onsdag 29 april 2009

Idag kommer ni bli upplurade på läktaren Chelsea

Här sitter jag. På en sängkant, i Barcelona. Och bara mår, antagligen oförtjänt bra, trots en snorfylld kran (hoppas ni äckelmagade och generellt svaga människor har en papperskorg nära till hands). Det kan grunda sig i att solskenet fortfarande behagar att lysa in genom mitt balkongfönster och att jag sitter i shorts och t-shirt klockan 20.00. Men det kan lika gärna bero på musiken som jag gungar till, eller varför inte snusen som vilar bekant under läppen. Högst sannolikt bottnar nog mitt humör i vad som komma skall; Champions Leauge, Barcelona Vs Chelsea. Jag inser att jag lever "lite" på starka förhoppningar och rör mig på farlig mark. Dock säger något mig att det är ovidkommande eftersom en vinst ikväll är mer av ett faktum. En förlust finns inte på kartan. Såtillvida inte Drogba plockar fram sina skådespelarekunskaper och filmar sig till en straff. Äcklet.

Har mer än bråttom och måste slänga mig på sadeln och trampa iväg, jag vill inte riskera att missa när Messi och Iniesta gör dårhus med Chelsea!

Ps. Är det någon som vill förklara vad som hände i Sverige-Lettland matchen? Har det någonsin hänt att vi lyckats förlora mot dem? D.s

lördag 25 april 2009

En bild


En solig dag i Barcelona. På La Rambla.

Min bästa fredag någonsin

Lagom till helg kommer regn. Lagom till helg kommer sjukdom. Två väldigt aktuella livssanningar, för här sitter jag en fredag och blir mentalt uppläxad av tidigare förhoppningar och förväntningar. Tji fick jag, säger jag och smakar på min mentala fläskläpp. Med snorig näsa och varm panna sitter jag och lyssnar på ljuden utanför, ljud från en storstad. Liv och rörelse.
Jag kämpar med att gilla läget och ta skeden i vacker hand. Till hjälp har jag choklad, chips och Coca-Cola. Ypperliga ingredienser för utvecklandet av en redan begynnande kulmage. Men det finns alltid Beach 2010, sägen en lugnande röst till mig, och jag nickar instämmande.

Det skall dock påpekas att det är aningen påpassligt att bli sjuk om det nu skall regna till helgen. Jag föredrar hellre att ligga och snora och snörvla när det regnar utanför än när solen skiner, alla dagar i veckan. Men med min sedvanliga tur kommer det troligtvis vara rekordvärme under helgen medans jag hallunicerar fram hemskheter och besynnerligheter under mina svettiga febertoppar.

Klockan börjar närma sig 22.00 och innan jag bestämmer mig för att inta horisontellt läge och bli väckt av en idiot till hund några timmar senare så tänkte jag läsa några rader i boken och ta några partier schack mot datorn. Håll i er pensionärer, här går det undan av bara farten. Jeremias ligger inne med några riktiga kioskvältarplaner han.

onsdag 22 april 2009

Afghanistan? Kosovo?

Jag sökte för ett tag sedan in till högskolan. Slängde ut några beten för att se om någon nappar. Det var allt annat än genomtänkt och planerat, men det kändes som en bra idé att så några frön nu så att man inte nödvändigtvis behöver stå lottlös till hösten. Utan alternativ och utan planer.

Fram tills idag kändes det som ett fullgott och lockande alternativ. Skolbänken alltså.
Men något hände; ett par bilder kom ivägen och nu känns det ovannämnda genast väldigt avlägset och ringa tilltalande. Ett par bilder som måhända inte speglar verkligheten till fullo. Eller det kanske är precis vad de gör, jag vet inte. Under alla omständigheter väckte de något inom mig och nu är jag återigen nollställd. Tillbaka på ruta ett.

Jag vill göra utlandsmission!

Lördag

Den föregående helgen var speciell på många sätt och i många avseenden. Det bjöds på storartade överraskningar och det firades födelsedag. Men samtidigt var den väldigt normal och väldigt vanlig. Rutiner, gamla mönster och beteenden förändras sällan över drygt tre månader. Förvisso hade folk köpt lägenheter högt och lågt, samt tagit körkort, vilket i sig är stora förändringar, förvisso.

Men lördag kväll var sig lik. Musik spelades flitigt, kort delades ut, klunkar dracks, drinkar blandades och burkar öppnades. Ändå förstod jag inte att jag var hemma förrän jag klockan 22.00 hjälpte den första att spy. Uppskattningsvis en halvtimme senare var det dags att hjälpa den andre, som hade uppenbara problem med rundade fötter och kämpade hopplöst mot en alltför start gravitationskraft. Det var då jag landade och det sjönk in - jag var hemma.

Ett godkänt missförstånd

Jag fläker upp tidningen och prasslar litet för mycket så att personerna bredvid kastar ett öga mot mitt håll. Tidningen heter "Lavanguardia" och är spansk, samt en dag gammal. Jag köpte den således igår, för ett uppenbart ändamål. Jag läser, vänder blad och läser. Det finns mycket jag inte begriper men jag läser det ändå. Ibland försöker jag gissa mig till och berömmer mig grundligt när jag tror jag gissat rätt.

Efter en beställning och femton minuter senare är jag emellertid klar och lägger den bakom det elastiska rutnätet på stolsryggen framför. Jag tröttnar snabbt på att titta ut i intet så jag plockar fram min bok; Forrest Gump. Som hittills är en förträfflig bok. Av föga underliga skäl är den likaså på spanska.

Det går inte vindsnabbt men jag läser nästan hela resan fram. Lägger undan den de sista 20 minuterna. Det är just då en flygvärdinna passerar med en otymplig, rektangulär metallåda på hjul och frågar oss om vi på denna raden har något skräp liggandes. Det hade vi tydligen; den svenska killen vid fönsterplatsen sträcker fram sin plastmugg och precis när den är över mig finner han det lämpligt att vinkla den så pass mycket att resterande innehåll rinner ut - rakt ner på mina byxor. Jag suckar djupt och killen klämmer fram ett besvärat "sorry". Plötsligt slås jag av en tillfredsställande insikt och börjar tänka i bilder - boken, tidningen, beställningen, allt på spanska. Det går upp för mig att han (och förmodligen hans vän bredvid) tror att jag är spansk. Jag vrider huvudet bort från dem och ler i mjugg samtidigt som jag funderar kring om jag skall svara honom på svenska men jag gör bara en lugnande gest med handen utan att yttra ett ord.

Vi landar utan några som helst konstigheter och beger oss i klump mot bagaget. Jag sätter på min mobiltelefon och blir uppringd nästan omgående av min far som står och väntar. Jag ser mig om och försäkrar mig att killarna inte är i närheten, sedan för jag telefonen till örat och svarar.

söndag 12 april 2009

Påskharar och godisägg

Det är lördag idag, tror jag. I alla händelser är det en röd dag, högtidsdag. För folk firar ljudligt med familj och släkt häromkring. Går runt i dubiösa dräkter som omgående får en osökt att tänka på KKK och bär på stora kors. Äldre tanter som brister ut i spontana gråtattacker och mumlar intensivt något om Jesus. Sammantaget är det väl inte min melodi, kanske.

Ikväll är jag ensam. Till antalet, inte i annan bemärkelse. Vill inte gå ut, självdisciplinen har satt ner sin fot. Rejält. Det beror främst på gårdagen, som blev avsevärt dyrare än väntat. Lämnade stora hål i plånboken och eko på kontot. Jag föreställer mig ett vitt tomt rum och på golvet ligger det några ensamma kopparmynt och bredvid dem susar några ökenbollar förbi. Jag vet inte hur de lyckats nästla sig in dit och inte heller varför jag föreställer mitt konto som ett väldigt vitt rum. Låter det bara bero, ibland är oskrivet bäst. Som ett tigande svar, fast annorlunda.

Får en bitterljuv känsla när jag tänker på gårdagen. När jag rekapitulerar kvällen i huvudet, går igenom bild för bild, hittar jag inget som skulle kunna frambringa ångest eller ånger. Men likväl upplever jag en strimma gnolande olust. Kanske grundar det sig i att jag lämnade över Visa-kortet en eller två gånger för mycket. Eller hemgången. Ja, hemgången som blev högst oväntad. Någon gång under natten tappade jag bort mitt sällskap och hittade dem inte igen. Ensam på en gigantisk klubb med överbelastat kort bestämde jag mig för att vika in årorna och bege mig hemåt. Gång och metro, jag tog det med ro, situationen hade total kontroll över mig…

Idag blir det en lugnare variant, som tidigare nämnt. Förlita sig på underhållningsvärdet hos humorserier. Och längta efter några droppar - eller liter - påskmust.

Tack för mig.