skulle lära mig lite spansk grammatik. Tji fick jag, efter tjugo minuter hade jag somnat. Det kanske är en effektiv inlärningsmetod, eftersom man lagrar och kommer ihåg mest när man får sovra på den nya informationen. Då fordras nog längre arbetspass än tjugo minuter.

Nu är jag hursomhelst vaken. Fast till vilken nytta? Har egentligen inget vettigt att sysselsätta mig med...än. Vill inte tillbringa kvällen framför datorn eller teven. Klockan är strax efter åtta. Vad göra? Jag undrar vad jag skulle gjort nu, om jag befann mig i Spanien.

Farliga tankar som invaderar. De skapar obalans i systemet. Får mig att sätta allt i perspektiv och kontrast till Spanien. Stjälper mer än hjälper i nuläget. Inget är än så länge bestämt, inget är klubbat. Således skall man inte önska sig bort i tankarna i onödan. Risken att bli besviken finns, inte överhängade stor men den existerar ändock. Men det är svårt, hiskeligt.

I brist på övriga alternativ beger mig ut i mörket bland vilsna själar, kvällsvandrare och fladdermöss, för att springa.

Måndag- den mest hatade och minst omtyckta av dagar.

Måndagar är lite egna, lite speciella. Det kan inte vara kul att vara måndag, om man skulle personifiera en måndag, alltså. Om måndag skulle personifieras skulle det troligtvis vara en sträng och glädjedödande förälder. En förälder som kommer in och avslutar det roliga, säger att man måste släcka lampan, göra läxan, gå och lägga sig. Hela den biten.

Man går lite på halv låga på måndagar, förlitar sig mer på rutin än de övriga dagarna. Hjärnan har inte riktigt skiljt sig från helgens nöjen och bekvämligheter. Tankarna är som en hamster i ett hjul; spinner och spinner utan att komma någon vart. Till slut blir de trötta och ger upp. Kroppen mår som man behandlat den, självfallet. I mitt fall är den katastrofalt stel och i en ständig återhämtningsfas, från träning.

Det blir en kväll i lugnets och humorns tecken. Jag kanske inleder med att läsa några rader i min nuvarande bok, sen går jag vidare till "Arrested Development". Som under alla omständigheter måste vara en av världens mest genomtänkta, välutförda och följaktligen bästa humorserie någonsin. Punkt. Därmed basta. Slutdiskuterat. Jag kan inte tänka mig något annat, det är för mig omöjligt. Slå upp det på www.imdb.com om ni är av en mer skeptisk natur.

Pixpax att vara Gob, the magician!

Team Tryffel kan hälsa hem

Det är nu det avgörs. Det är dags för att bekänna färg. Låt svordomarna hagla och målen komma tätt.

Jag har låtit göra lite förberedelser, dagen till ära. Håret är trimmat, krigsmålningen klar, skorna snörade, handlederna uppvärmda. Svalt ett gäng smärtstillande i rent förebyggande syfte. Luktsaltet står redo att bli sniffad. Bredvid mig står en stor kanna kaffe, fylld till bristningsgränsen. Det är snart dags att börja klunka; en halvliter i timmen.
Jag skall vara på helspänn. Känna total koncentration och osvikligt fokus.

Jag skall vara i mitt essä. Hitta passningar som inte ens Forsberg skulle drömma om att se, hitta skottluckor som bara är synliga för det mest tränade ögat, blockera varje tänkbart läge och täcka varje vinkel. Jag skall aldrig tappa i tempo, alltid vara rörlig, aldrig tappa fart. Lura upp motståndarna på ribbstolarna med läckra finter. Allt skall klaffa idag, snälla låt det bli så.

Jag ber inte om mycket, och sällan till högre makter. Men låt mig avsluta veckan värdigt och på ett minnesvärt sätt.

El sábado por la noche

Jag har tillbringat kvällen hemma, själv. Det fanns väl en flyktig tanke på att bege sig ut och möta vännerna. Den fick dock aldrig riktigt fäste och nedkämpades rätt omgående av bekvämligheten från en fåtölj, samt insikten av att kontot är barskrapat. Det är en dag imorgon också, som en klok pensionssparande sade.

