Jag kliver på trappsteget och låter mig föras uppåt av rulltrappan. Det är avkopplande för benen och jag önskar att jag stod på en kilomterlång rulltrappa. Medan jag åker uppåt i maklig takt så slås jag av en retlig impuls, den vill att jag skall titta nedåt. Och min blick dras nedåt, av en märklig och ologisk kraft, och till slut står jag och blickar ned i folkhavet, och avståndet till dem växer och växer. Jag tänker att jag kommer att ramla ned, eller plötsligt tappa balansen och falla bakåt, min kropp bli ostadigare när dessa tankars närvaro och jag förlorar tillit till mig själv. Oklar och osäker om mina tankar gjort min kropp otymplig och klumpig.
Jag står som förstenad, oförmögen att slita min blick ifrån folkhavet där nedanför. Det känns olustigt, precis som man vet att man inte skall titta i en svetslåga, men inte kan låta bli, eller riva av skorpor från dess sår. Jag vet att jag gör bäst i att låta bli, men det går inte.
Samtidigt vet jag att inget kommer att hända. Det är bara mina huvudspöken som vill komma till tals.
Det är en salig röra av folk. Ett storslaget myller, nej, värre, ett sammelsurium. Jag vill redan bort härifrån, känner mig påtagligt ensam och i behov av lite moraliskt stöd.
Jag fattar min mp3 och höjer volymen en aning, stiger sedan av rulltrappan och börjar sedan gå, stärkt av att ha musiken som trogen följeslagare.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar