Öl och Zlatan i någon slags skön förening.

Ikväll skall den ut och bort. Jag har fått nog, nu får den pysa vidare till andra betesmarker. Förkylningens dagar är förbi, det skall alkohol och fantastisk fotbollsunderhållning se till.

Eftersom mitt liv - de senaste två veckorna - innefattat mest snorpapper, nässpray, mysbyxor, dator och teve, kan man säga att min yttre fasad halkat efter litet. Det vore kanske en god idé att plocka fram trimmern och bekämpa det vildvuxna i ansiktet. Så man inte hamnar på ett museum inatt.

Tills nästa gång, ta er en titt på den här: http://www.youtube.com/watch?v=h8-XaxH9uTw

Hasta otro dia.

Film

Helgen gick odiskutabelt i filmens tecken. Rulle efter rulle betades av, tacka vet jag boxer. Perfekt tidsfördriv när man bestämt sig för att ligga inne och vänta ut en förkylning.

Förkylningen dröjer sig förvisso kvar, men trevligt var det i alla händelser. Kanske var läsk och sötsaker inte det bästa vapnet mot mr.sjukdom. Men att avnjuta en film utan kariesfrämjande snacks rimmar inte riktigt rätt i mina öron. Som berusning utan alkohol.

På tal om film, skall snart titta på "Män som hatar kvinnor". Tvekar redan, vill ogärna förstöra vad böckerna byggt upp. Det sägs emellertid att den berörda filmen tillhör hemma i den högre skolan. Åtminstone inom svensk film, vilket egentligen kanske inte säger ett dyft. Tittar sällan på svensk film, enkom för att de är direkt obra och ibland genant dåliga.

Vågar jag titta på den?

Metafor och fiskaget

Det är som ett sandslott vid havet, tänker jag och visualiserar det framför mig. Ser mig själv stå bakom sandslottet med händerna gömda i fickorna och betraktar, begrundar. Tycker mig se ett halvfärdigt och övergivet projekt som en gång i tiden tände hopp med sitt fina utgångsläge.
Lägger märke till hur felkonstruerat det egentligen är, nästan oproportionerligt. Frågar mig själv hur det kunnat undgå mig, att jag inte sett det litet tidigare.

Du står förstås också där, lite vid sidan av. Vid din del av slottet, som du försiktigt byggde på. Den mindre delen, som bleknar i jämförelse och nästan ligger i ständig skugga av mitt bygge.

Som under en tyst överenskommelse står vi där, helt ljudlösa och bara tittar. Jag ser på dig att du är färdig här, ditt jobb är avslutat. Du är redan påväg bort, jag ser det nu. Du tynar bort i vinden. För varje vindputs bleknar du och blir lite svårare att se, snart är du som upplöst.
Jag blickar ned mot slottet igen och noterar hur din del nöts ner av tidens vågor och vindens slitande drag. Min del står fortfarande kvar, nästan oberörd av vind och våg. Det retar mig, jag önskar det raserat och tillintetgjort.

När jag tittar upp igen är du nästan borta. Jag tänker att det är orättvist och lite sorgligt, men också kanske helt i sin ordning. Från ingenstans dyker ett parti av en låttext upp i mitt huvud: "Don´t leave me stranded here all in love all alone". Jag skrattar lätt åt den dramatiska tyngden i orden och liksom förklarar för mig själv att fullt så allvarligt är det inte.

Någon hejd får det vara. Snart skall det byggas ett nytt och då kommer jag vara än mer skickligare och kunna styra utgången åt det bättre.

Tupplur: en sjuklings förmån

Det susar i lövverket och grenarnas gungande rörelser vaggar mig sakteliga i sömn. Mjuka solstrålar slingrar sig ibland förbi löv och gren och landar på mitt ansikte. Det är hutlöst skönt och inom kort slumrar jag in.