Istället har jag sysselsatt mig genom att bedriva lite research. Lite research om språkkurser i Barcelona. Jag är överygad om att det är mitt nästa projekt. Det krävs dock mer information innan jag bokar något. En hel del förmodligen. Egentligen vill jag bara säga upp mig från jobbet, köpa mig en biljett och lösa allt på plats. Det är i praktiken fullt görligt, men det kommer inte att hända. Eller? Tiden får utvisa.

Hursomhelst är det dags för sängen nu. Jag skall drömma om sangria, sombreros och samtal med lespande s(sss).

Buenas noches!

Må dåligt för att ha mått bra

Det är lagom spännande att vakna på lördagsmorgonen med lätt huvudvärk, en portion haltande samvete och en dos ångest. Jag undrar genast varför. Jag sluter ögonen och rannsakar mig själv. Försöker utröna vad det bottnar i. Utan framgång. Efter ett tag vrider jag huvudet och får syn på mobilen. Nej, är allt jag tänker. Det kan inte vara så, det får inte vara så. Jag blir genast orolig och funderar över om jag lyckast skicka iväg någon olämplig och pinsam kärleksförklaring. Jag sträcker långsamt och motvilligt ut armen och greppar mobilen. Jag kvider till och svär hatiskt; jag har fortfarande en gruvlig träningsvärk.

Jag samlar lite mod och öppnar sedan inkorg, utkorg och samtalslistor. Jag drar en lättnadens suck. Inget farligt. Men man vet ju aldrig, i berusningens klimax så resonerar man inte rationellt alla gånger. De allra dummaste av idéer blir till toppenidéer. Jag genomsöker mobilen för bevis, eller snarare ledtrådar. Förgäves, det är som förgjort. Jag försöker rekapitulera; möte, champagne, skratt, afterwork, 2008 ölsorter, skratt, öl, mat, öl, skratt, pub, öl, tåg, hem till kollega, öl, prat, skratt och sen hemgång. Ofarligt och harmlöst, lugnt och städat. Rakt igenom en angenäm kväll med kollegor.

Det går en stund, min kära far kommer ner med en bricka. Det står mackor och mjölk på den. Blir uppriktigt förvånad och likaså glad. Det händer inte varje år. Jag äter upp frukosten och känner mig bättre. Jag drar upp persiennerna och får ont i ögonen, börjar blinka hårt och kisar sedan. Det är ljust och solen lyser hjärtligt och starkt. Riktigt skönt. Jag står och blickar ut och börjar planera lite smått inför dagen när jag inser att samvetet är kristallklart och huvudet med. Ångesten är borta den också, spårlöst. Solen suddade bort allt, tog udden av det. Ersatte det gråa trista med värme och ljus.

Jag bestämmer mig på stället. Idag blir det träning, måste kompensera för igår. Jag funderar ett slag på om jag skall byta transportmedel. Jag bläddrar lite i minnet och försöker erinra mig om jag sett en gammal cykel stå och skräpa och samla spindenät i garaget. Jag tror nog det förhåller sig så.

P.s På tal om nyttjandet av mobiler under berusning. Du som skickade fem sms till mig inatt ovetandes om att du skickade till fel borde nog se över dina smsrutiner. D.s

Arnold schwartzneger

Idag har jag avverkat mitt första riktiga styrketräningspass på väldigt länge. Jag befinner mig i ett behagligt och kontrollerat glädjerus. Det känns tveklöst skönt och befriande att vara tillbaka på banan igen. Jag känner förändringens hand på mig. Jag ska förmodligen inte dra för höga växlar på detta. Jag aktar mig från att avge några som helst löften om regelbunden träning. Jag vill inte att det skall byggas upp en press som riskerar att rasera allt. Kravlöst.
Men jag måste medge att förutsättningarna är goda, det ser ljust ut.

Jag sitter i min fåtölj och är alltjämt nöjd, ett kompakt lugn omger mig. Jag känner mig nyttig och sund. Allt pågrund av träningen. Jag inser att jag saknat det, mycket.

Nog om det, jag gäspar som om det inte finns en morgondag. Nu är det dags för sängen, förhoppningsvis hinner jag öppna spanskaboken och avancera några stycken.

(Här tänkte jag skriva något lämpligt och passande på spanska, såsom godnatt. Men eftersom min spanska tydligen är otroligt begränsad samt att min tankekraft är rejält reducerad för tillfället gick det inget vidare, uppenbarligen.)

Hola, qué tal? ?Bien?

Folk flyr fältet nu. De flesta flyttar till en annan stad, men vissa går snäppet längre och byter land. Det känns inte bra helt enkelt. Det känns som att alla andra rör sig men jag står blick stilla. Jag och min sporadiska vän, herr ångest. Tyvärr besitter han en säregen egenskap; under liknande omständigheter har han en tendens att växa och växa. Men han stannar aldrig särskilt länge, det tillåter jag inte. Han är uselt sällskap, för det mesta.

Jag får känslan av att alla gör något med livet utan jag. Alla avancerar framåt men jag står fastklistrad, oförmögen att röra mig. Stoppad av något osynligt hinder.
Jag får uppfattningen att de flesta listat ut vad de vill syssla med, jag själv ser fortfarande ut som ett frågetecken. Inte betydligt rätare än för några sedan, snarare tvärtom. Jag har ett hum, men det känns så dumdristigt och framförallt svårt att fatta ett beslut av den digniteten på en vag aning.

Samtidigt vill jag inte ersätta min nuvarande lön med en students bidrag. Det är föga lockande. Jag vill inte heller sitta, om ett par år, med ett saftigt studielån och vara fast i det träsket i såpass ung ålder. Men det är oundvikligt, nästan.

Fy fan, jag är för feg. Jag måste ta klivet ut. Fatta ett beslut och fullfölja. Visar det sig att det var fel val är jag åtminstone en (minst) erfarenhet rikare. Feghet är inget annat än hämmande. Ett horn i sidan eller en vagel i ögat.

Det känns redan avsevärt lättare. Jag har börjat utforma en plan. Den är alldeles nykläckt.
Jag ser mig själv sittandes med en tortilla i ena handen och en grammatikbok i andra. Eller en San miguel i ena och en sangria i andra, det är högst orelevant egentligen. Huvudsaken är att jag befinner mig i Spanien. Studerar det spanska språket, förmodligen tillräckligt länge för att kunna bemästra det. Ett halvår max, sen måste jag återvända, om jag inte kommer på andra tankar, vill säga. Återvända för att - som tanken är nu - studera på hemmaplan. Vad återstår att se, men när jag väl är inne på studiebanan torde det vara enkelt att fortsätta. I alla händelser avgjort enklare än vad det är nu.

Det är inget som väger tungt på meritlistan, det är jag införstådd med. Men en mjukstart i skolbänken kan vara ypperligt. Jag kan vara något på spåret nu. Jag får redan goda vibbar. Jag känner redan nu hur min kära vän herr ångest tynar bort och hur hindrerna sakta tar form.
Nu är en väg utstakad, nu är det för mig att fullfölja. Om det är rätt väg, det står skrivet i stjärnorna.

Sommaren lyser med sin frånvaro

Jag sitter och tittar på lite musikvideos nu. Det är trevligt och ett utmärkt alternativ till tidsfördriv. Jag vill inte göra kväll än, vill inte vakna upp till en olidligt lång arbetsdag. Ytterligare en. Så istället sitter jag och dreglar och stirrar drömskt på en vacker sångfågel på youtube. Hon är en korsning mellan Camerion Diaz, Haley Williams och Julia Roberts. En naturlig skönhet med ett leende som är få förunnat. Jag är helt och fullt såld. Eftersom jag beklagligt nog aldrig kommer att träffa henne blir hon desto mer åtråvärd. Hjärnan fungerar så, det är inget att förneka eller sticka under stol med; man vill ha det man inte kan få.

Jag beundrar henne och låten (som jag egentligen inte har så mycket till över för) en stund, men byter sen, innan jag förlorat mig helt. Jag letar upp lite musik som satt sin prägel på den gångna sommaren och får mig osökt att tänka på utlandet. Mitt sinne förflyttar sig obehindrat till stranden i Aiya Napa, där ligger jag och lapar sol med en kall öl i handen. Jag njuter hejdlöst och efter en stund slappnar jag av fullständigt och låter mig vaggas i sömn av havets rörelser.

Jag förflyttar mig vidare, aningen nordligare, till Bulgarien. Där lägger jag mig på en bred solstol och kopplar av. Sen dyker jag i poolen för att kyla av mig. När jag kommer upp till ytan för att andas känner jag den välbekanta doften av klor. Det förflyter en handfull timmar och plötsligt sitter jag och mitt resesällskap med ett gäng finländskor på ett populärt förfestställe. Det skålas friskt och den ena shoten efter den andra slinker ned. Stämningen är på topp och alla tycks vara märkbart lyckliga, medvetna om att natten inte är slut på mycket länge.

Det är med en ljudlig suck jag återvänder till nuet. Det är mörkt och jag fryser, kontrasterna mellan platserna är kraftiga. Det är lätt att hänga läpp, men i ögonvrån ser jag en varm och inbjudande säng vänta på mig. Som tur är har jag den goda smaken att jag inte låter den försummas. Man får nöja sig med vad man har tillgodo.

Förresten, snart bär det ändå av till varmare trakter. Inom en inte alltför avlägsen framtid. Det tar vi för övrigt vid ett senare tillfälle. Nu är det dags att stänga igen.

Semester för mr.lever

Det har varit uppe på tavlan ett tag nu. Att ha en "vit" helg, alltså. En helg utan någon alkoholförtäring. Det är farligt lätt att skjuta upp, det skall sägas. Det är föga behjälpligt att vännerna bestämmer sig för att styra upp en roadtrip för att besöka en vän i Halmstad. Man får stå på sig och tålmodigt ignorera levern när den ber om att få något att jobba med. Samtidigt får man med jämna mellanrum intala sig själv att man faktiskt, nästan tvivelsutan, kommer må väsentligt bättre än de andra, dagen efter. Det är också av stor vikt att man påminner sig själv om att man sparar en slant genom att inte dra ut på krogen och vifta med kortet.

Nu är det söndagkväll och jag sitter med en ny dator, ett tomt konto, en huvudvärk som obarmhärtigt tilltar i styrka och en begynnande träningsvärk.

Temporärt kretstillestånd, eller?

Min dator är inte längre med i matchen. Det var det länge sedan den var, förvisso. Den känns som en gammal sliten tand som man lagat alltför många gånger och ständigt har bekymmer med. Men man vill inte gärna göra sig av med den. Min har legat på dödsbädden ett bra tag, men har alltjämt lyckats lura både mig och döden vid upprepade tillfällen. Men nu vet jag inte om moderkortet har fått nog av ettor och nollor och inlett sin sista vila.

Som med allt som sett sina bästa dagar och börjat strula så hittar man temporära lösningar - som i vissa fall blir permanenta - för att kringå problemen. Jag har sedan en tid tillbaka behövt stänga av strömmen helt från förgreningen där datorns elsladd sitter ansluten. Efter ungefär tio till femton sekunder slår jag därefter på strömmen igen och trycker direkt utan omsvep på datorns starknapp. Har jag tur hör jag fläkten trött börja surra och datorns inre knacka, knastra och brumma så karäkteristiskt. En procedur liknande en patient som blir återupplivad av en defibrilator.

Men nu fungerar inte ens det. Det är onekligen ett olycksbådande tecken. Därför sitter jag på en helt annan dator och känner mig en smula rastlös och olustig. Det är också med blandade känslor jag letar efter en ersättare. Allt har sin tid, även en dator.

Om du läser min blogg 1000 gånger så kommer din kärlek att bli besvarad...

Man blir lovad både det ena och det andra. Det är tunga ämnen det handlar om, inget man egentligen ska vifta bort som luft. Men jag viftar och fäktar outtröttligt.

Följer man de anvisade direktiven blir man lovad kärlek och lycka och ibland även rikedom. Det skiljer sig emellertid en aning. Det är en smart strategi egentligen, att spela på människors känslor. De mest vidskepliga slukar allt och följer det ena absurda rådet efter det andra. Även de som inte är särskilt vidskepliga faller för trycket.

