Öl och Zlatan i någon slags skön förening.

Ikväll skall den ut och bort. Jag har fått nog, nu får den pysa vidare till andra betesmarker. Förkylningens dagar är förbi, det skall alkohol och fantastisk fotbollsunderhållning se till.

Eftersom mitt liv - de senaste två veckorna - innefattat mest snorpapper, nässpray, mysbyxor, dator och teve, kan man säga att min yttre fasad halkat efter litet. Det vore kanske en god idé att plocka fram trimmern och bekämpa det vildvuxna i ansiktet. Så man inte hamnar på ett museum inatt.

Tills nästa gång, ta er en titt på den här: http://www.youtube.com/watch?v=h8-XaxH9uTw

Hasta otro dia.

Film

Helgen gick odiskutabelt i filmens tecken. Rulle efter rulle betades av, tacka vet jag boxer. Perfekt tidsfördriv när man bestämt sig för att ligga inne och vänta ut en förkylning.

Förkylningen dröjer sig förvisso kvar, men trevligt var det i alla händelser. Kanske var läsk och sötsaker inte det bästa vapnet mot mr.sjukdom. Men att avnjuta en film utan kariesfrämjande snacks rimmar inte riktigt rätt i mina öron. Som berusning utan alkohol.

På tal om film, skall snart titta på "Män som hatar kvinnor". Tvekar redan, vill ogärna förstöra vad böckerna byggt upp. Det sägs emellertid att den berörda filmen tillhör hemma i den högre skolan. Åtminstone inom svensk film, vilket egentligen kanske inte säger ett dyft. Tittar sällan på svensk film, enkom för att de är direkt obra och ibland genant dåliga.

Vågar jag titta på den?

Metafor och fiskaget

Det är som ett sandslott vid havet, tänker jag och visualiserar det framför mig. Ser mig själv stå bakom sandslottet med händerna gömda i fickorna och betraktar, begrundar. Tycker mig se ett halvfärdigt och övergivet projekt som en gång i tiden tände hopp med sitt fina utgångsläge.
Lägger märke till hur felkonstruerat det egentligen är, nästan oproportionerligt. Frågar mig själv hur det kunnat undgå mig, att jag inte sett det litet tidigare.

Du står förstås också där, lite vid sidan av. Vid din del av slottet, som du försiktigt byggde på. Den mindre delen, som bleknar i jämförelse och nästan ligger i ständig skugga av mitt bygge.

Som under en tyst överenskommelse står vi där, helt ljudlösa och bara tittar. Jag ser på dig att du är färdig här, ditt jobb är avslutat. Du är redan påväg bort, jag ser det nu. Du tynar bort i vinden. För varje vindputs bleknar du och blir lite svårare att se, snart är du som upplöst.
Jag blickar ned mot slottet igen och noterar hur din del nöts ner av tidens vågor och vindens slitande drag. Min del står fortfarande kvar, nästan oberörd av vind och våg. Det retar mig, jag önskar det raserat och tillintetgjort.

När jag tittar upp igen är du nästan borta. Jag tänker att det är orättvist och lite sorgligt, men också kanske helt i sin ordning. Från ingenstans dyker ett parti av en låttext upp i mitt huvud: "Don´t leave me stranded here all in love all alone". Jag skrattar lätt åt den dramatiska tyngden i orden och liksom förklarar för mig själv att fullt så allvarligt är det inte.

Någon hejd får det vara. Snart skall det byggas ett nytt och då kommer jag vara än mer skickligare och kunna styra utgången åt det bättre.

Tupplur: en sjuklings förmån

Det susar i lövverket och grenarnas gungande rörelser vaggar mig sakteliga i sömn. Mjuka solstrålar slingrar sig ibland förbi löv och gren och landar på mitt ansikte. Det är hutlöst skönt och inom kort slumrar jag in.

Jag vaknar ett par minuter senare av att solen nästan står i zenit och grillar mig. Det blev plötsligt ohyggligt varmt och jag vill bara kasta mig bort från solskenet. Förstår snabbt att direkt solljus och förkylning med sporadiska slängar av feber inte är en god kombination. Så jag reser mig upp och släpar bort stolen mot ett skuggigare parti. Utmattad dimper jag ned, andas tungt och undrar om all min energi går åt till att lagra snor numera. Jag hinner inte utveckla tankarna vidare innan jag åter fallit i sömn, med en tillfällig avsaknad av käk- och nackmuskulatur.

Efter att ha vaknat och slumrat in ett par gånger till förstår jag att nog är nog. Det är oklokt att utmana en motståndare som redan har dig i besittning. En aning resignerat packar jag ihop mina pinaler och beger mig in. Sätter mig på soffan och känner mig ändå nöjd över att ha kunnat tillvarata vad som ryktas vara sommarens sista riktiga solsken.

Hunden börjar gny och kastar menande blickar på mig. Jag förstår, säger jag till den och innan jag reser mig upp tänker jag på Julia, helt plötsligt och utan sammanhang. "The best of us can find happiness in misery", säger jag till mig själv och skakar sedan leende bort tankarna. Idag är ingen dag för sådant blödigt trams.

Nå, vad säger du Fiffi? Ska vi gå?

Allmän förfrågan

Skulle du vilja göra det? Tycka om mig alltså, eller gilla och bry dig om mig, kanske tillochmed älska mig. Det kanske är att gapa och begära om för mycket? Säg mig, är det just så?

För jag orkar inte längre, jag går på knäna här. Vill inte vara sådan här längre, i ett tillstånd jag uthärdar allt sämre. Ensam. Jag vill vara en av två.

Vill byta plats, kliva fram ur bakgrunden och in i ljuset. "Så är det egentligen dig som mina flickvänner har varit tillsammans med", fick jag höra, om än med skämtsam underton. Har fungerat som en rådgivare och kärleksdoktor alltför länge nu, när jag inte ens förstår varför. Det är ju jag som står själv, som ett irriterande rakt och oböjligt ental.

Missförstå mig rätt, jag undrar bara när det är min tur...

Muhammed the hacker

Förutom att ha varit ute några timmar och bankat med hammaren och dragit några drag med penseln har jag inte gjort mycket. Förvillat mig i lite papper och lekt med systerdottern också, men där tar det stopp.

Enkelt räknat en lugn och händelsefattig dag. Fram tills sex, sju ungefär, när en djupt troende datornörd tog saken i egna händer och började göra reklam för Islam. På ganska olaglig väg; genom att hacka sig in på min fars hemsida.

Först trodde jag det var bluff, ett billigt trick från pappas sida. Men när själv fick undersöka saken närmare förstod jag att så inte var fallet. Och skrattet flög ur mig. För vilken komik, vilken enastående komik. Vem väljer att hacka sig in på en hemsida om ett Elvisband, radera allt och bygga upp en egen på plats och predika för Islam? Vilken jubelidiot.

Jag menar, kunde han verkligen inte bättre? Och vad förväntar han sig egentligen, den där muhammed? Att folk - när de väl trillat in på hemsidan och insett att den är ersatt av Islampropaganda - plötsligt skall konvertera?

Det är så storslaget, jag kan knappt smälta det.

Papirus

Jag sitter och försöker bringa ordning i den djungel av papper jag befinner mig i.
Det börjar lacka till universitetet och innan skolstart skall det ansökas, kryssas för, undertecknas och framförallt postas. Icke att förglömma - läsas igenom.

Det är inga konstigheter, egentligen. Nu är jag dock sjuk och orken tryter. Så när näsan oavbrutet läcker sin smörja och nysningarna väljer att komma allt oftare vill jag bara knyckla ihop arken, snyta mig i dem och hysta iväg. Men jag besinnar mig och förklarar för mig själv att det är sjukdomen som förargar, inte papprerna. De symboliserar ju min framtid. De ÄR min framtid.

Min direkta framtid innehåller dock inga brev eller papper, bara en dusch nässpray och en stilla säng. Hoppas att Fru sjukdom har den goda smaken att avlägsna sig under natten.

Godnatt

Gris för en dag

Inom några minuter fyller jag år. Suddar ut ettan och ersätter den med en tvåa; 22.
Enkelt räknat en obetydlig ålder, och därtill fullkomligt ointressant. Inget nytt, bara en siffra äldre och kanske en dag närmare demens, dreggel och en oförmåga att ta hand om sig själv.

Man skall aldrig vara positiv, fick jag berättat för mig häromdagen. Det kanske är en livssanning värd att bejaka i många lägen, men när det stundar god mat och uppassning får man lov att avvika från banor genomsyrade av bitterhet och negativitet. Om än för just en dag.

Så länge jag får min önskade maträtt förklarar jag dagen fullständigt och totalt lyckad!

Nu slog klockan 00.00 och jag är numera födelsedagsgris.

Tagen på sängen

Det känns inte helt självklart, snarare främmande och lite plötsligt. Det som jag hela tiden räknat som en möjlighet känns överraskande och litet skrämmande när det genast blivit aktuellt och en omedelbar verklighet.

Skolbänk, föreläsningar och svettiga tentor. Är jag redo, mogen för uppgiften och framförallt - vill jag?

Jag ställer frågan till mig själv, smakar på orden och väntar på att ett tröstande svar skall formuleras och ta form. Men det som kommer äger ingen lugnande effekt, för jag vet inte om det är rätt val. Men jag hoppas och kanske är det tillräckligt. När allt kommer omkring vet man inte hur framtiden kommer gestalta sig och utan konkreta tecken eller signaler är det kanske en god idé att inte försjunka i alltför djupa grubblerier.

Egentligen är jag rädd att missa och förstöra andra möjligheter och alternativ. Men att leva ett liv efter "om" och "ifall att", är inte görligt i längden.

Götelaborg

Idag har jag strosat runt i stora staden. Staden som jag bor ett stenkast ifrån men som jag egentligen inte alls känner till. Egendomligt i alla verkligheter, kanske också aningen genant eftersom att jag bott granne med den i 16 år. Jag förmodar att jag blivit hemmablind och försummat allt som inte har någon anknytning till biografer och uteställen. Det skall sedermera bli ändring på just det, främst för att jag kommer studera där, väldigt snart. Så inom kort kommer jag rabbla spårvagnslinjer, tidtabeller och gatunamn i sömnen och känna mig som en erfaren kapten i en damm.

Målsättningen var hela tiden att jag skulle kunna orientera mig till själva högskolan. Det visade sig vara ett högst komplicerat företag. Med trevande lokalsinne men pigga ben lokaliserade jag sammantaget fem byggnader med direkt koppling till högskolan. Ingen av dem var den jag letade efter. Tålamodet tog till flykten och ersattes ganska snabbt av tilltagande frustration och fick mig att avsluta dagens sökande.

Trots det uppenbara misslyckandet är jag alltjämt nöjd med dagen och jag ser fram emot en växande bekantskap med staden.

Vet inte vart jag ska men jag skall komma dit

Nyss hemkommen från Gotland.

Första gången på Gotland, förmodligen inte sista. Det var/är mycket vacker där, om än blåsigt. Lite väl blåsigt för min smak. Gratis ansiktslyftning är visserligen inget man upplever under normala omständigheter (om man nu inte bor i Gotland ) så vinden kanske gjorde gott ändå.

Hursomhaver och allt emellan, nu är jag på hemmaplan, för hur länge vet jag inte. Det är ett regelbundet flackande och farande just nu.

Nu ska jag styra upp mig en smula och finna meningen med livet och utreda varför blyertspenna heter som den gör när den inte innehåller ett spår av bly.

Morsning.

Vän av ordning

Solen lyser in genom fönstret och skapar en gata av solsken genom rummet. I den dansar dammpartiklar planlöst och bekymmerlöst. Jag tittar på dem en stund, en smula fascinerad över antalet och för att de annars är osynliga för blotta ögat. Sedan blir jag lite avskräckt när jag inser att för varje andetag följer de med ner och sätter sig i mina lungor med sitt smuts och äckel. Jag hugger tag i dammsugaren och försöker suga upp dem men förstår snart att det är meningslöst, det här kriget går inte att vinna. Pick your battles.

Istället fortsätter jag städandet, som jag finner rogivande och därtill även kul. Inte enkom för att det slutligen kommer bli rent - eller mindre smutsigt - med mindre dammpartiklar att andas in, utan för att man ofta bjuds på resor tillbaka i tiden, stora som små. Varje föremål äger sin egna historia. Genom historien väcks minnen som i sin tur är förankrade med en viss känsla eller en speciell sinnestämning.

Jag stannar vid skrivbordet, lägger ned dammsugaren och suckar nästan uppgivet inför anblicken. Det är fullkomligt belamrat med saker. Pennor, tavlor, scanner, böcker, pärmar, portfolier, träningsredskap och datortillbehör. Men någonstans i sammelsuriumet får jag syn på ett foto. Jag tar upp det och granskar personerna på det. Där är jag, omkring 15 år gammal, med min dåvarande flickvän. Hon är vacker, tänker jag och undrar var hon är nu och om hon fortfarande är den jag kände då. Jag fortsätter att titta på fotot en stund till, spelar upp minne efter minne men lägger sedan ifrån det. Jag skakar på huvudet för att rensa tankarna och med ens försvinner funderingarna.

Dags för skrivbordet att smaka på trasan.

Ett minne för vintern

Jag sätter på mig mina svarta solglasögon och världen antar en mörkare ton. Bryter ned kvällssolens fortfarande starka solsken till en behagligare mättnad. Len och frisk vind blåser in genom fönsterrutan och svalkar mig, får solens hetta att kännas en aning uddlös, eller mindre skarp, tryckande. Ur högtalarna strömmar det musik, sommarmusik. Och för att överrösta vindens fläktande höjer jag volymen. Utanför ser jag sjön, omringad av skogens grönska och liv, på dess vatten ligger solens reflektion och vibrerar, skimrar. Det är vackert och jag känner att jag saknat det.

Vägen svänger i djupa kurvor och går upp och ned, som en naturlig berg- och dalbana, fast utan inslaget av skräck och rädsla. Det går att hålla en god fart utan att det känns riskfyllt, men jag avstår, vill att sträckan jag har framför mig skall vara så länge det bara går. Jag förstår redan nu att detta är ett scenario jag kommer att minnas och tänka tillbaka på under vintern, när kylan bitit sig fast och man huttrandes längtar sig bort.

Vägen svänger åt höger när det byts låt på radion och solen göms bakom ett parti träd, det blir tyst en stund och jag hinner undra över vilken låt som kommer härnäst. Jag kommer ut ur svängen när den nya låten börjar spelas och jag ler genast, samtidigt dyker solen upp igen och i en känsla av välmående sjunger jag med.

Hur vet man?

Satt och tänkte på en sak förut, och kunde (kan) inte klura ut det. Om jag någonsin kunnat det har jag glömt det, men jag kan inte erinra mig att jag vetat det. Det är en sådan sak man bara vet, och kan.

Hur vet man egentligen om det är "en" eller "ett" framför ordet? Vad är det som styr, vad beror det på?

Jag provade att hitta på ett ord och visste direkt vad jag skulle sätta framför, men jag vet inte varför?

En egendomlighet.

Klurig måndag

Den hånade mig i sin förpackning. Ljudlöst låg den och hånlog, spelade mig ett spratt och påminde mig om mitt misslyckande som liten. En leksak, ett pussel. Inte vilket som helst dock, Rubiks jälva kub. Väl- och inbjudande placerad, precis innan kassorna, för att locka till impulsköp.

Jag tittade på förpackningen med kuben innanför och gamla minnen dykte upp i mitt medvetande, jag såg hur jag frustrerat vrider och vänder på kuben utan framgång. Såg hur jag kastade den i marken och till slut petade bort de små kvadratiska klistermärkena och satte dem rätt. Insikten om att jag var tvungen att fuska gjorde mig skamsen. Men jag tröstade mig snart med att jag bara var ett par år gammal.

Idag har jag dock ingen ursäkt, måhända det bristande tålamodet, men nu satan skall den lösas. Kuben från helvetet. Dags för att sätta de små grå på prov.

Visca Barcelona

Vilken lycka, vilken glädje, vilken eufori, vilken känsla, vilken stämning.

Igår vann vi Champions League. Hela staden exploderade och brast ut i glädjetårar, spontandans och sång. När en känsla eller upplevelse är väldigt stark och ny brukar man ibland använda sig av ord som "obeskrivligt" "ofattbart", eller "det finns inga ord" för att beskriva hur situationen var. Först nu förstår jag hur missbrukade de orden är. För igår...igår, nej, jag kan inte. Det går inte. Jag har inte smält det än, det kommer bara komma ut fel, garanterat. Istället bjuder jag på en video eller två, och några bilder om jag känner mig generös. För att ni ska få en liiiten förståelse av hur det kändes och såg ut.

När Barcelona besegrade Chelsea i semifinalen var det 40 000 människor i Plaza Catalunya, igår vann de finalen. Jag har inga siffor, men det var garanterat över 100 000.

Det är synd att en video från en digitalkamera inte kan återskapa precis hur det var. Men det kan dock ge en liten ledtråd.

Idag bevittnar vi något historiskt

Psst, psst, kom närmare, jag skall viska dig något. Schhhh, tyst! Hör nu och lyssna, detta kan vara det viktigaste du hört på länge: ikväll min vän, i Rom, händer det något alldeles speciellt som kommer eka runt om i hela världen. Folk kommer prata om det i flera år och tidningarna kommer tömma tusentals bläckpatroner i ett försök att beskriva det.

Ikväll tar Barcelona hem trippeln. Ikväll plockar Cristiano Ronaldo fram sitt sorgsna ansikte och gråter återigen.

Tänd facklor och bengaler, vifta med flaggor och vinjetter, rensa strupen och sjung - för ikväll tar vi hem Champions League!

Barcelonisk väckarklocka

Enligt den kända författaren Paulo Coelho fungerar det enligt följande: "När du önskar dig något kommer hela universum verka för att uppfylla din önskan". Njae, sanningshalten i den frasen är väl inte skyhög, men tanken bakom den är fin. Trovärdigheten sprack nämligen tidigt imorse när jag återigen blev väckt på ett högst oönskat sätt. Vilket i sig inte är en ovanligt, därav önskningen att idag skulle vara ett undantag. Men kanske ligger inte Barcelona inom universums arbetsgräns eller så var det någon annan som hade en starkare önskan; som idioten i huset framför, som med största sannolikhet skulle förlora mot Forrest Gump i ett intelligenstest.

När klockan slog "väldigt tidigt" slogs han av en genialisk idé, som jag förmodar händer mer än ofta i hans fall. För när alla ligger sovandes och dreglar kudde, passar han nämligen på att utöva sin nyfunna hobby - slipning. Så med sin begagnade slipmaskin och drömmen om att en dag bli en känd skulptör skrider han till verket och börjar slipa. Och som han slipar, han är kung. Men ljudet som uppstår är förfärligt, ett sådant som man associerar till helvetet och som egentligen bara första klassens syndare skall få utsättas för. Olyckligtvis är han uppenbarligen också pank, eftersom klingan på slipmaskinen saknar egg och är lika vass som en boll indränkt i olja. Men skam den som ger sig, tänker han säkert, han ska försöka ändå. För all del, han skall ha beröm för sin envishet. För av allt att döma är föremålet som han slipar på en diamant, vilket jag håller för ett rimligt antagande då han fortfarande höll på att slipa klockan sju på eftermiddagen.

Under tiden han slipar börjar ett logiskt händelseförlopp utveckla sig; hunden två våningar nedanför drabbas drastiskt av hemlängtan när den hör det obehagliga skärande ljudet och börjar naturligtvis skälla frenetiskt. Vilket när allt kommer omkring följer alla logikens ramar då vi redan utrett varifrån ljudet härstammar (helvetet). Förbipasserande hundar vill inte vara sämre, så det börjar dem också. Härligt. Lägg till en motorcykel och och några bussar som tålmodigt väntar vid trafikljusen nedanfår och får mina fönster att vibrera. Tillsammans utgör de en helvetiskt oharmonisk väckarklocka.

Alternativen var få, det var bara att gilla läget, stiga upp och fortsätta att ignorera mörka, morgontrötta, öldränkta tankar. Jag lekte med tanken att hänga mig över en cykel och låta mig rullas ner till stranden men jag kände mig föga lockad till att bli attackerad av pakistaniernas extremt aktiva och illegala försäljning av öl och dylikt. Lite spanskdubbad Chuck Norris istället, kanske?

Dagar och diem

Det finns många typexempel på dagar, med ett mått av fantasi kan man komma på ett fullgott antal. Vissa gillar man mer än andra, av skäl jag misstänker att en mygga kan klura ut. De man - eller åtminstone jag - föredrar minst är de dåliga (jag lämnar det öppet för myggan att spekulera i varför). Men visst kan de vara kusligt välregisserade? In i detalj utstuderade och planerade. Inleder man en dag med att slå i foten i en möbel och fortsätter sedan med att spilla ut en lagom dos mjölk på sina kläder kan man tvivelsutan sätta alla sina besparade mynt på att dagen kommer fortsätta på samma vis. När du öppnar dörren börjar det plötsligt regna trots att alla väderprognoser pekat mot strålande solsken, du drabbas mystiskt av svår huvudvärk, du biter dig i tungan vilket du aldrig gör annars och tre lastbilar passar på att skvätta ner dig med smutsigt regnvatten. Något i den stilen kan det så ut, ibland kan även det uppfattas som en mild variant.

Jag när en tes om att det någonstans finns en dubiös typ fylld med onda intentioner och som lever på folks elände och frustration. Jag föreställer mig att det är en skäggig medelålders man som har gjort det till sitt arbete och levnadsöde att skräddarsy orimligt dåliga dagar. Han är skicklig, det får man ge honom. Något säger mig dock att det ibland går att motarbeta honom, eller i alla händelser tillfälligt neutralisera hans försök till förstörelse. Man gör det främst genom skratt och leenden.

Riktigt skönt att jag inte är drabbad då, tänker jag. Jag är oangripbar, försök inte ens. Man kanske inte skall sätta sig på alldeles för stora hästar och öppet börja utmana honom, så jag hoppas han anser mig redan vara en tillräckligt sorglig figur och låter mig vara även i fortsättningen!

Ciao och tack!

Spekulationer

Innan jag reste var jag införstådd med att det skulle ske förändringar. Det vore naivt att tro något annat, sådant är livet; en ständigt föränderlig process. Under 16 veckor kan det hända mycket, vilket det bevisligen har gjort - främst syftar jag på att mina fem närmaste vänner har packat sina pinaler och diverse ägodelar i bananlådor och flyttat.