Jag vaknar ett par minuter senare av att solen nästan står i zenit och grillar mig. Det blev plötsligt ohyggligt varmt och jag vill bara kasta mig bort från solskenet. Förstår snabbt att direkt solljus och förkylning med sporadiska slängar av feber inte är en god kombination. Så jag reser mig upp och släpar bort stolen mot ett skuggigare parti. Utmattad dimper jag ned, andas tungt och undrar om all min energi går åt till att lagra snor numera. Jag hinner inte utveckla tankarna vidare innan jag åter fallit i sömn, med en tillfällig avsaknad av käk- och nackmuskulatur.

Efter att ha vaknat och slumrat in ett par gånger till förstår jag att nog är nog. Det är oklokt att utmana en motståndare som redan har dig i besittning. En aning resignerat packar jag ihop mina pinaler och beger mig in. Sätter mig på soffan och känner mig ändå nöjd över att ha kunnat tillvarata vad som ryktas vara sommarens sista riktiga solsken.

Hunden börjar gny och kastar menande blickar på mig. Jag förstår, säger jag till den och innan jag reser mig upp tänker jag på Julia, helt plötsligt och utan sammanhang. "The best of us can find happiness in misery", säger jag till mig själv och skakar sedan leende bort tankarna. Idag är ingen dag för sådant blödigt trams.

Nå, vad säger du Fiffi? Ska vi gå?

Allmän förfrågan

Skulle du vilja göra det? Tycka om mig alltså, eller gilla och bry dig om mig, kanske tillochmed älska mig. Det kanske är att gapa och begära om för mycket? Säg mig, är det just så?

För jag orkar inte längre, jag går på knäna här. Vill inte vara sådan här längre, i ett tillstånd jag uthärdar allt sämre. Ensam. Jag vill vara en av två.

Vill byta plats, kliva fram ur bakgrunden och in i ljuset. "Så är det egentligen dig som mina flickvänner har varit tillsammans med", fick jag höra, om än med skämtsam underton. Har fungerat som en rådgivare och kärleksdoktor alltför länge nu, när jag inte ens förstår varför. Det är ju jag som står själv, som ett irriterande rakt och oböjligt ental.

Missförstå mig rätt, jag undrar bara när det är min tur...

Muhammed the hacker

Förutom att ha varit ute några timmar och bankat med hammaren och dragit några drag med penseln har jag inte gjort mycket. Förvillat mig i lite papper och lekt med systerdottern också, men där tar det stopp.

Enkelt räknat en lugn och händelsefattig dag. Fram tills sex, sju ungefär, när en djupt troende datornörd tog saken i egna händer och började göra reklam för Islam. På ganska olaglig väg; genom att hacka sig in på min fars hemsida.

Först trodde jag det var bluff, ett billigt trick från pappas sida. Men när själv fick undersöka saken närmare förstod jag att så inte var fallet. Och skrattet flög ur mig. För vilken komik, vilken enastående komik. Vem väljer att hacka sig in på en hemsida om ett Elvisband, radera allt och bygga upp en egen på plats och predika för Islam? Vilken jubelidiot.

Jag menar, kunde han verkligen inte bättre? Och vad förväntar han sig egentligen, den där muhammed? Att folk - när de väl trillat in på hemsidan och insett att den är ersatt av Islampropaganda - plötsligt skall konvertera?

Det är så storslaget, jag kan knappt smälta det.

Papirus

Jag sitter och försöker bringa ordning i den djungel av papper jag befinner mig i.
Det börjar lacka till universitetet och innan skolstart skall det ansökas, kryssas för, undertecknas och framförallt postas. Icke att förglömma - läsas igenom.

Det är inga konstigheter, egentligen. Nu är jag dock sjuk och orken tryter. Så när näsan oavbrutet läcker sin smörja och nysningarna väljer att komma allt oftare vill jag bara knyckla ihop arken, snyta mig i dem och hysta iväg. Men jag besinnar mig och förklarar för mig själv att det är sjukdomen som förargar, inte papprerna. De symboliserar ju min framtid. De ÄR min framtid.

Min direkta framtid innehåller dock inga brev eller papper, bara en dusch nässpray och en stilla säng. Hoppas att Fru sjukdom har den goda smaken att avlägsna sig under natten.

Godnatt

Gris för en dag

Inom några minuter fyller jag år. Suddar ut ettan och ersätter den med en tvåa; 22.
Enkelt räknat en obetydlig ålder, och därtill fullkomligt ointressant. Inget nytt, bara en siffra äldre och kanske en dag närmare demens, dreggel och en oförmåga att ta hand om sig själv.

Man skall aldrig vara positiv, fick jag berättat för mig häromdagen. Det kanske är en livssanning värd att bejaka i många lägen, men när det stundar god mat och uppassning får man lov att avvika från banor genomsyrade av bitterhet och negativitet. Om än för just en dag.

Så länge jag får min önskade maträtt förklarar jag dagen fullständigt och totalt lyckad!

Nu slog klockan 00.00 och jag är numera födelsedagsgris.

Tagen på sängen

Det känns inte helt självklart, snarare främmande och lite plötsligt. Det som jag hela tiden räknat som en möjlighet känns överraskande och litet skrämmande när det genast blivit aktuellt och en omedelbar verklighet.

Skolbänk, föreläsningar och svettiga tentor. Är jag redo, mogen för uppgiften och framförallt - vill jag?

Jag ställer frågan till mig själv, smakar på orden och väntar på att ett tröstande svar skall formuleras och ta form. Men det som kommer äger ingen lugnande effekt, för jag vet inte om det är rätt val. Men jag hoppas och kanske är det tillräckligt. När allt kommer omkring vet man inte hur framtiden kommer gestalta sig och utan konkreta tecken eller signaler är det kanske en god idé att inte försjunka i alltför djupa grubblerier.

Egentligen är jag rädd att missa och förstöra andra möjligheter och alternativ. Men att leva ett liv efter "om" och "ifall att", är inte görligt i längden.

Götelaborg

Idag har jag strosat runt i stora staden. Staden som jag bor ett stenkast ifrån men som jag egentligen inte alls känner till. Egendomligt i alla verkligheter, kanske också aningen genant eftersom att jag bott granne med den i 16 år. Jag förmodar att jag blivit hemmablind och försummat allt som inte har någon anknytning till biografer och uteställen. Det skall sedermera bli ändring på just det, främst för att jag kommer studera där, väldigt snart. Så inom kort kommer jag rabbla spårvagnslinjer, tidtabeller och gatunamn i sömnen och känna mig som en erfaren kapten i en damm.

Målsättningen var hela tiden att jag skulle kunna orientera mig till själva högskolan. Det visade sig vara ett högst komplicerat företag. Med trevande lokalsinne men pigga ben lokaliserade jag sammantaget fem byggnader med direkt koppling till högskolan. Ingen av dem var den jag letade efter. Tålamodet tog till flykten och ersattes ganska snabbt av tilltagande frustration och fick mig att avsluta dagens sökande.

Trots det uppenbara misslyckandet är jag alltjämt nöjd med dagen och jag ser fram emot en växande bekantskap med staden.

Vet inte vart jag ska men jag skall komma dit

Nyss hemkommen från Gotland.

Första gången på Gotland, förmodligen inte sista. Det var/är mycket vacker där, om än blåsigt. Lite väl blåsigt för min smak. Gratis ansiktslyftning är visserligen inget man upplever under normala omständigheter (om man nu inte bor i Gotland ) så vinden kanske gjorde gott ändå.

Hursomhaver och allt emellan, nu är jag på hemmaplan, för hur länge vet jag inte. Det är ett regelbundet flackande och farande just nu.

Nu ska jag styra upp mig en smula och finna meningen med livet och utreda varför blyertspenna heter som den gör när den inte innehåller ett spår av bly.

Morsning.