Påskharar och godisägg

Det är lördag idag, tror jag. I alla händelser är det en röd dag, högtidsdag. För folk firar ljudligt med familj och släkt häromkring. Går runt i dubiösa dräkter som omgående får en osökt att tänka på KKK och bär på stora kors. Äldre tanter som brister ut i spontana gråtattacker och mumlar intensivt något om Jesus. Sammantaget är det väl inte min melodi, kanske.

Ikväll är jag ensam. Till antalet, inte i annan bemärkelse. Vill inte gå ut, självdisciplinen har satt ner sin fot. Rejält. Det beror främst på gårdagen, som blev avsevärt dyrare än väntat. Lämnade stora hål i plånboken och eko på kontot. Jag föreställer mig ett vitt tomt rum och på golvet ligger det några ensamma kopparmynt och bredvid dem susar några ökenbollar förbi. Jag vet inte hur de lyckats nästla sig in dit och inte heller varför jag föreställer mitt konto som ett väldigt vitt rum. Låter det bara bero, ibland är oskrivet bäst. Som ett tigande svar, fast annorlunda.

Får en bitterljuv känsla när jag tänker på gårdagen. När jag rekapitulerar kvällen i huvudet, går igenom bild för bild, hittar jag inget som skulle kunna frambringa ångest eller ånger. Men likväl upplever jag en strimma gnolande olust. Kanske grundar det sig i att jag lämnade över Visa-kortet en eller två gånger för mycket. Eller hemgången. Ja, hemgången som blev högst oväntad. Någon gång under natten tappade jag bort mitt sällskap och hittade dem inte igen. Ensam på en gigantisk klubb med överbelastat kort bestämde jag mig för att vika in årorna och bege mig hemåt. Gång och metro, jag tog det med ro, situationen hade total kontroll över mig…

Idag blir det en lugnare variant, som tidigare nämnt. Förlita sig på underhållningsvärdet hos humorserier. Och längta efter några droppar - eller liter - påskmust.

Tack för mig.