Sista kvällen med gänget

Vi sitter i bilen påväg till Frölunda. Det är måndag och utanför är det redan kolsvart, förutom lamporna utmed vägen som lyser upp den blöta asfalten. De ger ett dämpat och trött sken, som om höstens mörker är för tjockt och starkt, omöjlig att luckra upp och besegra.

Det är i P´s bil vi sitter och han kör. Det är för honom vi -jag, den wow-spelande finnen och bittra men brutalt ärlige tyskättlingen -sitter inträngda här, påväg hem till V - en annan wow-spelande typ. Det är aningen motvilligt och det känns nästan som man blivit ivägsläpad av sin mor. Skälet till att vi alla befinner oss där, är för att han, P, vill ta ett gruppfoto av oss, av gänget. Det skall tydligen pryda hans Visakort en tid framöver. En fin tanke, men kan man inte ordna sådant i Paint, undrar jag.

När vi är framme så sitter vi och samtalar om allt möjligt. Känslan att vara dittvingad har gett med sig och jag inser att vi alltid har det genuint roligt. Efter ett tag placerar vi ut kameran och tar ett par kort. Vi blir måttligt nöjda, men tillräckligt för att inte ta nya. När jag sitter där blir jag förundrad över varför vi egentligen inte träffas oftare. Jag listar snabbt upp några skäl och förstår problematiken. Såväl logistiska som tidsmässiga problem. Jag tycker det är tråkigt och framförallt synd. Vi fortsätter att konversera, till slut kommer vi in på framtidsplaner. Jag tycker mig känna att stämningen antar en mer dyster ton. Framtiden ser splittrad och kluven ut. Inte nödvändigtvis negativ, men reducerad. Två skall lämna landet och inte återvända förrän drygt ett halvår. Varav en inom en väldigt snart framtid.

Tiden går och det börjar bli dags att röra på sig. Vi sätter oss i bilen och kör hem. Vi säger inte så mycket nu. Någon höjer radion och låter den dominera ljudutrymmet. Vissa sjunger med i texten men tyst, det är inte läge för någon allsång. Jag sitter med huvudet lutat mot fönstret och tittar ut och jag får känslan av att de andra gör de med. Jag är inte ledsen och stämningen är inte nedstämd, men vi tycks vara tyngda av allvaret. Jag är det i alla händelser.

Vi sitter så nästan hela vägen hem. Ibland yttrar sig någon kort, kommenterar låten som spelas. P, släpper av en efter en, och hälsar oss att ha det så gott och att vi syns på lördag igen. Sista gången vi är samlade allihopa, innan en av oss lämnar oss för livet i solen.

Lördag - sista natten med gänget. Det kommer bli skönt att slippa er. Eller?