Så ni som skickar kedjebrev och dylikt, på mail, community eller per sms, förvänta er inget svar. Med det inte sagt att jag inte uppmärksammar tanken bakom.

Framförhållning någon?

Jag har en fruktansvärt lång sovmorgon idag, nästan provocerande lång. Jag behöver inte lämna hemmet förrän halv två, det är snudd på skamligt. Jag drabbas nästan av samvetskval när jag tänker på mina vänner som går upp i ottan och som redan arbetat i sex timmar när mitt första pass börjat. Det finns som bekant alltid en baksida av myntet; när de sitter hemma och gluffsar i sig middagsmaten och planerar resten av sin dag så har inte ens hälften av min arbetsdag förflutit.

Hursomhelst. I vanlig ordning utnyttjar jag aldrig min sovmorgon till fullo. Jag vaknar senare, men samtidigt gick jag och la mig betydligt senare än vanligt, så läget är fortfarande oförändrat. Jag brukar alltid göra några minnesanteckningar på måndagen som jag skall beta av under fasligt långa sovmorgon. Men människan är i grund och botten lat så det fick bero.

Nu är det mindre än tre minuter kvar tills jag skall sitta i bilen. Jag har inte än borstat gaddarna, valt färdigt kläder, sprutat på parfym eller letat reda på plånbok, nycklar och dylikt. Det är sannerligen tur att man visar god framförhållning.

Spänning i tillvaron

Ibland inträffar saker som kryddar till det litet. Som punkterar hinnan av trygghet omkring en. Det behöver inte nödvändigtvis vara något alltför allvarligt eller av stor dignitet. Något utöver det vanliga bara. Just idag blev min morgon något spektakulär. Högljudda befallningar och intensivt spanande. Dragna pistoler och adrenalin. Poliser och bov. Frihetsberövande av ett tragiskt levnadsöde.

Jag har precis kommit upp ifrån min våning och gjort iordning en simpel frukost. Bestående av hallonkräm och mjölk. Jag sätter mig vid köksbordet och läser dagens tidning, halvt intresserad, halvt vaken. Jag diskuterar något med mor samtidigt som jag slevar in krämen. Plötsligt hör vi en ilsken röst skrika: STANNA! Våra huvuden flög genast upp och vår första tanke är att någon hund smitit och var på väg mot vår riktning. Nu började vår hund skälla så jag sprang för att stänga dörren, för att undvika ett eventuellt blodigt hundslagsmål. Vi tar var sin dörr; jag ytterdörren, hon köksdörren. Genast har min mor fått syn på något och ropar till mig: "det är en polisbil här, och två poliser med dragna pistoler. De letar efter något". Min första impuls var att låsa dörren och min mamma rusar till andra änden av huset och mumlar något i stil med: "fan, altandörren är ju öppen". Jag börjar känna adrenalinets tillströmma och jag blir på helspänn. En flyktig tanke om eldställningar flyger förbi.

Det går några minuter. Inget händer. Jag står och spanar ut i buskagen i hopp om att få se någon. Men förgäves. Mamma står kvar vi köksfönstret och tittar när hon efter några minuter meddelar att poliserna fångat en person. Det är en ung tjej. Jag ser henne nu, hon ser besviken ut, men inte rädd. Jag undrar plötsligt hur hennes liv ser ut, undrar vad hennes brott är och vad det är som fått henne att begå det.

Jag tröttnar snabbt och går tillbaka aningen förvirrad och med en overklighetskänsla inom mig. Jag återgår till min hallonkräm och tidning och glider för varje minut in, tillbaka i min trygghetsbubbla. På gott och ont, roligt eller tråkigt.

Ooh, aaj - vad skönt.

Eftersom jag igår, på något outgrundligt sätt lyckades framkalla tillräckligt med ork och energi för att genomföra ett träningspass på ostabil mage, så känner jag mig som ett mörbultat kylskåp. Vid varje rörelse känner man den intensiva värken. Den gör mig så fruktansvärt stel och osmidig. Skall jag vrida mig åt sidan så måste jag vrida kroppen i en hel rörelse för att undvika den värsta smärtan.

Det är en bitterljuv känsla och jag har saknat den. Det är självförvållat och man vet att smärtan inte är av ondo. Det är en bekräftelse att man gjort ett givande pass. Ett slags kvitto.
Det känns i vilket fall skönt att ha börjat med träningen igen. Nu börjar alla tankar som rör nyttig mat och sunda vanor att slå rot på allvar. Förhoppningsvis stannar dem där ett tag.

Trots att det är avsevärt skönare att sitta - alternativt ligga - ned som ett kolli vid träningsvärksymptom åkte jag iväg för att konsumera lite. Det slutade i ett par jeans och fyra filmer. Varav en skall jag titta på nu. Beslutångesten börjar sakta smyga sig på. Nej, det får bli Anchorman, med en lysande Will Ferrell i huvudrollen.

En kortlivad kräftskiva

Planerna på en så kallad vit helg grusades rätt fort, alternativet var alldeles för tilltalande. Någon tyckte att en kräftskiva skulle vara på sin plats, och jag var inte sen med att inhandla de små skaldjuren och en påse klirrande vuxenläsk.

Så igår knäcktes både skal och klor. Det tuggades friskt på både räkor och kräftor och snapsvisorna sjöngs helhjärtat och ljudligt. Stämningen var på topp och skrattsalvorna avlöste varandra. Men tiden tickade på retsamt fort och plötsligt var det dags för att halka in i skorna och påbörja resan till stan.

Utgången slutade i katastrof, det var troligtvis en av de sämre jag upplevt. Klockan tjugo över ett satt jag på tåget mot Alingsås, riktigt förvånad över hur en kväll kan ha en sådan bra början men få ett dåligt.

Men varje kväll har sina guldkorn till ögonblick. Igår stod Patrik och Daniel för det.
Vi pratade, kommer inte ihåg om vad, och undrade titt som tätt vart vi befann oss. Vi kikade ut genom rutan, ut i mörket och försökte få en glimt av någon skylt. Efter några ett ovisst antal stationer tittar jag ut och säger: "hmm, det här ser ut som Lerum". Men mina ord hörsammas inte så jag antar att jag har fel i min observation. Jag sitter faktiskt ytterst och är längst ifrån fönstret så jag tänker inte mer på det. Men nästa station är jag tvungen att veta vart vi är så när tågdörrarna glider upp lutar jag mig närmare fönstret och får syn på en stor upplyst skylt. Jag försöker agera oskyldigt oförstående när jag tittar på mina vänner och säger: "Vad gör ni i Stenkullen?". Jag skrattar belåtet när jag ser dem kasta sig ut ur tåget, medveten om att de måste traska ändå vägen hem. Aah, skadeglädjen är den enda sanna glädjen. Är det inte så?

Ibland får man mer än vad man önskar.

Jag är precis hemkommen och sitter nu och tuggar ihärdigt på en otroligt seg godisbit. Det är oväntat svårt att svälja även den minsta av bitar, eftersom det har en tendens att fastna i tänderna. Jag är egentligen sugen på något mer substantiellt, men mitt nuvarande tillstånd tillåter det inte; trött som synden och sittandes oerhört bekvämt i soffan.

Jag är trött för att jag arbetat kväll, men även för att jag tog en avkopplande kvällspromenad. Förvisso blev kvällens runda aningen kortare än gårdagens, men jag avverkade säkerligen en mil. Mellan tummen och pekfingret. Det är överraskande skönt att bara ge sig ut och gå. Det finns en viss tjusning med att bege sig ut i mörkret, ensam och fri. Det är mysigt och ibland en smula kusligt att betrakta trädens skugga dansa på marken i det dämpade skenet från gatlyktorna. En enkel sak som att bara planlöst låta benen vandra är märkligt tillfredställande.

Under kvällens svängom blev jag vittne till något tämligen äckligt. Jag är påväg ner för en lång nedförsbacke när jag i backens början möter en kvinna. Hon vinglar lite och sicksackar sig framåt. Inget märkvärdigt egentligen, hon är en gnutta överförfriskad kanske. Men jag får känslan av att hon har bråttom. Jag passerar henne och går några meter innan jag förstår varför.
Precis bredvid och alldels vidöppet sitter hennes väninna. Obegripligt dåligt placerad sitter hon med byxor nere vid fötterna och försöker uträtta sina behov. Oturligt nog ser jag detta bakifrån. Ingen trevlig syn.

Jag fäster blicken på något längre fram och försöker innerligt att inte släppa ifrån mig några ljud men hör efter några steg hennes väninna skratta hejdlöst. Strax därefter ryter den andra: "Va fan skrattar du åååt?", omedveten om att jag nyss passerat och ofrivilligt fått första parkett.

Det man inte vet har man inte ont av. Lucky her.

Jag går ut för att leta reda på Mr. John Blund

Jag har varit fasansfullt trött det senaste. Det är inte alltid så eftersträvansvärt, av förklarliga skäl. Men trött har jag varit och trött är jag. Gäspande trött. Den gör mig dåsig och matt.

För att råda bot på detta har jag gått och lagt mig i tid. Jag har i runda slängar haft frunt åtta timmar framför mig. Det är mer än tillräckligt. Och det börjar alltid bra; jag sväljer nästan rummet i stora och utdragna gäspningar och mina ögonlock är ofantligt tunga. Så jag slänger bort överkastet och tråcklar av mig kläderna för att sedan kliva ner i sängen. Allt fint hittills, inga konstigheter, jag är fortfarande oerhört trött. Jag är beredd att ta klivet över gränsen till ovaket tillstånd. Men precis i steget är det något som hindrar mig. Jag blir genast pigg och ligger och vrider mig i oändlighet. Börjar räkna får, men utan effekt. Börjar läsa, men det blir nästan motsatt effekt. Till slut börjar jag göra armhävningar i sängen. Det är som förgjort, inget fungerar. Totalt hopplöst. Istället ligger jag och funderar på fan och hans moster tills jag slutligen och ovetandes somnar. Sen sover jag någon enstaka men värdefull timme för att vakna i kraftigt reducerat tillstånd.

Nu skall jag bege mig ut och strosa runt i gatlykternas matta sken för att göra av med lite energi. Förhoppningsvis fungerar det. Håll tummarna.

Kom nu Ipod, nu går vi.

Utflykt

Arbetsdagen är fullbordad, det är nu dags att bege sig hemåt. Men först skall jag släppa av kollegan i Stenkullen, vilket inte är några som helst konstigheter eftersom det ligger på vägen hem.

Vi har satt oss i bilen och hunnit köra drygt en kilometer tills vi anländer till en rondell och blir fullständigt häpna. Framför oss breder en lång kö ut sig. Vid första anblicken känner jag en uppgivenhet och en resignerad ilska bildas inom mig. Så jävla typiskt, det brukar aldrig vara kö här, vilket samtidigt gör mig förbryllad. Jag försöker lokalisera vart den börjar och på så sätt få ett hum om hur lång tid det kommer ta. Det är då, vid andra anblicken, som jag inser till min absoluta förtjusning att det är i motsatta filen som kön befinner sig i och min är nästan gapande tom.

Jag har fortfarande inte hittat orsaken till kön och fortsätter spana ivrigt. Det tar inte mer än någon sekund och lika snabbt börjar jag skratta; direkt vänster om oss har en äldre man tagit täten i sin permobil och undviker allt vad trottoarer och bussfickor heter. En trafikens general. Styr kolonnen med järnhand och med osviklig precision.

Jag kör ut ur rondellen och susar förbi jämte kön. Efter ett tag börjar den att bli allt glesare tills den till slut upplösts helt. När trafiken återgått till normala avstånd fångas min uppmärksamhet av något längre fram. Vid motsatta vägkanten för att vara exakt. Jag ser inte exakt vad det är, men jag antar att det är...ja, jajemen, det är det, det är en till permobil och bakom ratten sitter en gumma. Hon är påpälsad med varma kläder och en söt, blå huvudbonad. Hon ser arg och lite vilsen ut. Nästa sak jag reagerar på är att hon pratar i en mobil, att det är hennes gubbe hon samtalar med är uppenbart. Hon har förmodligen några väl valda ord till honom.

Hela situationen är alldeles underbar, jag kan inte förmå mig själv att inte skratta åt den. Vilken utomordentlig utflykt de måste ha fått. Snacka om spänning i tillvaron. Jag känner samtidigt ett styng av oro över de två äventyrarna men blir snabbt övertygad att de klarar sig fint. Jag önskar genast att jag hade hört samtalet dem två emellan, och även vad de tänkte på när de begav sig ut på vägen. Eftersom de måste ha kommit från en trottoar. Tankarna blir kanske lite dunkla på äldre dar.

I alla händelser så gjorde det min dag. Tack kära herr. Gubbe och fru. Tant

Sunday bloody sunday

Idag har jag varit minsann varit på hugget. Gräset har klippts, väggar har blivit spacklade och slipade, senare också målade. Samt att mitt rum har blivit kliniskt rent. Det är inget dåligt facit för att vara en söndag, dagen efter en kräftskiva dessutom. Icke att förglömma.

Ibland får jag spontana infall att städa, det händer inte ofta men när det händer är det behövligt och ibland också njutbart. Det är något speciellt med det, ibland. Inte alltid, men ibland. Själsligt renande på något vis. Ut med det gamla och in med det nya, något av det stuket. Man strukturerar och organiserar upp det omkringliggande kaoset. Det blir anständigt och risken för att nysa minskar betänkligt.

Nog om det. Man får inte glömma av att vara bitter. En av livets ursprungliga livskrafter. Imorgon är det trots allt den ofrånkomliga måndagen. Monday bloody monday. Man borde byta koncept, göra en helomvändning; jobba två dagar och vara ledig fem. Det blir en rejält saftig timpeng då. Inte illa.

Nä, nu räcker det. Nog får vara nog. Det är en sanning god som någon annan.

En kväll med grapparna?

Ah, det är en tillfredställande tanke - att ha arbetat en vecka och äntligen, äntligen på fredag hälsa helgen välkommen. Att på fredagskvällen samla ett gäng och bege sig ut på stan för att smått fira den korta men ack så nödvändiga ledigheten.

Det är en tilltalande tanke och till viss del gick den i uppfyllelse igår. Gänget samlades, spelade lite rockband och förtärde en del flytande lycka. Efter ett tag av utagerade rockambitioner beslutas det att man drar vidare, till ett litet mer folkrikt ställe. Det nalkas privatfest, men saker och ting gick inte som planerat. Det blev ingen privatfest, på gott och ont.
Jag vet inte vem av de förfriskade grabbarna som kläckte idéen, men snart sitter grabbarna grus i en bil, påväg mot Göteborg och en hel natt av möjligheter.

Synd att man jobbade.

Torsdag i lugn och ro

Efter ett sparsamt intag av mat vid middagsbordet gick jag ner till min våning och lastade av mina prylar och la mig sedan ner på sängen för att pusta ut. Det är något av rutin och jag uppskattar det hjärtligt. Men dessvärre blev det inte mycket av vilande eftersom byrackan skulle rastas.

Jag stoppade på mig min mp3 och trädde sjalen runt halsen och begav mig ut på en tur. Det var förvånansvärt skönt, solen sken sina sista eftermiddagsstrålar och värmde behagligt och vinden susade stillsamt i lövverken. Hunden skötte sina affärer fort och gick sen och sniffade håglöst på marken, märkbart nöjd med en kort runda.

Jag lunkade hem och släppte in hunden, bytte tröja och fortsatte sedan på egen hand. Utan förutbestämd rutt eller mål började jag spatsera iväg, endast med min ipod och en liten burk halstabletter som sällskap.

Efter att jag tillryggalagt drygt en mil började mina fötter säga ifrån. Jag vände därför på klacken och begav mig motvilligt hemåt. När jag kom hem kände jag mig fullständigt lugn och avkopplad.

Det tillhör ovanligheten att jag beger mig ut på en sådan här promenad. Jag brukar istället snöra på mig löparskorna och springa en sträcka. Men med en taskig hals och en splitter ny ipod fullproppad till bristningsgränsen med förstklassig musik blev det som det blev. Tur var väl det. Omväxling förnöjer, trots allt.

Nu är det dock dags att tacka för sig. Borsta gaddarna och kliva ner under täcket.