"Bobo" goes Barcelona

Tidigt imorgon förändras min värld, drastiskt och förhoppningsvis till det bättre. Imorgon är jag arbetslös och på resande fot. Med karta och kompass (läs: tåg och flygplan) beger jag mig till staden Barcelona. Där bosätter jag mig några månader och försöker bemästra det spanska språket, i huvudsak.

I pågående skede genomlider jag en för-separtionsångest. Inte från familjen eller vänner, utan från maten och tryggheten i min vardag och dess rutiner, från tekniska prylar och andra materialistiska ting som kryddar min vardag.

Okej, jag ljög. Det är en person som jag för nuvarande, innan avfärd, inte vill lämna. Missförstå mig rätt, jag vill inte lämna någon egentligen, men att lämna den här personen känns i magen. Det tar emot på riktigt. Som sparkar i magtrakten.


"Bobo" kommer att sakna dig, Evelin.

Varför känns det som att jag sviker dig?

Ensamheten gör mig blödig

Du är överallt. Du dyker upp med jämna mellanrum och på regelbunden basis. Ofta är du högst oväntad och försätter mig i obalans med din omedelbara plötslighet. Men du dröjer dig sällan kvar, din närvaro verkar tidsbegränsad. Ibland finns du bara i min direkta närhet under några knappa sekunder, men jag ser dig. Jag ser dig varje gång, även om du inte själv vet det.

Du är ombytlig men samtidigt en och samma. Otaliga gånger har jag lagt märke till dig när du sitter i den förbipasserande bilen. Det går snabbt, ögonblicken är obarmhärtigt flyktiga - men jag är alltid lika säker på att det är du. Ibland sitter du i samma tågvagn, ibland cyklar du förbi mig på trottoaren. Det är inte ovanligt att du promenerar förbi mig ute på stan, eller stöter ihop med mig på ett uteställe.

Ditt yttre är högst varierande och föränderligt, aldrig är du likadan. Ena dagen besitter du en naturlig skönhet och får din omgivning att blekna i jämförelse, andra dagen är du påfallande sexig med sting i blicken. Andra tillfällen smälter jag på grund av din söthet och oskyldighet. Ibland är du allt på en gång, och då vacklar jag och känner hur världen gungar till.

Men jag säger aldrig något. Jag tänker det bara, och låter tillfället rinna ut i sanden. Sen förbannar jag mig själv över min hopplösa feghet. Det är alltid samma visa, samma scenario. Jag låter tystnaden tala och hoppas innerligt att du förstår, men det gör du aldrig. Eller du kanske inte vågar...du heller.

Jag vet aldrig vad du heter eller vart du ska. Men jag vet vad du är.

Du är min nästa kärlek.

Im afraid I just blued myself

Jag byggde upp högtgående planer för kvällen tidigt under dagen, staplade förväntningar på förväntningar, tillät mig att skena iväg. Det var dumt gjort, det inser jag nu. Bakläxan svider fortfarande. Allt raserades ganska snabbt, ungefär som ett korthus.

När klockan slagit sex sitter jag i teverummet och äter min middag, själv. Lusten att tillbringa kvällen i goda vänners sällskap rann ur mig, som genom ett andetag, en suck. Till slut förlikar jag mig med tanken att det blir en kväll framför teven och datorn.

När min mor kommer hem från arbetet går jag upp och hälsar. Vi pratar lite löst om saker jag inte kommer ihåg. Av ren rutin går hon igenom posten och räcker mig ett vykort.
Det är ifrån Sydney och det står att det är till "Jerry". Jag drar ytterst motvilligt på smilbandet men ger sedan efter och förstår humorn i det. Jag läser vidare med illa dold förtjusning.
Det är skrivet på ett visitkort som är tejpat fast på vykortet. Längst ner står det V.G.V.
Jag gör som det står, misstänksam på vad det kommer att vara på andra sidan. När jag vänder på det brister jag genast ut i ett spontant skratt. Det är så fullkomligt briljant och roligt, och fruktansvärt internt.

Där står han - Tobias Funke, världens första Analrapist, medlem i "The blue man Group". Uppöveröronen roligt.

Tack för det roligaste vykortet jag mottagit i mitt liv. Tack för att du gjorde min dag, trots att du är på andra sidan jordklotet, bland korallrev och sandstränder. Du är mitt "nude" i "Nevernude".

Uppslukad och upptagen av mitt nyfunna intresse

Jag har snappat upp en ny sysselsättning. Den tar mycket av min lediga tid, men det är inget jag grämer mig över. Det är som om ett nytt intresse blommat upp, det har legat under ytan, väl dolt och inte fullt utvecklat. Genom en tillfällighet - om det finns några - närdes den och slog ut.

Nu sitter jag således med datorn i knät (egendomligt uttryck eftersom man aldrig har datorn i knät, utan mer på låren.) och arbetar med bilder i Photoshop, nästan ständigt. Möjligheterna är nästan obegränsade. Men bara för att det är möjligt innebär det inte att det per automatik är görligt för mig, det har jag fått lära mig. Det är löjeväckande vad svårt det är ibland.
Detaljerna är odrägligt många, men de utgör också helheten, så det är svårt att komma ifrån dem.

Jag pillar och drar, vrider och vänder. Leker med det visuella, förändrar det ursprungliga. Förvränger det naturliga till oigenkännlighet.

Hursom, jag kommer kasta om lite i min layot här. Prova olika modeller, som den nuvarande. Är det något som sticker i ögonen och framkallar illamående eller dylikt så är det klokt att påpeka det.

Det är till min nackdel att jag är fruktansvärt, nästan horribelt usel på att ta kort. Med ett taskigt material kommer man inte hela vägen, men en bit. Och till en början antar jag att det får bero.

Förberedelser

Jag skall snart förpassa mig in i bilen och styra kosan norrut, mot Skövde. Där skall jag möta upp en vän och därifrån beger vi oss tillsammans till slutmålet; Lidköping.

Men först skall det förberedas litet. Kläder har jag plockat fram, de ligger på sängen och väntar på att bli valda. Jag har inte bestämt mig ännu, villrådigheten spelar mig ett spratt, den har infekterat varje cell av beslutsamhet och försvagat dem. Har sällan sådana problem, angående kläder, men ibland händer det, eller hur Triss?

Dessvärre är jag offer för ett oattraktivt missöde. Förut idag så letade jag fram min hårtrimmer, dagen till ära. Tänkte trimma håret kortare, så det ser någorlunda anständigt ut. Allt gick fint tills munstycket beslutade sig för att överge apparaten och ploppade således av. Det hände så fort, det skulle vara omöjligt att undvika vad som komma skall. Följaktligen fortsatte jag min rörelse och trimmade nu ner håret, fast utan munstycke. Resultatet blev ett fint hack i klippningen, som om jag tappat hår. Eller blivit opererad. Hursomhelst är det väldigt iögonfallande och kanske inte det finaste en frisör har sett. Och till mitt förtret är det inte något man kan göra ogjort, och att raka av allt hår håller jag inte ens för ett alternativ.

I alla händelser så är det dags för mig att sätta punkt. Nu väntar en bilfärd med sång. Stämbanden skall få sig en omgång.

Återträff i mindre skara

Det var länge sedan nu. Frågar du mig så är det ett alltför stort gap, alldeles för långt tidsintervall. Samtidigt är det förståeligt, det är inte lätt att organisera alla gånger. Det innefattar en del problematik, inte olöslig men ändock, och det är inte alltid man vill nysta i sådant.

Vissa har jag inte träffat på snart två år, vilket spontant känns smått absurt. Fick ett telefonsamtal idag ifrån en, vi har som sagt inte träffats på ett par år, men under samtalet kände jag en slags hemtrevnad, en slags vardaglighet - som om vi inte varit ifrån varandra en dag. Det är synnerligen märkligt, egentligen.

På lördag träffas vi följaktligen. Under vilka former återstår fortfarande att se. Förmodligen, eller sannolikt så kommer vi sammanstråla under eftermiddagen för att tillbringa kvällen och natten tillsammans. Som så många gånger förut.

Det blir ett sparsamt inlägg, jag finner det ohyggligt svårt att skriva vidare. Jag lämnar det därför därhän, för att i ett senare inlägg berätta mer ingående.

Snart grabbar...snart.

A case of the mondays

Klockan börjar närma sig åtta. Än är den bara halv. Det innebär i vanlig ordning att det snart är dags för lite innebandy. Måndag, klockan åtta, det är så det är sagt.

