Det har varit en mer eller mindre intetsägande helg. Inga dagar som går till historien om man uttrycker det i milda ordalag. Det är lite beklagligt, även om jag håller mig själv högst ansvarig.
Fredagen innefattade enbart jobb. Jag slutade inte förrän på natten, nära småtimmarna. Det innebar att jag sov längre än vanligt på lördagen och vaknade således med ett lagom stycke ångest. Jag gjorde dock inget med dagen, trots att det fanns god potential och många goda alternativ. Håglösheten hade tillsammans med tröttheten kopplat ett övermänskligt grepp om mig. Kulmen på dagen borde vara installationen av Rockband, eller möjligen filmen "Dagissnutarna" med Arnold S, som huvudaktör. Han är något av en husgud, denna vidunderliga, muskulösa pjäs från Österrike.
Söndagen började med ett besked av negativ sort: innebandyn är inställd och förblir så året ut.
Turligt nog hade jag som tidigare nämnt installerat Rockband, så det blev till att låta besvikelsen sippra ut i genom trumslag. Senare satte jag mig på motionscykeln och trampade frenetiskt och ihärdigt i lite över en timme. Ett utmärkt substitut för innebandyn, faktiskt.
Nästa helg blir förmodligen mer färgfull och levande, eller åtminstone mer händelserik. Ibland behövs det helger av denna svaga kaliber för att man skall uppskatta de bra.
Nu har klockan slagit midnatt, det är dags för att borra tänderna och sedan bädda ner sig. Kanske orkar jag läsa några stycken i boken, som än så länge inte övertygar.
Good Night, The King has left the building...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar