När jag kommer hem är jag trött. Efter en arbetsdag på 13 timmar, i runda slängar, gäspar jag friskt och tänker redan på får som hoppar förbi. Ögonlocken drar sig nedåt, tyngre och tyngre för varje minut som går. Men magen kurrar lätt och måste stillas, så jag går in i köket för att värma lite mat.
På väg in i köket ser jag ett stort, vitt kuvert ligga på köksbordet. Samtidigt som jag går förbi läser jag på det. Det är adresserat till mig. Jag gör halt och vänder på klacken, och ger ifrån mig ett tjut när jag förstår vem avsändaren är. Det är från Avista, min utvalda språkskola i Barcelona! Det är strålande nyheter och tröttheten jag kände är som bortblåst.
Exalterad öppnar jag min post, den innehåller flera olika blad och häften. Min mor står nu bredvid mig, lika intressad som mig. Vi ögnar igenom några blad och diskuterar lite smått. Mina tankar skenar iväg, flera månader i förväg. Jag ser mig själv i ett soligt Barcelona. Det är en angenäm tanke som gör mig upprymd men jag känner också ett helt annat allvar tillta. Situationens allvar. Nu är det inte längre spekulationer och löst prat, nu är det bokat.
Jag stoppar tillbaka alla papper i kuvertet och traskar sedan ner till mitt rum. Jag slår mig ner i fåtöljen och tittar på min spanska ordbok. Den är tjock som synden och ger ett maffigt intryck. Jag sitter så ett tag, bara tittar och funderar. Efter ett tag ler jag, glad över vetskapen om att jag redan nu har hittat min första vän i Spanien.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar