Olyckan i hälarna

Jag sätter på helljuset men måste släcka det direkt, en bil dyker upp över krönet. Bilen rullar vidare och jag gäspar matt. Klockan är elva och jag har precis slutat jobba, det är fredag.
Utanför är det odrägligt väder, blött och trist. Vädret befinner sig i en melankolisk fas, och den är envis som synden, vägrar släppa taget.

När jag kommit uppför krönet ser jag ljus blinka en bit framför. Blåa ljus - från poliser, ambulanser och varningsbilar. Jag tror att ytterligare en räddningsbil fanns på plats, men jag vill inte riskera att fara med osanning, så jag avstår från vidare spekulationer. När allt kommer omkring är det oväsentligt.

Hursomhelst, det blinkar vilt och mina ögon överrumplas av det hastiga ljusspelet.
Jag blinkar höger och svänger av på avfarten och spanar intensivt för att få klarhet över vad som hänt. En slags morbid nyfikenhet infinner sig och ögonen registrerar allt de kommer över. Jag räknar till en bil och utgår ifrån att det handlar om en singelolycka. Noterar att jag inte känner igen bilen och andas ut, en aning lättad. Det slår mig att den aktuella olycksplatsen är ett stenkast ifrån olyckan som inträffade för två dagar sedan.

Jag fortsätter färden hem, fast i ett betydligt lugnare tempo. Funderar kring hur olyckorna sprider ut sig. På bara tre dagar har jag upplevt tre olyckor, varav två idag. En oönskad trend, på alla sätt. Med uppriktig förhoppning så önskar jag att alla klarade sig.

Med ett tungt huvud säger jag godnatt. Tankarna rör sig inte längre obehindrat fram, ett snårigt lanskap har vuxit fram och stoppar även de tappraste av tankar. Det är dags att göra kväll.

Tatuering

Jag har varit sugen på att skaffa en tatuering länge. Flera år har jag viljat, men det har alltid stannat vid tanken. Tanken på att skaffa en. Jag har aldrig kunnat bestämma mig för vad jag vill tatuera in. En tatuering är så definitiv, det krävs, för mig, en hel del tanke bakom det. Inte något man kom på klockan fyra på natten en lördagkväll. Det skall finnas en mening bakom den.

Intresset för en tatuering har förvisso alltid funnits där, men det har gått i perioder. Från svalt till starkt och ibland bara ett ringa intresse. Men nu, således, är intresset stort. Det kom över en natt, från en dröm. Tyvärr är minnet från drömmen mer än dunkelt, så jag kan inte använda mig av den.

Jag har en förkärlek till tatueringar på latin. Jag föredrar skrift i allmänhet, även när det gäller tatueringar. Men det finns en hel drös latinska livssanningar som är lockande. Även om "nemo saltat sobrius", är överenstämmande med verkligheten föredrar jag något tyngre.

Finns det en vänlig själ där ute som vill ge mig ett förslag, en idé, ett tips?

Tyvärr går också "EI SAA PEITTÄÄ" bort, trots att det vore stor humor.

"Intebandy"

Min mobil vibrerar till och en högljudd signal bryter tystnaden i rummet. Ett nytt sms har letat sig ner i inkorgen. Det är ett nytt nummer, jag känner inte igen det. Jag öppnar det, nyfiken på vem det är och vad den vill.

Jag läser igenom meddelandet, stannar upp och mitt ansikte blir uttryckslöst. Sen skakar jag lätt på huvudet och ser gropen växa sig större och större. (se föregående inlägg). Jag tittar ner, egendomligt lockad att själv ramla ned. Längst nere i gropen ser jag ett par människor. Det ser ut som om de väntar på något. Det är något märkligt med dem, något kusligt bekant, men jag vet inte varför. Jag ser dem inte riktigt, det är för mörkt.

Jag bestämmer mig för att gå närmare dem, närmare gropen. Jag måste se vad det är med dem. Nyfikenheten har tagit över och driver mig framåt, ivrig att få svar på sina ständiga frågor.

När jag är vid kanten lägger jag mig ned försiktigt och kisar ansträngt. Jag ser något blinka. Det är som små skyltar, fast på deras kläder. Jag för blicken uppåt och ryggar automatisk till, skräckslagen. Personerna där nere förstår vad som nyss hänt och börjar springa mot mig. Jag reser mig snabbt upp och pustar ut. Jag börjar gå bakåt men tappar fästet och snubblar. Jag flyger framåt, mot gropen. I luften så vrider jag huvudet och ser min mobil ligga på golvet, uppfälld, med det nya sms:et som fyller skärmen.

Jag landar med en duns och jag ligger orörlig en stund. Efter ett tag samlar jag mod och öppnar ögonen. Jag ser de där ansiktena igen. Mig själv. Som kloner. Och på sina tröjor har dem en text som blinkar. Jag flyttar blicken försiktigt nedåt för att läsa vad det står. På klon 1, läser jag: "Bitterhet är en dygd", och på klon 2, står det "Ironi är livets krydda".

Söndag vs Söndag

Förra söndagen befann jag mig i Milano, Italien. Jag promenerade på gator och torg, åkte buss och tunnelbana, tittade i exklusiva gallerior med de mest fashionabla butikerna och åt pizzor som skulle fått stumma att prata.

Nu är jag tillbaka i Floda, Sverige. Kontrasterna platserna emellan är obestridligen enorm. Det är lätt hänt att man blir en gnutta modstulen och börjar hänga läpp för att man önskar sig tillbaka. Det är en lätt grop att fall i, så man får se upp, hålla ett vaket öga.

En söndag i Milano är visserligen något utöver det vanliga, men visst kände jag något i armarna och benen. Helt säkert, det var något som ryckte och kliade i kroppen. Den var som om den var förinställd på något. Efter ett tag slog rastlösheten till, trots ett evigt spatserande. Det tog ett tag innan jag förstod.

Innebandyn.

En söndag i Floda kan även den äga sin charm.

En ljus tillvaro

En gång varje år händer det, men inte mer. Det är nu elräkningen skjuter i taket och propparna börjar smälla. Lådor med julbelysning släpas fram och far blir alldeles uppslukad av sin mani. Nu ska det pyntas på amerikanskt manér. Snart kommer huset bada i ljus - inomhus som utomhus. Det kommer vara vitfärgade som flerfärgade, rytmiskt blinkande som stilla lysande.

Det finns ingen struktur bakom det, mer än att det skall vara så mycket som möjligt. Varje list, varje gavel, varje dörr skall vara försedd med en slinga. Oftast blandas dem utan tanke, och påminner ibland om illa matchande klädesplagg. Ögonen utsätts för rejäl påfrestning, tveklöst. För ett otränat öga kan det uppfattas som ett blinkande sammelsurium.

Men det är trevligt på något vis. Ljusen skapar en gemytlig stämning och höjer julkänslan. Att bektrakta ljusens skådespel från distans är njutbart. Det fyller också en praktisk funktion; tappar man bort sig själv, av oklar händelse, är det bara till att lyfta blicken och söka efter ett starkt sken och därefter trampa i rikting mot det. Ett tämligen lätt sätt att orientera sig hem.

Men det är inte problemfritt, inte alls. I den bästa av världar skulle det räcka med att dra ut kartongen med slingorna och resten skulle de sköta själva. De skulle slingra sig upp på sina respektive ställen och till sist plugga in sig själv i eluttaget. I en fiktiv värld kanske.

Let there be light!

Slut på frusna ögonlock och istappar i nosen.

Äntligen, länge har jag väntat. Idag har förändringen anlänt. Den har två ben, är alldeles vit och präglas av djupa, lodrätta spår i dess yta. I hörnet står det en varningstext som lyder: "EI SAA PEITTÄÄ", vilket på svenska översätts till: "får ej övertäckas". Det är för övrigt så långt som mina kunskaper i finska sträcker sig, ungefär.

För er som har en taskig eller bristande slutledningsförmåga och inte förstår vad som installerats på mitt rum så ska jag göra slut på ert klurande. Det är ett element, förstår ni.
Mitt ordinarie element har några år på nacken och är nästintill värdelöst, uppenbarligen kan inte heller den stå emot tidens tand. Vilket förklarar det nya inköpet.

Nu är det slut på kylan, inte längre behöver jag huttra, hacka tänder eller sitta påpälsad i mitt rum. Det har varit djävulskt kallt, temperaturen har legat stadigt på 14 grader. Det sägs att helvetet skall vara varmt, men jag är inte fullt övertygad. Det kanske finns två stycken, sina egna motsatser, ett varmt, ett kallt.

Det droppar från teven, den tunna ishinnan har smält och förvandlats till vatten. Man kanske skall ta tillfället i akt och avnjuta lite Scrubs. Ett avsnitt eller två, kanske en handfull. Det slår sällan fel.

Men först skall jag ägna några minuter åt att hänföras av Dallas Green. Jag undrar om han lyckats ta sig till några av era högtalare med.

Tillbaka till Floda, världens metropol

Imorgon vaknar jag till en vardag utan frukostbuffé, sol, värme, tunnelbana, italienska, släkten och den godaste pizzan i mannaminne. För att nämna några exempel.

Istället rullar det vanliga livet igång. Innan man vet om det är man tryggt tillbaka i sina rutiner igen.

Fast med ett trasigt knä. Tack vare en turist vid Doumokyrkan.
- Can you please take my picture?
- Yeah, sure. (Taking the picture.)
- Did you get the whole church behind me?
- Yes.
- And all the birds too?
- Ah, okey, one more then. (Jerre går ned på knä och tar ett foto. Det skulle han inte gjort. Smärtan är total och det känns som om någon kört in en kniv i knät och rört runt. Kapat av varje led, nerv och muskelfäste. 21 år och kan inte böja sig ned utan att bli skadad, är det nu jag räknas som gammal?)

Fan vad jag hatar turister.

På en bänk, i en park, i Italien.

Det susar lätt i träden omkring, inte kyligt alls, mer mjukt. Det är Italiensk vind, jag vet inte om den har lärt sig vara lika burdus, kall och vedervärdig som en skandinavisk vind. Genom trädens lövverk letar sig solen igenom och träffar hela min person. Det är ljuvligt och jag är tvungen att ta av mig jackan. Jag funderar på att ta av mig tröjan också, men jag behåller den på.

Jag sitter i en park, närmare bestämt på en grön och ganska stel bänk. Några föräldrar leker med sina barn på de utplacerade lekplatserna, några upptagna hundägare lunkar förbi med hunden i släptåg. Utöver det är jag ensam. Jag undrar om lokalinvånarna tror att jag är en av dem, en italienare, en infödd. Jag har mitt kollegieblock framme och pennan flyger fram över bladen pö om pö. Jag rabblar spanska glosor och försöker memorera dem.

Understundom sluter jag kollegieblocket och låter tankarna vandra fritt. Situationen bjuder in till det. Mestadels jämför jag tillvaron i Sverige mot tillvaron i Italien, och kommer föga förvånande fram till att jag föredrar Italiens sol och frihet mot jobb och regn i Sverige.

Det går en timme och barnfamiljerna byts ut mot andra, men jag sitter kvar. Jag hör ett avlägset rop, inbillar mig att det låter som mitt namn. Tittar runtomkring, får syn på ett dussin vinkande händer i andra änden av parken. Flocken har anlänt, dags för utspisning av lunch.

Jag plockar lugnt och metodiskt ner blocket och pennan i min medtagna påse och börjar sakta gå mot min släkt och familj. Funderar över vad det blir till lunch, en ivrig förhoppning väcks till liv inom mig. Snälla låt mig få sätta tänderna i en fyllig och krämig pizza.

Jag går lugnt men målmedvetet och jag märker det inte själv, men min mun är halvöppen och nedför min underläpp rinner det saliv.

Mitt sökande efter ett vardagligt Nirvana

Jag kör in i parkeringsfickan och stänger sedan av bilen. Jag känner mig stressad och uppjagad och sträcker mig mot dörren men stannar mitt i rörelsen, fattar ett beslut och lutar mig långsamt tillbaka i stolen igen.

Det blir tyst. Alldeles tyst, förutom avlägsna och dämpade ljud från bilmotorer en bit ifrån. Mina öron värker, det brusar och tjuter i dem. Som en protest mot den höga ljudnivån de utsätts för. Jag känner hur världen blir mindre, mer kompakt. Mina tankar är inte längre överallt, de är fokuserade och samlade till en plats. Jag sitter så, och bara tittar och andas. Inte mycket mer, det behövs inte, känns överflödigt.

Jag betraktar stilla hur fönsterrutorna runt mig immar igen och upplever en slags trygghet över deras skydd mot intrång. Intrång av nyfikna blickar. Min värld blir ännu mindre, krymper till min direkta närhet. Hela situationen känns fridfull och avslappnad. Min andning blir lugnare och jag känner hur stressen lägger sig. Besegrad av lugnet viftar den vit flagg och försvinner tillbaka till sitt näste. Jag bestämmer mig för att varligt stoppa in hörlurarna i öronen och lyssna på lite musik. Det är ett vågat drag, men visar sig vara smått genialiskt. Det hjälper mer än stjälper.
Stämningen gångrar sig i kvadrat och jag kostar på mig att blunda, om så bara för en liten stund.

Efter ett ovisst antal minuter ljusnar det och jag öppnar motvilligt ögonen. Det är ljuset från bilen framför som bländar mig. Lyser upp min bil och påminner mig om att jag måste röra på mig. Jag kisar och tänker tyst för mig själv: "jaja, jag fattar, jag ska". Men en suck rätar jag på mig, stänger av musikspelaren och öppnar dörren.

Plötsligt vidgar sig världen, expanderar och växer sig större. Ljudet från bilar, vagnar och människor attackerar mina öron. Ljus från lycktstolpar och strålkastare fångas upp av mina ögon och försämrar mitt mörkerseende. Regnet faller smattrande över mig och får gatorna att bada i vatten. Jag stoppar genast in hörlurarna och blockerar ljudet utanför, ljudet av rörelse och liv.

Jag börjar stega på, fri från jobbets stress och glad över hur några enstaka minuter i en bil kan vara så betydelsefulla.

Tisdag med ett inslag av briljans

Idag har jag en oförskämt lång sovmorgon. Klockan har passerat ett och jag sitter fortfarande avkopplad i fåtöljen. Har egentligen inte förvaltat denna sovmorgonen heller, mer än att jag är utvilad.

Det känns föga lockande att bege sig till jobbet när resten av Sverige stämplar ut och slutar för dagen. Det är ingen moralhöjande tanke, motivationen tenderar att sjunka drastiskt.

Hursomhelst har jag tillbringat min förmiddag till att sufra i cyberrymden. Mestadels har varit förgäves, även om jag inte letade efter något specifikt. Det finns oändligt mycket skräp och oväsentligheter. Det är visserligen en definitionsfråga. Hursomhelst så kom jag till slut över ett guldkorn av sällsynt kvalité. Det var av en ren slump, självfallet. Han heter Dallas Green och är omåttligt bra. Jag har bara lyssnat till några av hans låtar och han har gjort mig uppriktigt häpen och en smula blödig. Hans röst är fantastisk, live som inspelad.

Jag föreslår att ni tar en titt. Klicka in er på youtube och sök efter Dallas Green. Förhoppningsvis blir ni inte besvikna. Skaffa er inte ouppfyllbara förväntningar redan nu, utan sök efter honom med tanken att det kan vara bra men lika gärna dåligt.

En vädergud på tvären

Jag har precis avslutat ett två timmar långt innebandypass och sitter nu i bilen. Några ensamma svetdroppar letar sig ner från håret. Jag tror att det är något fel på mina svettkörtlar, de är synnerligen överambitiösa. De har svårt att reglera sig, för dem tycks det bara finnas ett läge, vilket är överprestation. En bra inställning, förvisso, men knappast önskvärt. Friskhetstecken eller inte.

Utanför bedriver naturen en storm, fast modell liten. Som ett smakprov på vad som kan hända. En slags varning eller straff. Någon har gjort väderguden förbannad, för det regnar kopiösa mängder. Vindrutetorkarna glider upp och ned och sveper bort mängder med regndroppar. De arbetar i en hiskelig hastighet. Jag blir rädd att de ska nöta ner glasrutan så att regnet obehindrat kan välla in. Jag undrar hastigt vem det är som lyckats trampa på så många spindlar så att väderguden blivit såpass upprörd.

Vinden är inte lika upprörd. Den hänger mest med för att visa sin lojalitet gentemot regnet, men den rycker och sliter i bilen med sina kastvindar. Får den att vingla till på körbanan och försvårar körningen ytterligare. Det slår mig att det måste se ut som om ett fyllo sitter bakom ratten.

Även om jag snart är hemma och att jag faktiskt - för tillfället - befinner mig utom räckhåll för regnet, kylan och vinden så är det svårt att hålla tillbaka en önskan om att bege sig till ett land solen inte glömt, ljuset inte förkastat och som värmen inte ignorerar. Och då slår det mig plötsligt, jag reser faktiskt till Italien om tre dagar. Det är en underbar insikt och den kom som en blixt från himlen.

Jag sneglar belåtet upp mot den mörka himlen, nöjd över att jag återigen lämnar ett regnigt Sverige mot ett betydligt torrare Italien.

(Svordomar) ...(lite mer svordomar)

Varje gång blir det såhär. Varje gång. Förr eller senare. Ofelbart.

Nu sitter jag här, tomhänt. Med snopen min, en oförstående blick. Allt gick så snabbt, jag hann knappt med. Man blir lurad på mållinjen, det är avskyvärt. Man tror man har vinsten säkrad, men vips! så ler gud mot motståndaren och de välsignas av all världens tur och loppet är kört. Just då känns det som om Gud, eller någon som styr mitt spelöde, står ovanför och trallar "NananaNana" med retsam blick.

En djupt rotad frustration ligger och sjuder vid ytan nu. Snart rinner bägaren över och jag förvandlas till en korsning mellan Taz och Hulken. Åtminstone så känns det så. Lugnar jag inte ner mig snart kommer jag vara tvungen att få utlopp för de destruktiva känslorna jag bär på.

Om några timmar skall innebandyklubban fram, det är ett utmärkt tillfälle till att låta lite aggression sippra ut. Helst mycket. Men fram till dess måste jag sysselsätta mig med något som planterar glada tankar i huvudet. Scrubs på spanska? Ett föredömligt alternativ.

Betsson, here I come

Då och då väcks speldjävulen inom mig. Då är det svårt att få honom att krypa tillbaka. Ofta, när jag har med speldjävulen att göra, blir resultatet inte av eftersträvansvärd natur. Det beror på en hel del andra aspekter, som min bristande kunskap och min oförmåga att fatta riskfyllda beslut. Inte enbart för att speldjävulen styr mig. Men han är en stor ingediens i soppan.

Det är speldjävulen som förblindar mig och sätter dollartecknet framför mina ögon. Det är speldjävulen som sätter in mer pengar, ser till så att kontot inte är tomt. Han är slug, tro inget annat. Otroligt manipulativ och trovärdig, minsann. Han har en lindad runt sitt lillfinger, man äter tacksamt mat från hans hand och när han säger "hoppa", frågar man inställsamt - "hur högt?".

Det är speldjävulen som göder hundratals spelare runt om på jorden med mina slantar. Han får en att tro att man kommer vinna tillbaka dem. För man är så mycket bättre än de andra. De är ju simpla amatörer. Det är vad speldjävulen säger till mig, och jag nickar övertygad.

Han har en lugn och stadig röst. Den är mörk som avgrunden självt, ändå känns den egendomligt len och mjuk. Som om den inte kunde göra en fluga förnär. Den äger en märklig kraft, hans stämma. Överraskande övertygande och nästintill hypnotiserande. Man rycks med, struntar i konsekvenserna och litar fullständigt på vad rösten säger.

Följaktligen kommer jag tillbringa min kväll hos diverse pokersajter. Känna hur jag sakta, eller mycket snabbt, närmar mig botten, både ekonomiskt och som person. Men förhoppningsvis så är det en kväll i min favör. Och kanske, om jag håller tummarna tillräckligt hårt och ber till högre makter exakt rätt antal gånger i precis rätt ögonblick så vinner jag en saftig och alldeles orättvis summa pengar. Men bara kanske.

Vill du nå mig under tiden så finns jag tillgänglig på 0302- 666komochhjälpmig

Besked av uppskattad karaktär

När jag kommer hem är jag trött. Efter en arbetsdag på 13 timmar, i runda slängar, gäspar jag friskt och tänker redan på får som hoppar förbi. Ögonlocken drar sig nedåt, tyngre och tyngre för varje minut som går. Men magen kurrar lätt och måste stillas, så jag går in i köket för att värma lite mat.

På väg in i köket ser jag ett stort, vitt kuvert ligga på köksbordet. Samtidigt som jag går förbi läser jag på det. Det är adresserat till mig. Jag gör halt och vänder på klacken, och ger ifrån mig ett tjut när jag förstår vem avsändaren är. Det är från Avista, min utvalda språkskola i Barcelona! Det är strålande nyheter och tröttheten jag kände är som bortblåst.

Exalterad öppnar jag min post, den innehåller flera olika blad och häften. Min mor står nu bredvid mig, lika intressad som mig. Vi ögnar igenom några blad och diskuterar lite smått. Mina tankar skenar iväg, flera månader i förväg. Jag ser mig själv i ett soligt Barcelona. Det är en angenäm tanke som gör mig upprymd men jag känner också ett helt annat allvar tillta. Situationens allvar. Nu är det inte längre spekulationer och löst prat, nu är det bokat.

Jag stoppar tillbaka alla papper i kuvertet och traskar sedan ner till mitt rum. Jag slår mig ner i fåtöljen och tittar på min spanska ordbok. Den är tjock som synden och ger ett maffigt intryck. Jag sitter så ett tag, bara tittar och funderar. Efter ett tag ler jag, glad över vetskapen om att jag redan nu har hittat min första vän i Spanien.

Dagens begynnelse

Solen strålar in genom fönstret och jag vältrar mig i solskenet som ett barn i en pool. Jag lutar mig tillbaka och sluter ögonen för att uppnå maximal tillgodogörelse av solen.
Det är fortfarande ljust när jag blundar, ett ljustrött skimmer flyter omkring på ögonlocken. Jag känner en värme sprida sig i kroppen, ett välbehag strömma runt i blodet. Mina frusna fötter tinar och återfår sakta sin normala temperatur. Det är ett ögonblick, eller en rad ögonblick jag helst inte släpper taget om.

Det är en eftersträvansvärd start på dagen jag blir bjuden på. Jag börjar oskyggt och ohämmat förklara den här dagen till något av en raritet, men lägger snart band på mig och tonar ner det en aning. Nöjer mig med att konstatera att dagen börjat ovanligt bra och ribban ligger högt och att dagens övriga händelser och skeenden förhoppningsvis blir av samma kaliber och nivå. Men mycket kan inträffa längs vägen, det skall sägas. Murphy-lagen är lika ofrånkomlig som gravitationslagen. Därför är oskrivet bäst.

Istället försöker jag, bäst jag kan, att inte tänka i förväg och bygga förväntningar. Förutsättningslöst är det nya svarta. Iallafall idag.

Ikväll samlas grabbarna och äter en god middag. Det blir början på det temporära uppehållet för våran lilla familj. Det är väl lite därför jag inte vill spekulera för vilt i vad dagen har i sitt sköte. En bra början innebär inte alltid ett bra slut. Det skall inte vara några som helst konstigheter, egentligen.

Nu måste jag förflytta mig, solen når inte längre mig och än är jag inte redo att släppa den. Höstsolen är aningen skygg och sällsynt, det gäller att passa på.