Tupplur: en sjuklings förmån

Det susar i lövverket och grenarnas gungande rörelser vaggar mig sakteliga i sömn. Mjuka solstrålar slingrar sig ibland förbi löv och gren och landar på mitt ansikte. Det är hutlöst skönt och inom kort slumrar jag in.

Jag vaknar ett par minuter senare av att solen nästan står i zenit och grillar mig. Det blev plötsligt ohyggligt varmt och jag vill bara kasta mig bort från solskenet. Förstår snabbt att direkt solljus och förkylning med sporadiska slängar av feber inte är en god kombination. Så jag reser mig upp och släpar bort stolen mot ett skuggigare parti. Utmattad dimper jag ned, andas tungt och undrar om all min energi går åt till att lagra snor numera. Jag hinner inte utveckla tankarna vidare innan jag åter fallit i sömn, med en tillfällig avsaknad av käk- och nackmuskulatur.

Efter att ha vaknat och slumrat in ett par gånger till förstår jag att nog är nog. Det är oklokt att utmana en motståndare som redan har dig i besittning. En aning resignerat packar jag ihop mina pinaler och beger mig in. Sätter mig på soffan och känner mig ändå nöjd över att ha kunnat tillvarata vad som ryktas vara sommarens sista riktiga solsken.

Hunden börjar gny och kastar menande blickar på mig. Jag förstår, säger jag till den och innan jag reser mig upp tänker jag på Julia, helt plötsligt och utan sammanhang. "The best of us can find happiness in misery", säger jag till mig själv och skakar sedan leende bort tankarna. Idag är ingen dag för sådant blödigt trams.

Nå, vad säger du Fiffi? Ska vi gå?