Det börjar lacka till sola, bada i pinacolada

Idag har varit en förberedelsens dag. Inför det stundande, det kommande.
Vid middagstid när frukosten hunnit inmundigats, satte jag mig bakom ratten och styrde mot angränsade kommun; Partille. Väl där besökte jag Partilles stolthet - Allum. Allum är ett smått gigantiskt- speciellt i proportion till kommunenes storlek - köpcentra.

Efter en stor portion tur och en lagom dos av tålamod hade jag hittat vad jag sökte efter. Vanligtvis när jag är själv och handlar kläder brukar jag ofrivilligt irra omkring planlöst och inte veta varken ut eller in, även om jag vet vad jag är ute efter. Men inte idag, således. Idag chansade jag antagligen på rätt affär direkt. Det hör inte till vanligheterna, minst sagt.

Jag satte mig i bilen och rattade belåtet hem, min utflykt hade tangerat gränsen till perfekt; den var kort, lyckad och dödligt effektiv. Precis vad jag önskade innan jag begav mig.

Hem kom jag hursomhelst. Packade upp det införskaffade och lät mor inspektera, med godkänt resultat och sedan tog jag trappan ner till mitt rum. Där damp jag ner i sängen, men påsarna bredvid mig, plötsligt trött och matt. Jag undrade om jag skulle gå upp och visa god framförhållning och leta fram en resväska. Men mattheten visade på bättre vilja och jag resignerade vänligt och lät den omsluta mig.

Det sista jag såg innan jag slumrade in var regnet som envist föll ner precis utanför och jag blev märkligt glad av åsynen, lyckligt medveten om att jag snart lämnar regn, moln och gråskalor bakom mig för att uppleva motsatsen i sydligare breddgrader.

Ett minne

Jag är i runda slängar 10 år, det kan finnas en felmarginal på något år men det är i alla händeler inte väsentligt. Jag har jag börjat i fotboll och tycker det är roligt. Jag är med på träningarna och springer och sliter. Mitt liv invaderas av bollar och åter bollar. Mitt liv kretsar runt att jaga en, oftast, vit boll och min högsta önskan är att få spela i en fotbollsmatch.

Dagar och veckor går, säkert även månader. Jag upptäcker relativt tidigt att jag inte är någon talang, däremot har jag avsevärt lättare för att trixa, men det hjälper föga i en fotbollsmatch.
Än så länge har jag inte fått hoppa in i någon match, jag är förmodligen inte på samma nivå som de andra. Det skall egentligen inte betyda något vid knattespel men även tränaren har en vinnarinstinkt att mätta.

Efter ett tag tappar jag motivationen och det märks tydligt på träningarna. Mitt engagemang är kraftigt reducerat och det resulterar i sämre spel och mindre pass. Det känns surt och mitt själförtroendet sjunker successivt. Men så plötsligt får jag speltid i en match, det känns pirrigt men hejdlöst roligt. Jag skall äntligen få spela match.

Matchdagen kommer och jag är laddad till det yttersta. Kraven är stora från mig själv, prestationsångesten gnager ihärdigt, men jag är fast besluten att kämpa till jag stupar.
Matchen blåser igång och det är ofantligt kul men samtidigt svårt. Jag har blivit positionerad som mittfältare och jag löper frenetiskt. Jag skapar inte några lägen men jag bjuder heller inte på några. Jag vet inte riktigt om jag efter ett tag råkar slå bort några bollar eller om jag spelar fel men passen kommer mer sällan. Jag blir osynlig, känner mig som en extra domare som bara springer med men som inte är delaktig i spelet.
Matchen är snart slut och vi stoppar ett anfall, jag befinner mig högt upp på plan och jag ser ett tillfälle att sticka iväg. Jag börjar springa i luckan och till min förvåning kommer bollen till mig, det är en perfekt pass. Min löpning är snabb och effektiv, jag är ensam och framför mig finns bara motståndarens målvakt. Det hela går mycket snabbt, jag har bestämt mig för att ladda kanonen och gå på kraft. Men jag måste avfyra skottet nu annars är det för sent så jag drar tillbaka högerbenet och drar till för allt vad jag är värd och PANG!
Jag känner genast en intensiv smärta sprida sig i foten och ser samtidigt bollen rulla lugnt och kontrollerat in i målvaktens famn. Jag vrider huvudet bakåt och behöver inte se det djupa avtrycket i marken för att förstå att jag nyss sparkat allt vad jag hade rakt ner i gruset.

Jag faller ihop på marken i en hög av besvikelse. Jag har nyss gjort en gruvlig tabbe och jag känner allas blickar på mig. De är fyllda med besvikelse och varje blick borrar igenom mig och förintar det självförtroende jag hade kvar.

Jag reser mig upp för att sedan springa med nedsänkt huvud till mitt lag utanför planen, jag byttes ut och min första och sista fotbollsmatch var över. Det blev ingen mer lagfotboll för mig.

Förlåt moster

Idag har mina föräldrar varit på en begravning. Det var en på min mors sida som hade gått bort. Den hade varit fin och det glädjer mig, även om jag inte hade någon relation till den bortlidne.

Begravningen fick mig att fundera litet. Som alltid när man konfronteras med döden, direkt eller indirekt, blir man, eller åtminstone jag, tagen av allvaret. Jag blev påmind av hur bräckligt livet egentligen är. Hur snabbt det kan ryckas ifrån en. Man lever ofrånkomligen på lånad tid.

Men just idag födjupade jag mig inte vidare i dödens otaliga aspekter. Det är annars den vanliga proceduren. Istället så tänkte jag tillbaka på min morfars begravning. Det hände en sak på min morfars begravning och det har förföljt mig sedan dess. Som en flis som ligger och skaver i minnets vrår med outtröttlig intensitet.

Minnet är fortfarande färskt och kusligt påtagligt; Vi står allihopa utspridda på kyrkans parkerlingsplats. Vi har nyss anlänt och folk börjar föra lågmälda konversationer. Stämningen är sorgsen och tung. Jag börjar gå planlöst och hamnar till slut bredvid min moster. Hon ser vilsen och trött ut ( av förklarliga och uppenbara skäl) . Jag får en stark lust att försöka göra allt bättre, ställa allting till rätta. Men jag vet samtidigt att det är en hopplös tanke. Efter ett tag frågar jag henne hur hon mår. Hon mumlar något till svar, jag hör inte riktigt vad och jag förmbarmar mig själv för att ha ställt en så idiotisk fråga - klart hon mår skit. Men jag vet inte vad jag skall säga, jag har ingen erfarenhet av sådant här. Jag tittar ner i marken och känner mig dum. Samtidigt lyfter hon blicken mot flaggstången som svajjar lätt i vinden. Flaggan fladdrar friskt. Hon står och tittar på den ett tag, innan hon börjar prata med mig igen. Hon påpekar att den idag är hissad för hennes far tillika min morfar. Jag tittar på flaggan och dess lek med vinden. Återigen hittar jag inget lämpligt att säga, och det är just då som det händer- kommentaren som än idag gäckar mig. Ur min mun flyger ordet "fräckt" ut.
Jag kan knappt tro det, sa jag verkligen så? Jag hoppas innerligt att hon inte hörde det, men det gjorde hon. Hon vrider huvudet bort från flaggstången och bort från mig och säger "nej, det känns konstigt, att det är för min pappa". Genast blossar kinderna upp, beviset på min förlägenhet är tydligt. Jag skäms fruktansvärt. Jag vill säga förlåt, men modet sjunker och jag tar för lång tid på mig så det känns fel. Jag har sagt nog, jag är rädd att säga fel igen så min mun förblir stängd. Jag står orörlig, nästan som paralyserad och önskar gjort, ogjort. Ingenting händer och situationen är outhärdlig. Sekunder känns som timmar och jag ber till högre makter att ta mig bort därifrån. Efter ett ovisst antal sekunder börjar min moster stega mot kyrkan. Det är en befrielse, situationen är tillfälligt upplöst och jag lovar mig själv att säga förlåt vid ett senare tillfälle.

Tyvärr bad jag aldrig om ursäkt för min groda till kommentar. Inte då och inte senare. Jag har aldrig lyckats skrapa ihop tillräckligt med mod för att genomföra ursäkten. Dessutom har många tillfällen varit avgjort olämpliga. Jag vill inte heller göra henne ledsen och nedstämd genom att påminna henne om hennes fars bortgång. Det är väl emellertid svårt att komma ifrån.

När allt kommer omkring känns detta som ett steg i rätt rikting. Inom en snar framtid skall jag be om ursäkt.