Svacka

Det är vanskligt att hitta motivation för att skriva nu. Likaså hitta ämnen att skriva om.
Det beror främst på att jag inte längre har någon internetuppkoppling, vilket gör mig nog frustrerad. Jag har tvingats till att hiva upp datorn på axeln som om den vore en fiol och därefter gå runt i lägenheten och söka efter nätverk och uppkoppling. Men likt logiken i spansk grammatik så hittar jag den sällan. Måttligt roande och lagom tillfredsställande.

Det grundar sig också i att jag upplever en slags slentrian, om det nu är möjligt i Barcelona. Det känns intetsägande att berätta hur solen skiner oupphörligt och hur jag varje dag går några ronder med spanska verb. Samtidigt har jag inte alltid tid att skriva. Jag gör något nästan varje dag, piskad av den utslitna frasen “Carpe Diem“. Det behöver inte nödvändigtvis vara något nytt eller oupplevt. Sitter jag hemma tar det inte lång tid innan ett dåligt samvete infinner sig och manar på mig att röra på mig. Befinner man sig i Barcelona skall man inte spilla tid på att vara inne, resonerar jag.

Alla har svackor. Tillochmed Zlatan… eller?

Jag kommer tillbaka, i stil med Rocky eller Lance Armstrong.

En saknad

När allt kommer omkring finns det alltid något man saknar när man är hemifrån. Om det är personer, mat, prylar eller annat, det är högst individuellt. Det varierar förstås också, från en tidpunkt till en annan. Vissa dagar längtar man hem till vällagad husmanskost, andra dagar till en simpel sak som sin säng.

Jag saknar min bil. Oväntat och inte för de mest självklara skälen. Jag saknar inte själva bilen i sig, utan för vad den tillät mig att göra. Jag saknar inte heller bilen för att den tog mig från punkt A till punkt B, eller för att den höll mig varm när vinden och kylan var bitande kall. Utan enkom för ensamheten den innefattade och hur det i sin tur kunde betyda avkoppling och ett tillfälle för reflektion.

Vad tillät fyra slutna dörrar mig göra? Jag skall inte ställa mig och dribbla på mållinjen utan jag säger det direkt: i bilen sjöng jag. Mer eller mindre och enkelt räknat så utgör det första och sista stället jag sjunger på. I bilen kunde jag vara Pavarotti eller en huvudslängande rockare, gränserna var obefintliga och min repertoar bred. I min nuvarande livssituation äger jag ingen bil, eller något liknande som tillåter mig att gasta och vråla som en vilt förälskad tonåringstjej på en Backstreetboys-koncert.

Det blir till att leta upp förfester med Singstar och släppa ut det i små doser. Sannolikheten att jag hittar någon är dock oroväckande liten. Det kanske är för det bästa. Ge och ta. Ge och ta.

Min far vinkar till sig en taxi och vederbörande kör in mot gångbanan och stannar. Resväskor står utspridda på marken och vittnar om en hemfärd. Chauffören öppnar bagageluckan och bilen gapar tomt.

Det uppstår en slags förvirring över situationen och det känns underligt. Egendomligt för att min familj skall resa hem utan mig. Det känns inte rätt, jag borde vara med, så har det alltid varit. I alla år, under alla resor. Men inte nu, inte idag.

Någon tar initiativet och lastar på resväskorna, jag kommer inte ihåg vem, men det är av ringa betydelse. Sen blir minnet till fragment av flera händelseförlopp, stillbilder präglade av starka känslor.
Brusten röst och salta tårar nedför någons kind. Fåtaliga ord viskade i en kram, något som värker i bröstet och stiger upp till halsen. Vattniga ögon. Sen handen i luften, formad till en vinkning, ett löfte om omtanke och ett snart återseende. Gester styrda av känslor.

Kvar blir jag; morbror, bror och son. Men framförallt en Nilsson.

Tack för de senaste dagarna och för att jag känner mig älskad och behövd.

Målndag, inte alls

Jag ser den gräsbeväxta slätten och styr mina steg mot den. Det går långsamt, min energi sinar snabbt och orken börjar ta slut. Jag hasar mig fram, sliter ned skorna litet mer för varje steg. Känner mig som en äldre herre med en gångstil från en tonåring, men jag förmår mig inte att räta på ryggen och gå normalt, det får bero. Jag erinrar mig hur min mor alltid brukade säga att jag skulle lyfta på fötterna och gå riktigt, jag ler vid tanken. Idag gör jag ett undantag mor, men kompenserar senare med att äta en riklig mängd grönsaker.

Det är varmt, hiskeligt varmt. Solen skiner inte, lyser gör den inte heller, den gassar nästan - fast ändå inte. Utan det är mer som om den spyr ut solsken likt avgaser från en urgammal bil. Jag tittar upp mot himmeln och noterar avsaknaden av moln och skickar iväg en tacksamhetens tanke till väderguden. Plötsligt kommer jag att tänka på en kommentar en vän till mig fällde: “Dom jobbar inte så mycket med moln här”. Jag skrattar kort, och inser samtidigt att han har fullkomligt rätt. De jobbar inte med så mycket moln, helt riktigt.

Jag släpper ned väskan och breder ut min jacka på marken. Sätter mig ned föga graciöst och andas ut och låter min kompis bredvid mig veta hur varmt det är med en överdriven kommentar. Vi pratar ett tag, går igenom gårdagens händelser och kastar ett öga på läxor vi mottagit under dagen. Ordväxlingen minskar successivt och snart ligger vi ned på respektive plats utan att säga ett dyft. Det känns plötsligt överflödigt och helt opassande.

Jag ligger vänd mot solen och blundar; ett ljust skimmer glöder och små prickar flyter omkring planlöst bakom ögonlocken. Jag hör hur några cyklister passerar, hur ett barn ilar omkring lekandes och hur en grupp av ungdomar spelar musik en bit bort. Efter ett tag märker jag hur min andning blir långsammare och hur jag glider in ett annat tillstånd, där alla ljud runtomkring blandas och blir till ett behagligt sorl och sista tanken innan jag somnar är “snälla, snälla, om jag somnar, låt mig inte drömma om en skällande hund”.

Hund på repeat

Det finns en speciell hund här, i krokarna. Jag tror det är en liten typ, med ovanligt stora lungor. Jag föreställer mig att dess päls är halvlångt och lurvigt och har en tråkig grå nyans. Fyra ben och en svans, inget märkvärdigt. Men det som gör den här lilla krabaten speciell, är främst hans yrke och hans umgängeskrets. Jag vet, jag vet. Även jag tyckte det var en smula udda och absurt men det gör det inte mindre sant. För han är nämligen djävulens hantlangare - få saker i livet är jag så säker på som just detta. Att han är utsänd här, av djävulen, för att skapa lite mer elände och misär. För det är på grund av en sådan här hund som ett världskrig startar. Tveklöst och obestridligt.

Hans ägare (förmodligen en döv person som står i skuld till Satan) ställer ut honom vid elva, tolv tiden. Ut på gatan bara? Nej, förmodligen inte. Då skulle någon tystat den, jag nämner inte hur. Troligtvis på en balkong. Men det är bara spekulationer. I alla händelser blir han posterad där, han sträcker lite på tassarna och rensar strupen, sedan sätter han igång och terroriserar grannskapet, ända fram tills det är tid att göra kväll.

Jag visualiserar honom framför mig; hur han står där och skäller på allt som kommer förbi, allt som rör sig - självsäker och orädd bakom balkongens räcke. Ett monster personifierat, här för att uppbåda konflikter och hat. Och han lyckas. Han lyckas utomordentligt väl. Jag hatar den jäveln.

Men någonstans finns det en ägare, en husse, som medvetet låter sin hund stå och skälla, outtröttligt och oupphörligt. Vad som är vidare underligt är att den är vid liv, helt enkelt. Att ingen person lagat en paella, spetsad med lite råttgift och kastat över den till hunden. Det är smått oförståeligt, när folk sticker och hugger ned en människa för mindre.

Varför finns det inte hundar som är stumma?

Stänk från ovan

Molnen smyger ljudlöst och sakta in över staden. De dominerar luftutrymmet och ligger som ett vadderat täcke över oss. Med sin mörkgrå ton och sin till synes ogenomträngliga tjocka karaktär ger de ett sammantaget sinistert intryck.

Jag går med luvan uppfäll över huvudet och huttrar lätt. Det är kallt och regnet faller ned oupphörligt, sköljer och tvättar rent gatorna. Jag lägger märke till hur människorna omkring mig surnar till och tyst förbannar högre makter. De är bortskämda med vädret, om än ofrivilligt. Jag ser inga barn som hoppar i vattenpölar och skrattar hejdlöst över plaskandet. Inte heller människor som står mitt i regnet med huvudet uppåt och armarna utåt, som för att fånga så många droppar som möjligt och känna den uppfriskande och renande känslan. Ingen ler, ingen är glad. Vädret styr allt och de är kinkiga.
Som om molnen lyckats smyga in i huvudet på dem och ligger där som barrikader och förhindrar dem från att uppleva allt som förknippas med glädje.

Det är väl inte många som uppskattar regn, tänker jag. Men jag skulle vilja sätta alla mulna människor på ett gigantiskt flygplan till Skandinavien eller England så de skulle få lite perspektiv på det hela.

Det är antaligen inte en dag för stranden, men en ypperlig dag för att läsa en bok. Passar mig som tungan i munnen. Jag hoppas innerligt att min "motståndare" bara läser när det är sol. Men sannolikheten i det ligger ungefär i fas med att jag egentligen är en badboll. I brist på annan jämförelse.

Fan också, jag hatar regn.

Huvudbry, modell mindre.

Jag är en tävlingsmänniska. Inget att orda om eller att förneka, bara ett faktum. Jag älskar att känna segerns sötma och jag avskyr ett nederlag, enkel sanning. Det är en nyttig drivkraft och en fin egenskap. I måttlig dos, självfallet. Det är lätt hänt att det går överstyr och resulterar i något negativt och destruktivt, det är inget man skall sopa under mattan. Det är jag den förste att skriva under på.

Nu står jag inför ett smärre bekymmer. Eller det är mer som en nagel i ögat, jag skall inte dra på för stora växlar nu. Går det att vara bäst vill jag vara det, "If you´re aint first - you´re last" som en välkänd slogan lyder.

Hursomhaver, nu till pudelns kärna; jag fick reda på att en person avverkade två till fyra böcker på en vecka och nu stör det mig en aning. Enkom för att jag inte gör det. Det är så fullkomligt idiotiskt egentligen, jag är medveten om det. Men varför fara med osanning och förneka det uppenbara - jag vill läsa fler, jag vill läsa fem böcker. Totalt urfånigt, läsa mer böcker än en annan. Det är skrattretande. Men jag vill göra det, icke desto mindre.

Ytterligare en aspekt är att personen i fråga har inte en aning om att jag känner till hans läsvanor. Varför skulle jag veta det, egentligen? Jag vet knappt hans namn, och han mitt. Vilket bara gör det yttermera löjligt. Hoppas han inte får nos om att jag utmanar honom (i hemlighet) då kanske han låser in sig och läser ut ett bibliotek, det vill jag inte riskera. Då sjunker kvalitén på min fritid drastiskt.

Nu är tärningen kastad. Jag skall läsa de fem böckerna och jag skall läsa dem snabbt. Fan, jag skall tillochmed läsa dem på flera språk!

P.s Om någon av er läser mer än fem böcker ber jag er att inte upplysa mig, det jag inte vet har jag inte ont av. D.s