Visst, några har blivit ett år äldre och följaktligen tagit ett steg närmare demensens härliga dagar, fått lite längre hår och något körkort har tagits. Och så vidare, en slags förändringar som egentligen är trivialiteter och i jämförelse med en flytt bleknar dem grundligt.
Jag frågar mig själv hur det kommer att vara; egendomligt och alldeles fel eller helt klockrent och självklart? Jag slås snabbt av en tanke och inser att så är det nog - det kommer nog kännas som det gjorde för mig när jag flyttade hit till Barcelona. Med viss modifikation förstås, eftersom alla aspekter inte är överensstämmande, men i grova drag. Allt är dock relativt, som någon hävdade och när allt kommer omkring är det nog just så. Eller?

Det är en dag av spekulationer, onekligen. Jag funderar kring hemkomst och tillhörande. Blir omställningen långsam och utdragen eller överraskande snabb? Kanske något mellanting.
Kommer jag kunna anpassa mig efter en familjs rutiner när jag är van vid att följa mina egna?

Jag har uppriktigt sagt inte en aning om hur det kommer te sig med jobb, fritid och livet i allmänhet. I vissa fall vågar jag inte mig på att spekulera, vill inte försumma min sista tid här genom att tänka på eventualiteter som kanske inträffar, även om en viss portion av framförhållning ofta inte skadar. Men just nu låter jag det bero. Oskrivet är bäst.

En sak vill jag dock verkligen göra. Jag har funderat på det länge och skall försöka förverkliga det. En vandring, eller längre promenad om man så vill. Från Göteborg till Skåne. För att det skall bli verklighet behöver vissa faktorer klaffa. Jag skulle föredra lite sällskap, någon som är på?

Maskerad besvikelse över en prestation.

Totalt värdelöst, förbaskat tråkigt och framförallt överdrivet jobbigt. Jag förstår nu varför jag under en tid övertalat mig själv att undvika det med diverse bortförklaringar och undanflykter. Såhär var/är det inte i Sverige. Långt ifrån.

I Sverige är luften frisk och fräsch, inte förgiftad och sjuk. Flodvågor av bilar strömmar inte fram fram vid varje korsning eller trafikljus och lämnar ens kläder svartfläckiga av avgaser samt får det att kännas som att man andas genom en gasmask. Inte heller röker varje befintliga människa som man möter (eller inte möter) och man behöver inte, vanligtvis, hålla andan eller ducka och parera för rökmolnen som de nonchalant skickar ut i ansiktet på en. Jävla oskick. Vidare, kan man klara sig utan att sin rytm blir förstörd av de oräkneliga trafikljusen. Hånande lyser de alla rött när man närmar sig.

Att springa i Barcelona är pest. Och kolera. Att man är tillfälligt avdankad och förhållandevis ur form förenklar det förmodligen ringa. Idag (läs måndag) bestämde jag mig för att jobba på löpsteget, känna flåset och låta mina styltor till ben jobba litet. Det resulterade i en pinsam historia; efter tjugo minuter var jag tillbaka vid min port, och nu fem timmar senare sitter jag småsvettandes med krampkänningar som emellanåt hugger till och kramar åt musklerna.
Jag hyser starka tvivel om det verkligen om det verkligen gjorde någon nytta, gissningsvis blev mina lungor nersotade och således min kondition ytterligare nersatt. Det är som förgjort.

Jag längtar till svensk luft och terrängspår.

Mitt nuvarande jag.

Man kan säga mycket om mig, både gott och ont, givetvis. Det beror helt på vilken uppfattning man bildat kring mig. Men skall man nu nämna en specifik egenskap som beskriver mig kommer folk påstå att jag är en färgstark person. Det är något jag konstaterar, något som jag nått en insikt om.

Går jag på gatan kommer du att lägga märke till mig. Det är inga egendomligheter, jag säger sanningen. När du ser mig kommer du avgjort uppleva att jag ser väldigt varm och öm ut. Du kommer kanske kämpa med impulser av att beröra mig, på ett eller annat sätt. Du kommer också förstå, nästan omgående, utan att tänka vidare. Tycka det är logiskt.

Det är ingalunda oförståeligt. Jag skulle vilja hävda motsatsen och säga att det är alldeles förklarligt och alltjämt logiskt.

- Jag har bränt mig. Fasligt.

Slutet nära

Min tid här börjar sina, det återstår bara ett fåtal veckor innan jag står med packade väskor och återigen skall beträda svensk mark. Inför det ställer jag mig tveksam, i högsta grad tveksam. Det är en situation präglad av problematik och jag lider lite smått av separationsångest redan nu. Hemma väntar mig många frågetecken som behöver rätas ut och jag vet inte om jag har verktygen till det. Beslut ligger också i drivor, väntade att bli fattade.

Man säger ofta att tiden går för fort, alldeles för fort. Det gör den fortfarande, inget har förändrats och det kommer med all trolighet fortsätta på samma vis. Därför - när jag nu är medveten om tidens egenskaper - funderar jag över vad jag skall göra här innan det är för sent. Den riktigt erfarne förstår att det är dags att använda sig av den gamla parollen "Carpe diem". Men vad, lite mer konkret, skall jag göra?

Således, sitter du och häckar på några tips eller idéer så skriv. Skriv, och var nöjd över att du kanske har gjort en annan människa litet mer fattigare (eller rikare, beroende på aktivitet, idé och perspektiv)

Idag har jag dock redan allt planerat. Idag är det tisdag, idag är det Champions League - idag är det bar.

Idag kommer ni bli upplurade på läktaren Chelsea

Här sitter jag. På en sängkant, i Barcelona. Och bara mår, antagligen oförtjänt bra, trots en snorfylld kran (hoppas ni äckelmagade och generellt svaga människor har en papperskorg nära till hands). Det kan grunda sig i att solskenet fortfarande behagar att lysa in genom mitt balkongfönster och att jag sitter i shorts och t-shirt klockan 20.00. Men det kan lika gärna bero på musiken som jag gungar till, eller varför inte snusen som vilar bekant under läppen. Högst sannolikt bottnar nog mitt humör i vad som komma skall; Champions Leauge, Barcelona Vs Chelsea. Jag inser att jag lever "lite" på starka förhoppningar och rör mig på farlig mark. Dock säger något mig att det är ovidkommande eftersom en vinst ikväll är mer av ett faktum. En förlust finns inte på kartan. Såtillvida inte Drogba plockar fram sina skådespelarekunskaper och filmar sig till en straff. Äcklet.

Har mer än bråttom och måste slänga mig på sadeln och trampa iväg, jag vill inte riskera att missa när Messi och Iniesta gör dårhus med Chelsea!

Ps. Är det någon som vill förklara vad som hände i Sverige-Lettland matchen? Har det någonsin hänt att vi lyckats förlora mot dem? D.s

En bild

En solig dag i Barcelona. På La Rambla.

Min bästa fredag någonsin

Lagom till helg kommer regn. Lagom till helg kommer sjukdom. Två väldigt aktuella livssanningar, för här sitter jag en fredag och blir mentalt uppläxad av tidigare förhoppningar och förväntningar. Tji fick jag, säger jag och smakar på min mentala fläskläpp. Med snorig näsa och varm panna sitter jag och lyssnar på ljuden utanför, ljud från en storstad. Liv och rörelse.
Jag kämpar med att gilla läget och ta skeden i vacker hand. Till hjälp har jag choklad, chips och Coca-Cola. Ypperliga ingredienser för utvecklandet av en redan begynnande kulmage. Men det finns alltid Beach 2010, sägen en lugnande röst till mig, och jag nickar instämmande.

Det skall dock påpekas att det är aningen påpassligt att bli sjuk om det nu skall regna till helgen. Jag föredrar hellre att ligga och snora och snörvla när det regnar utanför än när solen skiner, alla dagar i veckan. Men med min sedvanliga tur kommer det troligtvis vara rekordvärme under helgen medans jag hallunicerar fram hemskheter och besynnerligheter under mina svettiga febertoppar.

Klockan börjar närma sig 22.00 och innan jag bestämmer mig för att inta horisontellt läge och bli väckt av en idiot till hund några timmar senare så tänkte jag läsa några rader i boken och ta några partier schack mot datorn. Håll i er pensionärer, här går det undan av bara farten. Jeremias ligger inne med några riktiga kioskvältarplaner han.

Afghanistan? Kosovo?

Jag sökte för ett tag sedan in till högskolan. Slängde ut några beten för att se om någon nappar. Det var allt annat än genomtänkt och planerat, men det kändes som en bra idé att så några frön nu så att man inte nödvändigtvis behöver stå lottlös till hösten. Utan alternativ och utan planer.

Fram tills idag kändes det som ett fullgott och lockande alternativ. Skolbänken alltså.
Men något hände; ett par bilder kom ivägen och nu känns det ovannämnda genast väldigt avlägset och ringa tilltalande. Ett par bilder som måhända inte speglar verkligheten till fullo. Eller det kanske är precis vad de gör, jag vet inte. Under alla omständigheter väckte de något inom mig och nu är jag återigen nollställd. Tillbaka på ruta ett.

Jag vill göra utlandsmission!

Lördag

Den föregående helgen var speciell på många sätt och i många avseenden. Det bjöds på storartade överraskningar och det firades födelsedag. Men samtidigt var den väldigt normal och väldigt vanlig. Rutiner, gamla mönster och beteenden förändras sällan över drygt tre månader. Förvisso hade folk köpt lägenheter högt och lågt, samt tagit körkort, vilket i sig är stora förändringar, förvisso.

Men lördag kväll var sig lik. Musik spelades flitigt, kort delades ut, klunkar dracks, drinkar blandades och burkar öppnades. Ändå förstod jag inte att jag var hemma förrän jag klockan 22.00 hjälpte den första att spy. Uppskattningsvis en halvtimme senare var det dags att hjälpa den andre, som hade uppenbara problem med rundade fötter och kämpade hopplöst mot en alltför start gravitationskraft. Det var då jag landade och det sjönk in - jag var hemma.

Ett godkänt missförstånd

Jag fläker upp tidningen och prasslar litet för mycket så att personerna bredvid kastar ett öga mot mitt håll. Tidningen heter "Lavanguardia" och är spansk, samt en dag gammal. Jag köpte den således igår, för ett uppenbart ändamål. Jag läser, vänder blad och läser. Det finns mycket jag inte begriper men jag läser det ändå. Ibland försöker jag gissa mig till och berömmer mig grundligt när jag tror jag gissat rätt.

Efter en beställning och femton minuter senare är jag emellertid klar och lägger den bakom det elastiska rutnätet på stolsryggen framför. Jag tröttnar snabbt på att titta ut i intet så jag plockar fram min bok; Forrest Gump. Som hittills är en förträfflig bok. Av föga underliga skäl är den likaså på spanska.

Det går inte vindsnabbt men jag läser nästan hela resan fram. Lägger undan den de sista 20 minuterna. Det är just då en flygvärdinna passerar med en otymplig, rektangulär metallåda på hjul och frågar oss om vi på denna raden har något skräp liggandes. Det hade vi tydligen; den svenska killen vid fönsterplatsen sträcker fram sin plastmugg och precis när den är över mig finner han det lämpligt att vinkla den så pass mycket att resterande innehåll rinner ut - rakt ner på mina byxor. Jag suckar djupt och killen klämmer fram ett besvärat "sorry". Plötsligt slås jag av en tillfredsställande insikt och börjar tänka i bilder - boken, tidningen, beställningen, allt på spanska. Det går upp för mig att han (och förmodligen hans vän bredvid) tror att jag är spansk. Jag vrider huvudet bort från dem och ler i mjugg samtidigt som jag funderar kring om jag skall svara honom på svenska men jag gör bara en lugnande gest med handen utan att yttra ett ord.

Vi landar utan några som helst konstigheter och beger oss i klump mot bagaget. Jag sätter på min mobiltelefon och blir uppringd nästan omgående av min far som står och väntar. Jag ser mig om och försäkrar mig att killarna inte är i närheten, sedan för jag telefonen till örat och svarar.

Påskharar och godisägg

Det är lördag idag, tror jag. I alla händelser är det en röd dag, högtidsdag. För folk firar ljudligt med familj och släkt häromkring. Går runt i dubiösa dräkter som omgående får en osökt att tänka på KKK och bär på stora kors. Äldre tanter som brister ut i spontana gråtattacker och mumlar intensivt något om Jesus. Sammantaget är det väl inte min melodi, kanske.

Ikväll är jag ensam. Till antalet, inte i annan bemärkelse. Vill inte gå ut, självdisciplinen har satt ner sin fot. Rejält. Det beror främst på gårdagen, som blev avsevärt dyrare än väntat. Lämnade stora hål i plånboken och eko på kontot. Jag föreställer mig ett vitt tomt rum och på golvet ligger det några ensamma kopparmynt och bredvid dem susar några ökenbollar förbi. Jag vet inte hur de lyckats nästla sig in dit och inte heller varför jag föreställer mitt konto som ett väldigt vitt rum. Låter det bara bero, ibland är oskrivet bäst. Som ett tigande svar, fast annorlunda.

Får en bitterljuv känsla när jag tänker på gårdagen. När jag rekapitulerar kvällen i huvudet, går igenom bild för bild, hittar jag inget som skulle kunna frambringa ångest eller ånger. Men likväl upplever jag en strimma gnolande olust. Kanske grundar det sig i att jag lämnade över Visa-kortet en eller två gånger för mycket. Eller hemgången. Ja, hemgången som blev högst oväntad. Någon gång under natten tappade jag bort mitt sällskap och hittade dem inte igen. Ensam på en gigantisk klubb med överbelastat kort bestämde jag mig för att vika in årorna och bege mig hemåt. Gång och metro, jag tog det med ro, situationen hade total kontroll över mig…

Idag blir det en lugnare variant, som tidigare nämnt. Förlita sig på underhållningsvärdet hos humorserier. Och längta efter några droppar - eller liter - påskmust.

Tack för mig.

Svacka

Det är vanskligt att hitta motivation för att skriva nu. Likaså hitta ämnen att skriva om.
Det beror främst på att jag inte längre har någon internetuppkoppling, vilket gör mig nog frustrerad. Jag har tvingats till att hiva upp datorn på axeln som om den vore en fiol och därefter gå runt i lägenheten och söka efter nätverk och uppkoppling. Men likt logiken i spansk grammatik så hittar jag den sällan. Måttligt roande och lagom tillfredsställande.

Det grundar sig också i att jag upplever en slags slentrian, om det nu är möjligt i Barcelona. Det känns intetsägande att berätta hur solen skiner oupphörligt och hur jag varje dag går några ronder med spanska verb. Samtidigt har jag inte alltid tid att skriva. Jag gör något nästan varje dag, piskad av den utslitna frasen “Carpe Diem“. Det behöver inte nödvändigtvis vara något nytt eller oupplevt. Sitter jag hemma tar det inte lång tid innan ett dåligt samvete infinner sig och manar på mig att röra på mig. Befinner man sig i Barcelona skall man inte spilla tid på att vara inne, resonerar jag.

Alla har svackor. Tillochmed Zlatan… eller?

Jag kommer tillbaka, i stil med Rocky eller Lance Armstrong.

En saknad

När allt kommer omkring finns det alltid något man saknar när man är hemifrån. Om det är personer, mat, prylar eller annat, det är högst individuellt. Det varierar förstås också, från en tidpunkt till en annan. Vissa dagar längtar man hem till vällagad husmanskost, andra dagar till en simpel sak som sin säng.

Jag saknar min bil. Oväntat och inte för de mest självklara skälen. Jag saknar inte själva bilen i sig, utan för vad den tillät mig att göra. Jag saknar inte heller bilen för att den tog mig från punkt A till punkt B, eller för att den höll mig varm när vinden och kylan var bitande kall. Utan enkom för ensamheten den innefattade och hur det i sin tur kunde betyda avkoppling och ett tillfälle för reflektion.

Vad tillät fyra slutna dörrar mig göra? Jag skall inte ställa mig och dribbla på mållinjen utan jag säger det direkt: i bilen sjöng jag. Mer eller mindre och enkelt räknat så utgör det första och sista stället jag sjunger på. I bilen kunde jag vara Pavarotti eller en huvudslängande rockare, gränserna var obefintliga och min repertoar bred. I min nuvarande livssituation äger jag ingen bil, eller något liknande som tillåter mig att gasta och vråla som en vilt förälskad tonåringstjej på en Backstreetboys-koncert.

Det blir till att leta upp förfester med Singstar och släppa ut det i små doser. Sannolikheten att jag hittar någon är dock oroväckande liten. Det kanske är för det bästa. Ge och ta. Ge och ta.

Min far vinkar till sig en taxi och vederbörande kör in mot gångbanan och stannar. Resväskor står utspridda på marken och vittnar om en hemfärd. Chauffören öppnar bagageluckan och bilen gapar tomt.

Det uppstår en slags förvirring över situationen och det känns underligt. Egendomligt för att min familj skall resa hem utan mig. Det känns inte rätt, jag borde vara med, så har det alltid varit. I alla år, under alla resor. Men inte nu, inte idag.

Någon tar initiativet och lastar på resväskorna, jag kommer inte ihåg vem, men det är av ringa betydelse. Sen blir minnet till fragment av flera händelseförlopp, stillbilder präglade av starka känslor.
Brusten röst och salta tårar nedför någons kind. Fåtaliga ord viskade i en kram, något som värker i bröstet och stiger upp till halsen. Vattniga ögon. Sen handen i luften, formad till en vinkning, ett löfte om omtanke och ett snart återseende. Gester styrda av känslor.

Kvar blir jag; morbror, bror och son. Men framförallt en Nilsson.

Tack för de senaste dagarna och för att jag känner mig älskad och behövd.

Målndag, inte alls

Jag ser den gräsbeväxta slätten och styr mina steg mot den. Det går långsamt, min energi sinar snabbt och orken börjar ta slut. Jag hasar mig fram, sliter ned skorna litet mer för varje steg. Känner mig som en äldre herre med en gångstil från en tonåring, men jag förmår mig inte att räta på ryggen och gå normalt, det får bero. Jag erinrar mig hur min mor alltid brukade säga att jag skulle lyfta på fötterna och gå riktigt, jag ler vid tanken. Idag gör jag ett undantag mor, men kompenserar senare med att äta en riklig mängd grönsaker.

Det är varmt, hiskeligt varmt. Solen skiner inte, lyser gör den inte heller, den gassar nästan - fast ändå inte. Utan det är mer som om den spyr ut solsken likt avgaser från en urgammal bil. Jag tittar upp mot himmeln och noterar avsaknaden av moln och skickar iväg en tacksamhetens tanke till väderguden. Plötsligt kommer jag att tänka på en kommentar en vän till mig fällde: “Dom jobbar inte så mycket med moln här”. Jag skrattar kort, och inser samtidigt att han har fullkomligt rätt. De jobbar inte med så mycket moln, helt riktigt.

Jag släpper ned väskan och breder ut min jacka på marken. Sätter mig ned föga graciöst och andas ut och låter min kompis bredvid mig veta hur varmt det är med en överdriven kommentar. Vi pratar ett tag, går igenom gårdagens händelser och kastar ett öga på läxor vi mottagit under dagen. Ordväxlingen minskar successivt och snart ligger vi ned på respektive plats utan att säga ett dyft. Det känns plötsligt överflödigt och helt opassande.

Jag ligger vänd mot solen och blundar; ett ljust skimmer glöder och små prickar flyter omkring planlöst bakom ögonlocken. Jag hör hur några cyklister passerar, hur ett barn ilar omkring lekandes och hur en grupp av ungdomar spelar musik en bit bort. Efter ett tag märker jag hur min andning blir långsammare och hur jag glider in ett annat tillstånd, där alla ljud runtomkring blandas och blir till ett behagligt sorl och sista tanken innan jag somnar är “snälla, snälla, om jag somnar, låt mig inte drömma om en skällande hund”.

Hund på repeat

Det finns en speciell hund här, i krokarna. Jag tror det är en liten typ, med ovanligt stora lungor. Jag föreställer mig att dess päls är halvlångt och lurvigt och har en tråkig grå nyans. Fyra ben och en svans, inget märkvärdigt. Men det som gör den här lilla krabaten speciell, är främst hans yrke och hans umgängeskrets. Jag vet, jag vet. Även jag tyckte det var en smula udda och absurt men det gör det inte mindre sant. För han är nämligen djävulens hantlangare - få saker i livet är jag så säker på som just detta. Att han är utsänd här, av djävulen, för att skapa lite mer elände och misär. För det är på grund av en sådan här hund som ett världskrig startar. Tveklöst och obestridligt.

Hans ägare (förmodligen en döv person som står i skuld till Satan) ställer ut honom vid elva, tolv tiden. Ut på gatan bara? Nej, förmodligen inte. Då skulle någon tystat den, jag nämner inte hur. Troligtvis på en balkong. Men det är bara spekulationer. I alla händelser blir han posterad där, han sträcker lite på tassarna och rensar strupen, sedan sätter han igång och terroriserar grannskapet, ända fram tills det är tid att göra kväll.

Jag visualiserar honom framför mig; hur han står där och skäller på allt som kommer förbi, allt som rör sig - självsäker och orädd bakom balkongens räcke. Ett monster personifierat, här för att uppbåda konflikter och hat. Och han lyckas. Han lyckas utomordentligt väl. Jag hatar den jäveln.

Men någonstans finns det en ägare, en husse, som medvetet låter sin hund stå och skälla, outtröttligt och oupphörligt. Vad som är vidare underligt är att den är vid liv, helt enkelt. Att ingen person lagat en paella, spetsad med lite råttgift och kastat över den till hunden. Det är smått oförståeligt, när folk sticker och hugger ned en människa för mindre.

Varför finns det inte hundar som är stumma?

Stänk från ovan

Molnen smyger ljudlöst och sakta in över staden. De dominerar luftutrymmet och ligger som ett vadderat täcke över oss. Med sin mörkgrå ton och sin till synes ogenomträngliga tjocka karaktär ger de ett sammantaget sinistert intryck.

Jag går med luvan uppfäll över huvudet och huttrar lätt. Det är kallt och regnet faller ned oupphörligt, sköljer och tvättar rent gatorna. Jag lägger märke till hur människorna omkring mig surnar till och tyst förbannar högre makter. De är bortskämda med vädret, om än ofrivilligt. Jag ser inga barn som hoppar i vattenpölar och skrattar hejdlöst över plaskandet. Inte heller människor som står mitt i regnet med huvudet uppåt och armarna utåt, som för att fånga så många droppar som möjligt och känna den uppfriskande och renande känslan. Ingen ler, ingen är glad. Vädret styr allt och de är kinkiga.
Som om molnen lyckats smyga in i huvudet på dem och ligger där som barrikader och förhindrar dem från att uppleva allt som förknippas med glädje.

Det är väl inte många som uppskattar regn, tänker jag. Men jag skulle vilja sätta alla mulna människor på ett gigantiskt flygplan till Skandinavien eller England så de skulle få lite perspektiv på det hela.

Det är antaligen inte en dag för stranden, men en ypperlig dag för att läsa en bok. Passar mig som tungan i munnen. Jag hoppas innerligt att min "motståndare" bara läser när det är sol. Men sannolikheten i det ligger ungefär i fas med att jag egentligen är en badboll. I brist på annan jämförelse.

Fan också, jag hatar regn.

Huvudbry, modell mindre.

Jag är en tävlingsmänniska. Inget att orda om eller att förneka, bara ett faktum. Jag älskar att känna segerns sötma och jag avskyr ett nederlag, enkel sanning. Det är en nyttig drivkraft och en fin egenskap. I måttlig dos, självfallet. Det är lätt hänt att det går överstyr och resulterar i något negativt och destruktivt, det är inget man skall sopa under mattan. Det är jag den förste att skriva under på.

Nu står jag inför ett smärre bekymmer. Eller det är mer som en nagel i ögat, jag skall inte dra på för stora växlar nu. Går det att vara bäst vill jag vara det, "If you´re aint first - you´re last" som en välkänd slogan lyder.

Hursomhaver, nu till pudelns kärna; jag fick reda på att en person avverkade två till fyra böcker på en vecka och nu stör det mig en aning. Enkom för att jag inte gör det. Det är så fullkomligt idiotiskt egentligen, jag är medveten om det. Men varför fara med osanning och förneka det uppenbara - jag vill läsa fler, jag vill läsa fem böcker. Totalt urfånigt, läsa mer böcker än en annan. Det är skrattretande. Men jag vill göra det, icke desto mindre.

Ytterligare en aspekt är att personen i fråga har inte en aning om att jag känner till hans läsvanor. Varför skulle jag veta det, egentligen? Jag vet knappt hans namn, och han mitt. Vilket bara gör det yttermera löjligt. Hoppas han inte får nos om att jag utmanar honom (i hemlighet) då kanske han låser in sig och läser ut ett bibliotek, det vill jag inte riskera. Då sjunker kvalitén på min fritid drastiskt.

Nu är tärningen kastad. Jag skall läsa de fem böckerna och jag skall läsa dem snabbt. Fan, jag skall tillochmed läsa dem på flera språk!

P.s Om någon av er läser mer än fem böcker ber jag er att inte upplysa mig, det jag inte vet har jag inte ont av. D.s

Katalansk mentalitet

Till en början trodde jag det bara gällde några få människor, men jag börjar tro att det gäller dem alla. Barskheten, ogästvänligheten, avsaknaden av service och bristen på vänligt bemötande. Nu generaliserar jag visserligen, det ska jag inte sticka under stol med. Men sakta förändras min teori till fast övertygelse.

När jag var ute och gick en dag råkade jag få syn på den här texten på en bänk och som dyker upp lite överallt numera. Jag har gjort det till rutin att alltid titta på detta kortet innan jag lägger mig.

Budskapet värmer i själen, likt en whiskey i vinterkylan.

Viktigt meddelande!

Spetsa öronen och lyssna till detta: Jag går runt i shorts. I shorts och t-shirt!
Jag ler mot solen och den ler tillbaks.

Bokstäver, ord och meningar.

Efter att ha dreglat på mitt överkast ett tag så är jag nu vaken. Jag känner mig lite ur matchen, offside tillochmed. Det beror mest sannolikt på att jag var ute igår samt att jag utforskat ett av de närliggande bergen; Montjuic. Det bjöds på vackra utsikter, storslagen arkitektur ( även för det otränade ögat och likaså det ointresserade) men framförallt bjöds det på trappsteg. Det kan hållas för troligt att ett eventuellt trapp-VM äger rum just där. Således har jag också hittat nästa plats för kommande löprunda. Knäna jämrar sig redan.

Vidare så hade jag en angenäm kväll igår, den började emellertid högst dubiöst; med en förlust för hemmalaget Barcelona. Stämningen var inte elektrisk, om jag uttrycker mig i milda ordalag. Folk hängde läpp och gick runt med nollställda ansikten. När andra gick hem för att gråta i kudden begav vi oss till en annan pub och mötte upp lite annat folk. Kvällen förflöt utan konstigheter och som brukligt: törst släcktes, plånböcker vändes ut och in och mynt räknades noggrannt. Av en händelse gick jag också hem med ett telefonnummer nedklottrat på en servett.

Det första mina ögon registrerade imorse var just denna servett. Med ett underskott av hjärnceller började jag begrunda omständigheterna närmare. Efter en minut var min muntra inställning gentemot servetten som bortblåst och förbytt. Om bitterhet kunde lukta så var jag en soptipp.

Mitt första telefonnummer på en lapp var för det första från en man, med mustasch ( vem har mustasch nu? Bara människor utan självdistans och med rubbad verklighetsuppfattning) . För det andra berörde det om en tävling i Guitar Hero. Slutligen, det var inte ens min egna förtjänst, utan enbart min kompis. Tragiskt, när jag väl kommer hem med ett telefonnummer är det under tveksamma omständigheter. Plötsligt representerade servetten total förnedring och vittnade om min egen oduglighet.

Det skall sägas att jag ser det roliga i det. Men bitterhet är en av livets kryddor och näringskällor. Som skänker kraft och förändrar liv. Häromdagen släpade den - osvikligt och outtröttligt - en kvinna från start till mål i Vasaloppet. Inget annat än en imponerande bedrift, i många avseenden.

Hasta luego / Ron Burgundy

Uppdatering

Jag grubblar lite över om jag berättat att jag fick med mig två klasskamrater i min mustasch-kupp. Det blev till ett vad; den som rakar bort den först måste köpa en liter öl till varje deltagare. Vadet tär på mina kära vänner, de känner sig utstirrade och fula, vilket de antagligen har rätt i. Jag upplever det likadant. Men än har ingen givit vika, vilket förklarar varför jag fortfarande ser ut såhär:

Låt mig presentera mig själv med en rudimentär mustasch:

Snorbromsen börjar växar till sig minsann.

Mustascher och annat åt sidan så fungerar det mesta fint, förutom en smärre detalj - pronomen i spanska. Visst, teoretiskt är det överkomligt, men att utföra det i praktiken fungerar just nu inte. Tydligen har de infödda problem med det också. Imorgon har vi för övrigt ett test, men som inte avhandlar pronomen.

P.s Det blir en smula lättare att vänja sig om man tittar länge och ofta på den... en smula. D.s

Onsdag tillägnad en av husgudarna

Jag stannar upp i mitt studerande och tittar ut genom fönstret. I fönstrets reflektion avtecknar sig mitt ansikte, men bara vagt. Jag för omedvetet upp mina hand och stryker min mustasch med tummen och pekfingret och kommer att tänka på status. Människor med status.

Den första som ploppar upp är Chuck Norris och jag skrattar åt det befängda i att han tydligen är den som symboliserar status, för mig. Men jag släpper honom inte, han är värd all tankemöda. Chuck Norris, kungen av round-house kicks. Oslagbar och fullkomligt brilljant.

Plötsligt kommer jag att tänka på några citat som jag snappat upp, som beskriver och sammanfattar hans karaktär ganska väl. Njut av dessa:

(De gör sig bäst på engelska, hoppas ni inte sov på språklektionerna)

• "If you have five dollars and Chuck Norris have five dollars - Chuck Norris has more money than you!"

• "Chuck Norris counted to infinity - twice".

• "Chuck Norris is suing Myspace for taking the name of what he calls everything around you."

Och slutligen har vi en personlig favorit, slit den med hälsan:

• "When Chuck Norris goes for a swim, he doesn´t get wet - the water gets Chuck Norris!"
  

Jag hoppas innerligt att ni inser det komiska när ni begrundar dessa fakta. Detta är stor humor och blodigt allvar. Har ni fått blodad tand och vill ha mer, besök då denna länk: http://www.chucknorrisfacts.com/

En söndag av sällsynt sort

Mitt huvud är sargat och mina ben trötta. Vid för hastiga huvudrörelser strålar det ut vågor av smärta i huvudet. Min mun känns torr, det är uppenbart att jag behöver fylla på vätskeförrådet.

En rimlig rekommendation borde vara vila, men istället befinner jag mig på Starbucks och orerar med två vänner. Mestadels går vi igenom föregående dag och dess händelser. Vi skrattar en hel del och tycker allihopa att det var en lyckad kväll. Mer eller mindre, men allt är som bekant relativt.

Mina vänner vill till havet, men jag är tveksam och försöker uppbåda tillräckligt med kraft för att prata omkull dem, få dem på andra tankar och håll, men det är som förgjort. Vi börjar gå och redan efter några minuter hör vi ett kakafoni av ljud. Vi går mot källan av ljudet och när vi kommer närmare ser vi att det är en hel drös med musikanter, uppdelade i olika skolor, lag liknande. Det är enkom slagverk av diverse sort och typ. Vissa grupper består av vuxna, vissa av ungdomar och vissa av blandad karaktär.

Mitt sällskap och jag går runt och lyssnar på en handfull grupper men stannar sedan vid en grupp av ungdomar. De skiljer sig en aning från övriga, de vaggar i sidled för att hålla takten, samt att de är utomordentligt skickliga.

Plötsligt börjar samtliga grupper (det rör sig om ett antal runt 20) placera sig gruppvis, den ena gruppen bakom den andra. Vi förstår att det är en parad vi bevittnar och beslutar att slå följe.

Paraden sätts igång och jag lägger märke till den enorma kvantiteten av folk och blir imponerad. Folk står samlade längs vägen och för att hänga med vår grupp måste vi tränga oss fram längs husfasaderna. Suga in magen och slipa ned fasaderna med ryggen. Men det berör mig inte, jag är totalt hänförd av gruppen bredvid oss. Men mest av killen som leder och styr gruppen. Han är yngst och ser ut att vara 14 årHan har en föga imposant kroppsbyggnad, men icke desto mindre utrstrålar han ett lugn, trots att det står tusentals människor och betraktar honom. Han besitter en fascinerande självsäkerhet, han styr sin grupp mästerligt med sin nästan sanslösa skicklighet på trummorna och skenbara världsvanhet. Jag kommer osökt att tänka på Julius Ceasar, en av världens största härskare.

Ljudet är öronbedövande, det slungas mellan husfasaderna i de trånga gränderna och har väl inte önskad effekt på min huvudvärk. Men upplevelsen är fantastisk och jag uppslukas fullständigt av deras rytmer och takter.

Alla hjärtans dag

Kärleksbrev och hjärtprydda vykort svämmar över brevlådor världen runt. Blombud sladdar upp på alla möjliga uppfarter och lämnar över buketter till de älskade. Tårar av glädje fälls och kramar och pussar delas ut. Kärlek blomstrar och gnistor återtänds. Idag flödar kärleksförklaringar som vatten i en ström flod. Idag spelas romantisk musik och stearinljus tänds.

Det finns någon för alla, säger man i blind förhoppning. Enligt en högst dubiös undersökning finns det alltid 10 personer, eller mer, som älskar dig i hemlighet. Roligt för den som bara har 10 kompisar eller färre, det blir enkelt uträknat, eller åtminstone underlättar det.

Idag vore väl ett ypperligt tillfälle att visa sig, en av dessa tio. Se så, stig fram. Lämna ett avtryck. Eller motbevisa denna undersökning. Jag väntar tålmodigt.

Besök i Gevalia-anda

Han kom tidigt imorse. Redan innan skolan började. Han är en liten blond typ, numera med mycket och luftigt hår. Lite solbränd är han också, det skall medges, om än motvilligt. Han är också trött, som ett spädbarn ungefär. Han ligger nu på soffan utanför mitt rum och snarkar lätt.
Jag undrar om han drömmer något, om något han varit med om på sin resa. Han är berest, ynglingen. Han har väl, med viss felmarginal, varit ute i världen i tre månader. Lite här och lite där. Något land i den änden och ett annat i en annan ände. Han har haft världen under sina fötter. Andats in luft från alla möjliga vråer i världen och upplevt kulturer och seder från dem likaså.

Hursom, han har uppenbarligen valt att besöka Spanien, Barcelona också. Ett bra infall, om man frågar mig. Men jag känner en press att visa honom staden, vilket jag förmodligen inte kan göra, rättvist alltså. Det får istället bli något av ett äventyr, en lokal upptäckarresa för oss båda.

Slutligen, klockan börjar ticka iväg mot kväll. Innan han somnade bestämde vi oss för att gå ut och mata halsen med lite alkoholhaltig dryck. Jag undrar om hans sovschema är i obalans och får honom att vakna snart, för just nu har jag inte mage att väcka honom. Om vederbörande läser detta så vill jag tacka för besöket och samtidigt säga Skål!

Kalle Anka och en eldkastare har absolut inget med det här att göra!

Det är fredag (om någon begåvad person lyckats missa det) och jag sitter och fingrar på min dator och äter osunt. "Piano man" strömmar ut ur mina högtalare, och jag gungar i takt med överkroppen och sjunger med. Det är en trallvänlig låt, obestridligen så, och den muntrar upp mig.

Bekymren över min budget suddas ut, likt ett slarvfel i en skrivstilsbok. Låten övertalar mig med osviklig övertygelse och orubblig trovärdighet att biljard är något jag måste spela ikväll, trots att det egentligen går emot allt vad budget heter. Men vad göra? I en stad som Barcelona? En fredag?

Visserligen kan jag stanna inne och bara odla mustasch. Det är som att se gräs växa eller färg torka. Överlag inget man brukar göra. Inte heller idag.

Äh, de pengarna jag spenderar idag vinner jag tillbaka på triss när jag kommer hem. Enkelt.

Innehåll av grotesk natur - känsliga personer varnas härmed.

Jag har kommit till insikt. Djup personlig insikt, och nu ser jag klart. Lika klart som vattnet i Nya Zeelands porlande bäckar. Jag har rannsakat mig själv grundligt, avvägt olika alternativt, tålmodigt vägt för- och nackdelar och slutligen kommit fram till ett beslut.

Det är sublimt och monstruöst, kanske även motbjudande - med all rimlighet förhåller det sig nog så. Men icke desto mindre skall det genomföras och jag skall uthärda. Tiden är kommen, nu är det dags. Snart är jag en av Dem, en i mängden.

Meddela kungen, modevetarna och framförallt intresseklubben;

Jag skall odla mustasch!

Onsdag 6.0

Imorse, påväg till skolan, trodde jag för ett ögonblick att jag gick förbi "Gabriel" aka "Silar" i serien "Heroes". Han spände ögonen i mig som om han försökte meddela mig att det är jag som stod på tur. Jag började genast fundera kring vad han ville åt - självklart en superkraft - men vilken? Vilken är min superkraft? Efter en kort stund av intensivt grubblande kom jag fram till; absolut noll och intet.

Jag kom fram till skolan, satt på mina lektioner och klockan slog två - och "Silar" hade varken kidnappat eller för den delen dödat mig. Genom en tillfällighet eller inte. Jag var under alla omständigheter lättad.

Senare, på hemvägen, såg jag något underligt som jag fortfarande inte kan förstå.
Vid ett av många övergångställen tittade jag bakåt och fick syn på en tjej. Hon såg ungdomlig ut, men det var något som var fel. Hennes ansikte. Det var vanskapt på något vis. Förvrängt, som i en serieteckning. Jag vred tillbaka huvudet och blickade framåt, mot andra sidan gatan. Där stod två asiater och diskuterade lågmält med varandra och emellanåt slängde de misstänksamma blickar mot mig. Av någon - för mig - outgrundlig anledning hade de varsin mask över ansiktet. En sådan kirurger andvänder, eller tandläkare. Vilket gjorde situationen en aning obehaglig och overklig.

Mina tankar började skena iväg fullständigt och jag kände något likt paranoia. Jag började tro att asiaterna på något sätt hade en koppling till tjejen bakom mig och "Silar". Tillsammans skulle de göra något hemskt mot mig. Himlens blå färg försvann och ersattes med en mörk nyans av lila och byggnaderna runtomkring bytte färgpalett till svartvitt. De förbipasserande bilarna var antingen färgade blodröda eller gula. Det kändes som om jag befann mig i en fiktiv serietidning. Det här bådade inte gott, fan jag befann mig kanske i livsfara...

Trafikljuset slog om till grönt och jag stapplade fram med misstänksama steg och redo att lägga benen på ryggen. Jag och asiaterna kom upp i jämnhöjd och utbytte blickar och passerade sedan förbi varandra. Jag vågade inte vända mig om, men tanken på att de skulle hoppa på mig bakifrån var nästan olidlig. Så jag ökade farten markant och började gå sicksack mellan folket på gatan, för att försvåra en eventuell attack bakifrån.

Successivt så ändrades färgen på himlen och bilar och husfasader återfick sin ordinare färg.
Ingeting hände, självfallet. Men det var tvivelsutan en kuslig och högst vidunderlig situation.

En lördag att uppskatta

Jag vaknar sent, kanske runt tolv. Mitt lakan är tvinnat och mitt täcke är hopplöst långt bort, det ser kaosartat ut. Därefter lägger jag märke till hur solen lyser upp rummet och blir ställd av upptäckten. Äntligen får jag vakna upp till sol!

Jag springer in i duschen och gör sedan ordning en frukost. Jag tuggar i mig lite flingor dränkta i mjölk och tar sedan på mig lite anständiga kläder. Jag letar fram min väska och fyller den med böcker och diverse litteratur.

Uppskattningsvis tio minuter senare befinner jag mig ute på gatan, påväg mot Park Cuitadella. Mitt tempo är raskt, jag vill inte spilla värdefull tid, solens tid. Den är dyrbar och sällsynt i dessa dagar, även i ett land som Spanien.

En tunnelbanaresa senare står jag i parken, fortfarande med solen lysande. Jag slappnar av litet och börjar gå planlöst i parken. Jag är inte ensam, långt ifrån, det myllrar av liv här, alla sorters.

Efter ett tag letar jag upp ett träd, likt tjuren Ferdinand - fast utan att snorta några blommor - och sätter mig ned. Det är en strimma sagolikt runt det här stället, iallafall surrealistiskt; mitt i en färglös stad av betong och asfalt ligger det en grönskande park med exotiska palmer, sommargröna gräsmattor och papegojor i träden. I parken finns också en stor fontän belägen. Det är väl egentligen ett arkitekturiskt konstverk i den högre skolan och hjälper till att skapa ett sken av overklighet och surrealism.

Det myllrar av liv här, alla olika sorters. Och som i alla parker finns här motionärer - också här med alltför korta shorts. De obligatoriska barnfamiljerna och hobbyfotografer som letar efter det perfekta ögonblicket. Vi har de vanliga solbadarna, som tvärt ligger ned och lapar sol, men det finns också aristokrater med bländande teknik. Jonglerar, snurrar, balanserar och kastar alla möjliga föremål. Det är stundtals hänförande att se deras skicklighet.

Men mest fascinerad är jag över hundarna och deras samspel med varandra. Hur de vindsnabbt springer runt och tävlar med varandra och försöker bestämma hierarkin. Det är ett roligt spel att iaktta. Speciellt hur de försöker smita ifrån och pinka en skvätt för att erövra ytterligare mark. Det finns alla möjliga sorter; stora kraftiga, smala snabba, läckra smärta, korta pluffsiga. Men mest anmärkningsvärd är en liten intensiv och högljudd hund, av okänd ras. Jag tror att han är bossen bland hundarna. Jag bestämmer mig för att kalla honom för Corleone. Han är väldigt självsäker, Corleone, farligt självsäker. Han har störst revir av alla och viker aldrig. Patrullerar ständigt sin mark och skäller konstant på föremål som närmar sig hans revir. Han sysslar inte med undantag, han är klokare än så. Han är en hund av principer och styr med järnhand(tass).

Jag finner min tillvaro och livssituation njutningsfull, ljuvlig om man så vill. En klarblå himmel, värmande sol, palmer och grönska är ett billigt recept för att få en känsla av välbehag.

Hasta luego / Jeremias en Barcelona

Tillvaron just nu (torsdag)

Här skiner solen på två olika sätt; på svenskt vis och med sin frånvaro. Det är förvisso samma sak, men jag ville uttrycka mig tydligt.

Av sju dagar har det varit sol i drygt en och en halv dag, då är jag fortfarande relativt generös. Men tydligen hade de strålande väder precis innan jag anlände; “det kändes som vår” fick jag förklarat för mig av en klasskamrat. Känns mindre uppskattat att jag som nykomling tar med mig uselt väder och förstör deras vårstämning, men jag kommer med så mycket annat försöker jag intala mig själv. De får hålla till godo, och så även jag.

Jag vet inte om spanska moln är tjockare än moln i andra länder, men solstrålarna tycks inte kunna kämpa sig igenom. Kanske har det någonting att göra med föroreningen, det är ett stort problem här, som det ofta är i storstäder. Det är enorma mängder avgaser som puttras ut här, i de mest trafikerade lederna är husfasaderna svarta av sot. Vidare, så är antalet som röker här orimligt högt, det är snudd på befängt. Bokstavligen sanslöst många. Samt att de röker inomhus, på caféer, pubar, krogar och restauranger. Hur man än gör kommer man hem och luktar rök.

Så kanske måste spanjorerna här bara sluta upp med rökandet en smula, så att vi skandinaver och andra solfattigt folk får uppleva det vi kom hit för… bland annat.

“ Es horrible… es increible” som en lärare till mig gärna låter oss höra otaliga gånger per lektion. Vederbörande lärare är för övrigt en rolig prick med en god pedagogisk ådra.

Men överlag och gällande; livet leker, som en inbiten optimist förmodligen skulle uttryckt sig. Det är också jämna plågor (som en erfaren pessimist skulle uttryckt sig) men de känner jag inte av.

Det är nu dags för att plugga verb och annat, sen tänkte jag gå ut och demontera varenda liten jävla tuta och siren för att sen lägga mig.

Hasta la vista

(jag måste medge att det känns underligt att faktiskt skriva “hasta la vista” just för dess innebörd och inte för att härma Arnold S. )

Skoldag 1

Det är eftermiddag och klockan är runt två snåret. Jag har precis sagt hejdå till en av mina nya klasskamrater och är nu på väg hem. Samtidigt som jag stannar vid ett övergångställe smakar jag lite på ordet klasskamrat. Det ger mig en bekant känsla, avlägsen men ändå påtaglig. Det var länge sedan jag var en klasskamrat till någon, och någon till mig. Återigen sitter jag i skolbänken och än så länge håller jag det för en positiv erfarenhet.

När jag går på trottoaren bland hundratals andra människor fylls jag av en intressant känsla, en slags lättnad. En lättnad över att mitt liv nu tagit en annan rikting och bytt spår. Kontrasten mellan mitt liv i Sverige och Barcelona är stundvis absurd.

Snart är jag hemma, då skall jag sätta mig med mina böcker och göra min första läxa någonsin… i Barcelona.

Andra dagen

Jag vaknade av att jag frös, eller om det var för att någon med taskigt morgonhumör tyckte det var lämpligt att tuta sig igenom gatan nedanför. Jag kommer inte riktigt ihåg. Det spelar under alla omständigheter ingen roll eftersom jag fick tillräckligt med sömn.

Efter att ha planerat dagen i huvudet och latat mig lite i sängen tog jag mig en morgondusch. Det var uppfriskande men trångt. Sen gick jag ut i hopp om att få i mig lite frukost. Jag behövde bara gå runt hörnet för att hitta ett “supermercat”, där jag inhandlade diverse förnödenheter, därtill min frukost.

Ett delmål jag hade var att jag skulle lokalisera min skola under dagen. Det tog sin beskärda del av dagen, jag var tvungen att gå vilse ett par gånger innan jag, med min för övrigt undermåliga karta lyckades navigera rätt. Det skall sägas att Barcelona är stort, mycket stort. Det är inte utan att man måste förundras över dess storhet.

På kvällen begav jag mig ut på ytterligare ett äventyr. Jag hade ännu inte lyckats hitta ett internetcafé eller en närliggande bar/restaurang. Men det visade sig vara löjligt nära, min observationsförmåga är kanske aningen bristfällig. Jag gick således in på internetcafét och surfade en smula, för att sedan bege mig till närmaste bar.

Jag hamnade på ett litet, avlångt och rökigt ställe. Jag satte mig på en ranglig barstol och beställde “una cerveza, por favor”. Stämningen var tystlåten men gemytlig, stamgästerna och bartendern lekte lekar och i bakgrunden ljöd det musik. Och när jag hörde att det var Ace of Base de spelade fick jag genast en förnimmelse av att min vistelse här kommer att gå bra.

Visst, vädret idag har inte imponerat, snarare motsatsen. Och från mitt rum kan jag höra en mus fisa ett kvarter bort, men det är lätt att leta fel och inte lägga märke till de bra sakerna.

Avslutningsvis vill jag hälsa hem, det är en värmande känsla att veta att ni redan saknar mig. Det är ömsesidigt, även om jag inte har hemlängtan. Jag vill tro att jag är en anpassningsbar person, jag tar saker som det är, gillar läget. Och just nu är det faktiskt mycket att gilla, optimism mot pessimism.

Hasta luego / Jeremias el torro Nilsson

Barcelona

Hela dagen har gått åt till att förflytta mig. När det handlar om längre sträckor så gör man det oftast sittandes, följaktligen har jag nu en väldigt öm bak, framförallt svanskota. Ländryggen klagar lite den med.

Efter en tågtur på morgonkvisten, ett måttligt flygpass på lite över två timmar och sedan en taxifärd är jag nu i min lägenhet i Barcelona. Jag har packat upp mina pinaler och ligger nu i sängen, overkligt trött. Märkligt eftersom jag bara suttit ner en hel dag, i princip.

Mitt rum är faktiskt över förväntan och hyresvärden med. Vi har samtalat en del, enbart på spanska förstås, för engelska begriper hon sig inte på. Det går knackigt och ibland tittar jag bara på henne hålögt och nickar oförstående. Man får lyssna intensivt när de pratar, för deras munläder är av en helt annan kaliber än vad jag är van vid. Det går omåttligt rappt. Dessvärre har jag glömt hennes namn för tjugoelfte gången och jag har inte mage att fråga igen.

I mitt rum ingår det en balkong, där planerar jag att sitta en del och filosofera eller bara plugga. Självklart med solen som sällskap, annars är det inte lika lockande. Nackdelen med balkongen - som jag blev varse om rätt omgående - det är den bristfälliga ljudisoleringen. Jag hör allt! Och när bussar mullrar förbi vibrerar väggen och avger ett skorrande ljud. Det är en kakofoni av ljud; mopeder som puttrar förbi, fartdårar på motorcyklar som viner, bilar som tutar frustrerat och gnäller och piper med sina bromsar, hundar som skäller och sirener från ambulanser och polisbilar. Det blir till att sova med öronproppar till man har vant sig.

Det är väl lite av storstadspulsen, det ständiga livet, rörelsen. En stad som inte sover (okej, klockan är ungefärligen halv nio på kvällen) . Men fortfarande, ni förstår vart jag vill komma…

Jag ligger och funderar litet; jag befinner mig nu hundratals mil hemifrån, helt själv, i en helt ny stad. En världsstad som får Stockholm och Göteborg att blekna i jämförelse. Här skall jag bo och studera i de kommande fyra månaderna, om allt går planenligt. Det är först nu jag inser vidden av det, och det är en smula skrämmande, man känner sig rätt obetydlig och liten.

Nä, nu är det dags att krypa till kojs. “Estoy muy cansado”, som det heter här nere (jag är mycket trött) .

Buenas noches / Jeremias af matador

"Bobo" goes Barcelona

Tidigt imorgon förändras min värld, drastiskt och förhoppningsvis till det bättre. Imorgon är jag arbetslös och på resande fot. Med karta och kompass (läs: tåg och flygplan) beger jag mig till staden Barcelona. Där bosätter jag mig några månader och försöker bemästra det spanska språket, i huvudsak.

I pågående skede genomlider jag en för-separtionsångest. Inte från familjen eller vänner, utan från maten och tryggheten i min vardag och dess rutiner, från tekniska prylar och andra materialistiska ting som kryddar min vardag.

Okej, jag ljög. Det är en person som jag för nuvarande, innan avfärd, inte vill lämna. Missförstå mig rätt, jag vill inte lämna någon egentligen, men att lämna den här personen känns i magen. Det tar emot på riktigt. Som sparkar i magtrakten.


"Bobo" kommer att sakna dig, Evelin.

Varför känns det som att jag sviker dig?

Ensamheten gör mig blödig

Du är överallt. Du dyker upp med jämna mellanrum och på regelbunden basis. Ofta är du högst oväntad och försätter mig i obalans med din omedelbara plötslighet. Men du dröjer dig sällan kvar, din närvaro verkar tidsbegränsad. Ibland finns du bara i min direkta närhet under några knappa sekunder, men jag ser dig. Jag ser dig varje gång, även om du inte själv vet det.

Du är ombytlig men samtidigt en och samma. Otaliga gånger har jag lagt märke till dig när du sitter i den förbipasserande bilen. Det går snabbt, ögonblicken är obarmhärtigt flyktiga - men jag är alltid lika säker på att det är du. Ibland sitter du i samma tågvagn, ibland cyklar du förbi mig på trottoaren. Det är inte ovanligt att du promenerar förbi mig ute på stan, eller stöter ihop med mig på ett uteställe.

Ditt yttre är högst varierande och föränderligt, aldrig är du likadan. Ena dagen besitter du en naturlig skönhet och får din omgivning att blekna i jämförelse, andra dagen är du påfallande sexig med sting i blicken. Andra tillfällen smälter jag på grund av din söthet och oskyldighet. Ibland är du allt på en gång, och då vacklar jag och känner hur världen gungar till.

Men jag säger aldrig något. Jag tänker det bara, och låter tillfället rinna ut i sanden. Sen förbannar jag mig själv över min hopplösa feghet. Det är alltid samma visa, samma scenario. Jag låter tystnaden tala och hoppas innerligt att du förstår, men det gör du aldrig. Eller du kanske inte vågar...du heller.

Jag vet aldrig vad du heter eller vart du ska. Men jag vet vad du är.

Du är min nästa kärlek.

Im afraid I just blued myself

Jag byggde upp högtgående planer för kvällen tidigt under dagen, staplade förväntningar på förväntningar, tillät mig att skena iväg. Det var dumt gjort, det inser jag nu. Bakläxan svider fortfarande. Allt raserades ganska snabbt, ungefär som ett korthus.

När klockan slagit sex sitter jag i teverummet och äter min middag, själv. Lusten att tillbringa kvällen i goda vänners sällskap rann ur mig, som genom ett andetag, en suck. Till slut förlikar jag mig med tanken att det blir en kväll framför teven och datorn.

När min mor kommer hem från arbetet går jag upp och hälsar. Vi pratar lite löst om saker jag inte kommer ihåg. Av ren rutin går hon igenom posten och räcker mig ett vykort.
Det är ifrån Sydney och det står att det är till "Jerry". Jag drar ytterst motvilligt på smilbandet men ger sedan efter och förstår humorn i det. Jag läser vidare med illa dold förtjusning.
Det är skrivet på ett visitkort som är tejpat fast på vykortet. Längst ner står det V.G.V.
Jag gör som det står, misstänksam på vad det kommer att vara på andra sidan. När jag vänder på det brister jag genast ut i ett spontant skratt. Det är så fullkomligt briljant och roligt, och fruktansvärt internt.

Där står han - Tobias Funke, världens första Analrapist, medlem i "The blue man Group". Uppöveröronen roligt.

Tack för det roligaste vykortet jag mottagit i mitt liv. Tack för att du gjorde min dag, trots att du är på andra sidan jordklotet, bland korallrev och sandstränder. Du är mitt "nude" i "Nevernude".

Uppslukad och upptagen av mitt nyfunna intresse

Jag har snappat upp en ny sysselsättning. Den tar mycket av min lediga tid, men det är inget jag grämer mig över. Det är som om ett nytt intresse blommat upp, det har legat under ytan, väl dolt och inte fullt utvecklat. Genom en tillfällighet - om det finns några - närdes den och slog ut.

Nu sitter jag således med datorn i knät (egendomligt uttryck eftersom man aldrig har datorn i knät, utan mer på låren.) och arbetar med bilder i Photoshop, nästan ständigt. Möjligheterna är nästan obegränsade. Men bara för att det är möjligt innebär det inte att det per automatik är görligt för mig, det har jag fått lära mig. Det är löjeväckande vad svårt det är ibland.
Detaljerna är odrägligt många, men de utgör också helheten, så det är svårt att komma ifrån dem.

Jag pillar och drar, vrider och vänder. Leker med det visuella, förändrar det ursprungliga. Förvränger det naturliga till oigenkännlighet.

Hursom, jag kommer kasta om lite i min layot här. Prova olika modeller, som den nuvarande. Är det något som sticker i ögonen och framkallar illamående eller dylikt så är det klokt att påpeka det.

Det är till min nackdel att jag är fruktansvärt, nästan horribelt usel på att ta kort. Med ett taskigt material kommer man inte hela vägen, men en bit. Och till en början antar jag att det får bero.

Förberedelser

Jag skall snart förpassa mig in i bilen och styra kosan norrut, mot Skövde. Där skall jag möta upp en vän och därifrån beger vi oss tillsammans till slutmålet; Lidköping.

Men först skall det förberedas litet. Kläder har jag plockat fram, de ligger på sängen och väntar på att bli valda. Jag har inte bestämt mig ännu, villrådigheten spelar mig ett spratt, den har infekterat varje cell av beslutsamhet och försvagat dem. Har sällan sådana problem, angående kläder, men ibland händer det, eller hur Triss?

Dessvärre är jag offer för ett oattraktivt missöde. Förut idag så letade jag fram min hårtrimmer, dagen till ära. Tänkte trimma håret kortare, så det ser någorlunda anständigt ut. Allt gick fint tills munstycket beslutade sig för att överge apparaten och ploppade således av. Det hände så fort, det skulle vara omöjligt att undvika vad som komma skall. Följaktligen fortsatte jag min rörelse och trimmade nu ner håret, fast utan munstycke. Resultatet blev ett fint hack i klippningen, som om jag tappat hår. Eller blivit opererad. Hursomhelst är det väldigt iögonfallande och kanske inte det finaste en frisör har sett. Och till mitt förtret är det inte något man kan göra ogjort, och att raka av allt hår håller jag inte ens för ett alternativ.

I alla händelser så är det dags för mig att sätta punkt. Nu väntar en bilfärd med sång. Stämbanden skall få sig en omgång.

Återträff i mindre skara

Det var länge sedan nu. Frågar du mig så är det ett alltför stort gap, alldeles för långt tidsintervall. Samtidigt är det förståeligt, det är inte lätt att organisera alla gånger. Det innefattar en del problematik, inte olöslig men ändock, och det är inte alltid man vill nysta i sådant.

Vissa har jag inte träffat på snart två år, vilket spontant känns smått absurt. Fick ett telefonsamtal idag ifrån en, vi har som sagt inte träffats på ett par år, men under samtalet kände jag en slags hemtrevnad, en slags vardaglighet - som om vi inte varit ifrån varandra en dag. Det är synnerligen märkligt, egentligen.

På lördag träffas vi följaktligen. Under vilka former återstår fortfarande att se. Förmodligen, eller sannolikt så kommer vi sammanstråla under eftermiddagen för att tillbringa kvällen och natten tillsammans. Som så många gånger förut.

Det blir ett sparsamt inlägg, jag finner det ohyggligt svårt att skriva vidare. Jag lämnar det därför därhän, för att i ett senare inlägg berätta mer ingående.

Snart grabbar...snart.

A case of the mondays

Klockan börjar närma sig åtta. Än är den bara halv. Det innebär i vanlig ordning att det snart är dags för lite innebandy. Måndag, klockan åtta, det är så det är sagt.

Jag känner inget sug, ingen motivation, bara smärtor i benen som liknar växtvärk. Jag börjar fabulera ihop bortförklaringar till varför jag inte kan träna. Jag är enkelt räknat uppe i:

• smärtor i benen
• lite snuvig
• nyss varit sjuk och vill ogärna riskera en ny kollaps av immunförsvaret
• jag tränar imorgon istället.
• det är säkert inställt idag

Jag tittar på de uppradade punkterna och känner mig som en vekling. Avskyvärt, vad är det för tendenser? Ingalunda någon eftersträvansvärd egenskap. Jag måste hämta upp det jag tappat under min sjukdom. Å andra sidan ser den oöppnade julkalendern ohyggligt smaskig ut. Och smärtor i benen skall man kanske inte ignorera? Eller? Två lika övertygande sidor sliter och drar i mig. Obeslutsamheten är ett faktum. Ytterligare en oönskad egenskap.

Kast av mynt. Krona för att stanna hemma.

Ynklig

Jag befinner mig i mitt hygge. Det är ett mörkt tillhåll, inga lampor är tända och dagsljuset hålls ute av långa persienner. På bordet ligger det använda glas och tallrikar, det ser ostädat ut och är antagligen inte så hygieniskt heller. Lukten är inte angenäm, antar jag. Det luktar förmodligen unket och instängt, av all gammal luft. Soffan är belamrad med kläder, använda som oanvända.

Jag tänker att det är min egna grotta, men blir sedan äcklad av samma tanke, och tittar med avsmak på mitt rum. Men jag töjar inte, som Rasken skulle sagt. Jag kan inte förmå mig själv att ändra situationen. Mina krafter är som bortblåsta. Jag vill egentligen inget annat än att mörkret ska vagga mig till sömns och sen vakna som ny. Men jag stöter ständigt på patrull, som vägrar låta mig somna. De kallar sig Mr.Feber och Mr.Magsmärta, de är inga hyvens grabbar, jag misstänker att de har en elak anknytning med djävulen. Jävla ofog.

Jag har förvandlats till en liten ömklig varelse i fosterställning och som vill ropa efter mamma. Springa efter henne och dra henne i klänningen för att dra till mig hennes uppmärksamhet. Sen tar hon mig i famnen och intalar mig att det inte är farligt, snart är det över. Såja.

Jag är sjuk.

Snöplig start på dagen

Jag snörar på mig skorna snabbt, slänger på mig jackan och går ut. Jag glider ner mot bilen - bokstavligen - det är blankis och jag inser att skridskor skulle vara ett gott alternativ.

Öppnar förardörren och startar bilen, sätter på fläkten och går sedan ut igen, beväpnad med en isskrapa. Jag börjar kämpa med isen på fönsterrutorna, jag skrapar frenetiskt av lager efter lager samtidigt som det är en svår balansakt bara att stå på benen. Det sista islagret ger sig inte, isskraporna biter inte och mina fingrar är förlamande kalla nu. Jag skyndar upp till huset igen och fyller en påse med varmvatten för att bekämpa det sista lagret.

Efter fem minuter är jag nöjd och bilen körduglig. Jag sätter mig bakom ratten och börjar sakta styra mot jobbet. Väglaget består mestadels av is, med lite sand och smågrus utstrött. Det är aningen bättre på motorvägen, men skillnaden är inte avsevärt anmärkningsvärd.

Bilen tuggar på och rullar vidare, varligt och försiktigt. Det tar tio minuter innan jag har anlänt. jag kliver ut och stiger sedan in på jobbet, hälsar på kollegor och de hälsar tillbaka, fast förvånat.
Jag undrar vad det handlar om och vad som är så lustigt. En skadeglad kollega förklarar tydligt och med ett brett leende att jag inte skall jobba nu. Att jag är ledig.

Det är bara att styra kosan hemåt igen. Snopet att lägga tid på att förfrysa sina fingrar och andra lemmar när man kunde legat i en varm säng och gosat med täcke och kudde. Det sägs ibland att universum har en plan med allt, men ibland undrar jag.

Onsdag kväll

Spelet är avslutat, jag har fyllt min kvot för dagen. Det var kul, ett utmärkt tidsfördriv. Fast jag undrar nu om jag hade haft roligare om jag sysselsatt mig med något annat. Det är förstås mycket möjligt, men genom att spela återfick jag några minnnen från en skenbart svunnen tid, minnen som annars tynar bort i ett dunkelt litet skrymsle. Eller åtminstone försvagas.

Nu halvligger jag i min fåtölj och lyssnar på regndropparna som orytmiskt landar mot fönsterbläcket. Jag trodde snön hade tagit över, men icke. Jag känner en plötsligt lättnad över att slippa snön. Inte för att den är kall eller blöt, mer för att jag hatar ljudet som uppstår när man går i den. Ett slags knådande ljud, för varje steg man tar låter det som om snön jämrar sig. Det skär i mig, får mig att rysa av obehag. Det gudsförgätna ljudet utlöser samma reaktion som naglarna nedför en griffeltavla. Hårresande tortyr. I grova ordalag.

Trots att jag känner mig lite dåsig av trötthet känner jag mig inte klar med kvällen. Det blir nog ett besök i litteraturens värld innan jag väljer att avsluta denna dag.

/ J alias "Bobo".

Dags att bege sig ut i krig och bekänna färg!

Min dator går på högvarv, den surrar och susar dovt. När mina fingrar når tangenterna möts de av vibrationer från datorns arbete. Det är en kittlande känsla, nästan lite elektrisk. Det är sällan min dator behöver anstränga sig, den presterar ofta långt under sin kapacitet.

Jag installerar ett spel, det krävs tre stycken cd-skivor för att bli klar. Det är dock inga problem för min dator, den arbetar snabbt och effektivt och jag blir följaktligen mycket nöjd med mitt köp.

Det var flera år sedan jag spelade datorspel. Skall jag våga mig på en kvalificerad gissning så tror jag det handlar om ett tidsspann på nästan tre år. Förr kunde jag sitta i dagar och spela, utan betänkligheter, men allting som har en början har väl också ett slut, så också mitt datorspelande.

Nu är det min mening att återuppväcka datanörden inom mig och bjuden honom på lite fiktiv action och spänning. Låta nerverna darra och adrenalinet pumpa. Vännerna är upptagna på annat håll och en eventuell flickvän existerar inte samt att jag redan har avklarat en löprunda idag så samvetet är vitt som snö. Inga oegentligheter eller konstigheter.

Hoppas spelupplevelsen är i fas med mina förväntningar.

Ett gott nytt

Jag ligger i en soffa. Den är av skinn och känns mjuk och skön. Det är dock inte gott om plats, snarare bristfälligt. Jag delar broderligt med min vän. I andra delen av soffan ligger V, också han är min vän. Sängarna räckte inte till, vi fick ta vad som blev över. Men hur V, lyckats norpa åt sig ett fint duntäcke, lakan och två kuddar när resterande har en tröja som täcke, det är något av ett orättvist mysterium. I ett rum bakom mig ligger yttermera två vänner. De njuter av lyxen att ligga i en säng.

Klockan är runt fyra, halv fem på morgonen och utanför börjar det bli ljust. Mörkret har börjat sin daglig kapitulation, och ljuset sitt intåg. Det gör det onekligen svårare att sova. Fast jag är tveksam till att det skulle vara möjligt även om det vore mörkt, det pågår nämligen livliga diskussioner och ingen visar tecken på att vilja sova.

Samtalsämnena varierar kraftigt och vi avhandlar mycket, mestadels strunt, om inte enbart. Titt som tätt brister jag ut i skrattattacker, det gör vi alla. Skämten haglar och det finns nästan ingen hejd på oss.

Någon av dem fick nyss ett infall och började orera om ett datorspel. Jag suckar ljudligt och avvaktar en stund, väntar ut till de har pratat färdigt. Och när jag ligger där och lyssnar och analyserar situationen så ler jag för mig själv och känner en sorts värme sprida sig i kroppen. Det är nyår, jag är med mina närmsta vänner och mår som en prins. Jag vet att jag med all sannolikhet kommer vakna upp imorgon med en gruvlig huvudvärk och en kropp i obalans, men det bekommer mig inte. Det känns obetydligt och inte det minsta bedrövligt. Känner jag mig själv rätt så kommer jag nog att uppleva något som liknar lätt ruelse över de spontana kärleksförklaringarna jag frikostigt delat ut, eller beklämmande sms, men inte ens vetskapen om det förstör stämningen.

Just nu - i detta ögonblicket - så mår jag. Nu mår jag verkligen.