Jag känner inget sug, ingen motivation, bara smärtor i benen som liknar växtvärk. Jag börjar fabulera ihop bortförklaringar till varför jag inte kan träna. Jag är enkelt räknat uppe i:

• smärtor i benen
• lite snuvig
• nyss varit sjuk och vill ogärna riskera en ny kollaps av immunförsvaret
• jag tränar imorgon istället.
• det är säkert inställt idag

Jag tittar på de uppradade punkterna och känner mig som en vekling. Avskyvärt, vad är det för tendenser? Ingalunda någon eftersträvansvärd egenskap. Jag måste hämta upp det jag tappat under min sjukdom. Å andra sidan ser den oöppnade julkalendern ohyggligt smaskig ut. Och smärtor i benen skall man kanske inte ignorera? Eller? Två lika övertygande sidor sliter och drar i mig. Obeslutsamheten är ett faktum. Ytterligare en oönskad egenskap.

Kast av mynt. Krona för att stanna hemma.

Ynklig

Jag befinner mig i mitt hygge. Det är ett mörkt tillhåll, inga lampor är tända och dagsljuset hålls ute av långa persienner. På bordet ligger det använda glas och tallrikar, det ser ostädat ut och är antagligen inte så hygieniskt heller. Lukten är inte angenäm, antar jag. Det luktar förmodligen unket och instängt, av all gammal luft. Soffan är belamrad med kläder, använda som oanvända.

Jag tänker att det är min egna grotta, men blir sedan äcklad av samma tanke, och tittar med avsmak på mitt rum. Men jag töjar inte, som Rasken skulle sagt. Jag kan inte förmå mig själv att ändra situationen. Mina krafter är som bortblåsta. Jag vill egentligen inget annat än att mörkret ska vagga mig till sömns och sen vakna som ny. Men jag stöter ständigt på patrull, som vägrar låta mig somna. De kallar sig Mr.Feber och Mr.Magsmärta, de är inga hyvens grabbar, jag misstänker att de har en elak anknytning med djävulen. Jävla ofog.

Jag har förvandlats till en liten ömklig varelse i fosterställning och som vill ropa efter mamma. Springa efter henne och dra henne i klänningen för att dra till mig hennes uppmärksamhet. Sen tar hon mig i famnen och intalar mig att det inte är farligt, snart är det över. Såja.

Jag är sjuk.

Snöplig start på dagen

Jag snörar på mig skorna snabbt, slänger på mig jackan och går ut. Jag glider ner mot bilen - bokstavligen - det är blankis och jag inser att skridskor skulle vara ett gott alternativ.

Öppnar förardörren och startar bilen, sätter på fläkten och går sedan ut igen, beväpnad med en isskrapa. Jag börjar kämpa med isen på fönsterrutorna, jag skrapar frenetiskt av lager efter lager samtidigt som det är en svår balansakt bara att stå på benen. Det sista islagret ger sig inte, isskraporna biter inte och mina fingrar är förlamande kalla nu. Jag skyndar upp till huset igen och fyller en påse med varmvatten för att bekämpa det sista lagret.

Efter fem minuter är jag nöjd och bilen körduglig. Jag sätter mig bakom ratten och börjar sakta styra mot jobbet. Väglaget består mestadels av is, med lite sand och smågrus utstrött. Det är aningen bättre på motorvägen, men skillnaden är inte avsevärt anmärkningsvärd.

Bilen tuggar på och rullar vidare, varligt och försiktigt. Det tar tio minuter innan jag har anlänt. jag kliver ut och stiger sedan in på jobbet, hälsar på kollegor och de hälsar tillbaka, fast förvånat.
Jag undrar vad det handlar om och vad som är så lustigt. En skadeglad kollega förklarar tydligt och med ett brett leende att jag inte skall jobba nu. Att jag är ledig.

Det är bara att styra kosan hemåt igen. Snopet att lägga tid på att förfrysa sina fingrar och andra lemmar när man kunde legat i en varm säng och gosat med täcke och kudde. Det sägs ibland att universum har en plan med allt, men ibland undrar jag.

Onsdag kväll

Spelet är avslutat, jag har fyllt min kvot för dagen. Det var kul, ett utmärkt tidsfördriv. Fast jag undrar nu om jag hade haft roligare om jag sysselsatt mig med något annat. Det är förstås mycket möjligt, men genom att spela återfick jag några minnnen från en skenbart svunnen tid, minnen som annars tynar bort i ett dunkelt litet skrymsle. Eller åtminstone försvagas.

Nu halvligger jag i min fåtölj och lyssnar på regndropparna som orytmiskt landar mot fönsterbläcket. Jag trodde snön hade tagit över, men icke. Jag känner en plötsligt lättnad över att slippa snön. Inte för att den är kall eller blöt, mer för att jag hatar ljudet som uppstår när man går i den. Ett slags knådande ljud, för varje steg man tar låter det som om snön jämrar sig. Det skär i mig, får mig att rysa av obehag. Det gudsförgätna ljudet utlöser samma reaktion som naglarna nedför en griffeltavla. Hårresande tortyr. I grova ordalag.

Trots att jag känner mig lite dåsig av trötthet känner jag mig inte klar med kvällen. Det blir nog ett besök i litteraturens värld innan jag väljer att avsluta denna dag.

/ J alias "Bobo".

Dags att bege sig ut i krig och bekänna färg!

Min dator går på högvarv, den surrar och susar dovt. När mina fingrar når tangenterna möts de av vibrationer från datorns arbete. Det är en kittlande känsla, nästan lite elektrisk. Det är sällan min dator behöver anstränga sig, den presterar ofta långt under sin kapacitet.

Jag installerar ett spel, det krävs tre stycken cd-skivor för att bli klar. Det är dock inga problem för min dator, den arbetar snabbt och effektivt och jag blir följaktligen mycket nöjd med mitt köp.

Det var flera år sedan jag spelade datorspel. Skall jag våga mig på en kvalificerad gissning så tror jag det handlar om ett tidsspann på nästan tre år. Förr kunde jag sitta i dagar och spela, utan betänkligheter, men allting som har en början har väl också ett slut, så också mitt datorspelande.

Nu är det min mening att återuppväcka datanörden inom mig och bjuden honom på lite fiktiv action och spänning. Låta nerverna darra och adrenalinet pumpa. Vännerna är upptagna på annat håll och en eventuell flickvän existerar inte samt att jag redan har avklarat en löprunda idag så samvetet är vitt som snö. Inga oegentligheter eller konstigheter.

Hoppas spelupplevelsen är i fas med mina förväntningar.

Ett gott nytt

Jag ligger i en soffa. Den är av skinn och känns mjuk och skön. Det är dock inte gott om plats, snarare bristfälligt. Jag delar broderligt med min vän. I andra delen av soffan ligger V, också han är min vän. Sängarna räckte inte till, vi fick ta vad som blev över. Men hur V, lyckats norpa åt sig ett fint duntäcke, lakan och två kuddar när resterande har en tröja som täcke, det är något av ett orättvist mysterium. I ett rum bakom mig ligger yttermera två vänner. De njuter av lyxen att ligga i en säng.

Klockan är runt fyra, halv fem på morgonen och utanför börjar det bli ljust. Mörkret har börjat sin daglig kapitulation, och ljuset sitt intåg. Det gör det onekligen svårare att sova. Fast jag är tveksam till att det skulle vara möjligt även om det vore mörkt, det pågår nämligen livliga diskussioner och ingen visar tecken på att vilja sova.

Samtalsämnena varierar kraftigt och vi avhandlar mycket, mestadels strunt, om inte enbart. Titt som tätt brister jag ut i skrattattacker, det gör vi alla. Skämten haglar och det finns nästan ingen hejd på oss.

Någon av dem fick nyss ett infall och började orera om ett datorspel. Jag suckar ljudligt och avvaktar en stund, väntar ut till de har pratat färdigt. Och när jag ligger där och lyssnar och analyserar situationen så ler jag för mig själv och känner en sorts värme sprida sig i kroppen. Det är nyår, jag är med mina närmsta vänner och mår som en prins. Jag vet att jag med all sannolikhet kommer vakna upp imorgon med en gruvlig huvudvärk och en kropp i obalans, men det bekommer mig inte. Det känns obetydligt och inte det minsta bedrövligt. Känner jag mig själv rätt så kommer jag nog att uppleva något som liknar lätt ruelse över de spontana kärleksförklaringarna jag frikostigt delat ut, eller beklämmande sms, men inte ens vetskapen om det förstör stämningen.

Just nu - i detta ögonblicket - så mår jag. Nu mår jag verkligen.