Kyla, mörker och problem - är det inte herr Höst som kommer?

Det är dystra och mörka tider. Sommaren är ett minne kort. En svunnen tid. Hösten har tågat in med full styrka. Och i vanlig ordning blev löven rejält uppskrämda och skiftade därför färg och nyans. Dagsljuset vågade inte heller bjuda upp till kamp, utan lät mörket välla in och erövra eftermiddagen. Värmen ska vi inte orda om.

Med dystra och mörka tider syftar jag mest på människorna kring mig. Det är en hel drös som har det kämpigt nu. Om hösten har något finger i spelet vill jag inte spekulera i, men det är kanske också mindre relevant, i sin helhet. Det är nog ytterst individuellt det där, hur mycket man påverkas av höstens alla förändringar. I vilket fall vill jag skänka en tanke till de som för tillfället lever i en uppförsbacke. Men efter regn kommer solsken, och för att göra det tydligare; efter uppför kommer nedför. Tills dess är det bara att tugga vidare, varför inte stanna vid vägkanten och ta en paus, greppa läget och kanske även acceptera det. För att sen stega vidare, men en kortare backe att bestiga, förnyad kraft eller bara en insikt om att man inte står i stormen ensam, vad vet jag.

I dessa tider glider många in i någon slags depression, lätta som djupa. Det är väl en tacksam tid att göra det på också, antar jag. Vissa välkomnar nog hösten, just för att kunna vara lite nere, slippa gå runt och försöka vara glad och lycklig. Släppa masken och andas litet.

Personligen påverkas jag inte nämnbart. Lövens alla kontraster är ibland ljuvliga för ögat att beskåda. Luften får också en ny friskhet och ett sting, som om den varit lite uddlös under sommaren men återhämtat sig. Det kan jag finna uppfriskande. Att mörkrets inbrott sker tidigare än vanligt är aningen tråkigt dock. Det känns förvisso inte lika fel att sitta inne en hel dag. Dagarna får också en annan mys-stämpel på sig. Stearinljusen kanske dukas fram och sin filmsamling utnyttjas flitigare. Samtidigt får man en större lust att dela de stunder med någon man håller kär och tycker om. Behoven utav kärlek och närhet ökar förmodligen markant. Man blir i vilket fall mer varse om dem.

Man kan ju alltid hoppas på det bästa, och göra sitt bästa, för att hitta någon trevlig typ att tillbringa sin tid med, men om jag gör det är tveksamt. Tills dess har jag ett hittills godkänt substitut; träning och brottning med spansk grammatik. "Den förberedde överlever".

Nu ropar de oregelbunda verben efter mig. De vill bli lästa och inlärda. Jag är inte sämre än att jag hörsammar deras önskan. Man vill ogärna ha något otalt med dem.

På återseende, tack för din tid / J, af guldheden