Solen strålar in genom fönstret och jag vältrar mig i solskenet som ett barn i en pool. Jag lutar mig tillbaka och sluter ögonen för att uppnå maximal tillgodogörelse av solen.
Det är fortfarande ljust när jag blundar, ett ljustrött skimmer flyter omkring på ögonlocken. Jag känner en värme sprida sig i kroppen, ett välbehag strömma runt i blodet. Mina frusna fötter tinar och återfår sakta sin normala temperatur. Det är ett ögonblick, eller en rad ögonblick jag helst inte släpper taget om.
Det är en eftersträvansvärd start på dagen jag blir bjuden på. Jag börjar oskyggt och ohämmat förklara den här dagen till något av en raritet, men lägger snart band på mig och tonar ner det en aning. Nöjer mig med att konstatera att dagen börjat ovanligt bra och ribban ligger högt och att dagens övriga händelser och skeenden förhoppningsvis blir av samma kaliber och nivå. Men mycket kan inträffa längs vägen, det skall sägas. Murphy-lagen är lika ofrånkomlig som gravitationslagen. Därför är oskrivet bäst.
Istället försöker jag, bäst jag kan, att inte tänka i förväg och bygga förväntningar. Förutsättningslöst är det nya svarta. Iallafall idag.
Ikväll samlas grabbarna och äter en god middag. Det blir början på det temporära uppehållet för våran lilla familj. Det är väl lite därför jag inte vill spekulera för vilt i vad dagen har i sitt sköte. En bra början innebär inte alltid ett bra slut. Det skall inte vara några som helst konstigheter, egentligen.
Nu måste jag förflytta mig, solen når inte längre mig och än är jag inte redo att släppa den. Höstsolen är aningen skygg och sällsynt, det gäller att passa på.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar