Jag snörar på mig skorna snabbt, slänger på mig jackan och går ut. Jag glider ner mot bilen - bokstavligen - det är blankis och jag inser att skridskor skulle vara ett gott alternativ.
Öppnar förardörren och startar bilen, sätter på fläkten och går sedan ut igen, beväpnad med en isskrapa. Jag börjar kämpa med isen på fönsterrutorna, jag skrapar frenetiskt av lager efter lager samtidigt som det är en svår balansakt bara att stå på benen. Det sista islagret ger sig inte, isskraporna biter inte och mina fingrar är förlamande kalla nu. Jag skyndar upp till huset igen och fyller en påse med varmvatten för att bekämpa det sista lagret.
Efter fem minuter är jag nöjd och bilen körduglig. Jag sätter mig bakom ratten och börjar sakta styra mot jobbet. Väglaget består mestadels av is, med lite sand och smågrus utstrött. Det är aningen bättre på motorvägen, men skillnaden är inte avsevärt anmärkningsvärd.
Bilen tuggar på och rullar vidare, varligt och försiktigt. Det tar tio minuter innan jag har anlänt. jag kliver ut och stiger sedan in på jobbet, hälsar på kollegor och de hälsar tillbaka, fast förvånat.
Jag undrar vad det handlar om och vad som är så lustigt. En skadeglad kollega förklarar tydligt och med ett brett leende att jag inte skall jobba nu. Att jag är ledig.
Det är bara att styra kosan hemåt igen. Snopet att lägga tid på att förfrysa sina fingrar och andra lemmar när man kunde legat i en varm säng och gosat med täcke och kudde. Det sägs ibland att universum har en plan med allt, men ibland undrar jag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar