Sista kvällen med gänget

Vi sitter i bilen påväg till Frölunda. Det är måndag och utanför är det redan kolsvart, förutom lamporna utmed vägen som lyser upp den blöta asfalten. De ger ett dämpat och trött sken, som om höstens mörker är för tjockt och starkt, omöjlig att luckra upp och besegra.

Det är i P´s bil vi sitter och han kör. Det är för honom vi -jag, den wow-spelande finnen och bittra men brutalt ärlige tyskättlingen -sitter inträngda här, påväg hem till V - en annan wow-spelande typ. Det är aningen motvilligt och det känns nästan som man blivit ivägsläpad av sin mor. Skälet till att vi alla befinner oss där, är för att han, P, vill ta ett gruppfoto av oss, av gänget. Det skall tydligen pryda hans Visakort en tid framöver. En fin tanke, men kan man inte ordna sådant i Paint, undrar jag.

När vi är framme så sitter vi och samtalar om allt möjligt. Känslan att vara dittvingad har gett med sig och jag inser att vi alltid har det genuint roligt. Efter ett tag placerar vi ut kameran och tar ett par kort. Vi blir måttligt nöjda, men tillräckligt för att inte ta nya. När jag sitter där blir jag förundrad över varför vi egentligen inte träffas oftare. Jag listar snabbt upp några skäl och förstår problematiken. Såväl logistiska som tidsmässiga problem. Jag tycker det är tråkigt och framförallt synd. Vi fortsätter att konversera, till slut kommer vi in på framtidsplaner. Jag tycker mig känna att stämningen antar en mer dyster ton. Framtiden ser splittrad och kluven ut. Inte nödvändigtvis negativ, men reducerad. Två skall lämna landet och inte återvända förrän drygt ett halvår. Varav en inom en väldigt snart framtid.

Tiden går och det börjar bli dags att röra på sig. Vi sätter oss i bilen och kör hem. Vi säger inte så mycket nu. Någon höjer radion och låter den dominera ljudutrymmet. Vissa sjunger med i texten men tyst, det är inte läge för någon allsång. Jag sitter med huvudet lutat mot fönstret och tittar ut och jag får känslan av att de andra gör de med. Jag är inte ledsen och stämningen är inte nedstämd, men vi tycks vara tyngda av allvaret. Jag är det i alla händelser.

Vi sitter så nästan hela vägen hem. Ibland yttrar sig någon kort, kommenterar låten som spelas. P, släpper av en efter en, och hälsar oss att ha det så gott och att vi syns på lördag igen. Sista gången vi är samlade allihopa, innan en av oss lämnar oss för livet i solen.

Lördag - sista natten med gänget. Det kommer bli skönt att slippa er. Eller?

Dagen efter

Jag vaknar av oljud från våningen ovanför. Korta, ilskna drag med dammsugaren skrapar mot golvet. Mor och far orerar ljudligt om något. Förmodligen någon meningskiljaktighet av mindre karaktär. Det är inte ypperliga förhållanden att vakna till. Jag begraver huvudet i en av kuddarna och känner genast huvudvärken pocka på. Den är lindrig, den känns som små nätta hammarslag.

Lite huvudvärk är överkomligt. Törsten och den mörka, hesa rösten likaså. När allt kommer omkring skulle jag vara villig att betala ett högre pris för vad jag anser var en lyckad kväll. Vad jag minns förflöt kvällen utan konstigheter. Vädret var väl diskutabelt förstås, men det är sällan någon nyhet eller överraskning. Drickat var billigt och för min del i lagom mängd. Stämningen var trevlig och uppsluppen. Efter att ha rekapitulerat och analyserat gårdagen finner jag mig nöjd.

Just det! Kvällen innefattade ett slagsmål, det kan tyckas vara något av en naturlag för "gamla torarica". Jag blev aldrig vittne till det, utan såg bara en kille med blodig hand som grimaserande konstaterade att "det gjorde jävligt ont". Det tror jag det.

Lugn fredag? Igen?

Det är återigen fredag. Jag sitter hemma, trött och sliten som efter ett maratonlopp. Jag förutsätter att de måste vara ordentligt trötta, för att inte säga utmattade.
Jag kan inte påstå att jag är helt nöjd med utvecklingen av kvällen, men jag tar skeden i vacker hand. Jag ser ett tydligt mönster; fredagar och lördagar nyttjas inte längre till utgång och fest, istället antar de en lugn karaktär.

Imorgon återgår jag dock till normala banor. En avskedsfest skall äga rum, bekvämt nog belägen i kommunen. Det kommer bli storslaget, det äger iallafall förutsättningarna till det. Ser man till traditionen kommer man bevittna ett och annat slagsmål, om det vill sig illa, och det gör det som sagt ofta.

Men ikväll ägnar jag mig åt "Arrested Development". Både kvällens räddning och behållning.

Du är min termos i gryningen.

Tji fick jag, och tur var väl det

Jävlar i min låda, det här är fantastiska nyheter. Jag fick på fingrarna direkt, påpassligt nog. För en stund sedan spydde jag galla över hösten och fördömde den mer eller mindre. Men det är lätt att ta till överord och göra det enkelt. Som jag tidigare påpekat så finns det två sidor av myntet.

Jag gick upp till köket och tänkte hitta något att bita i, när jag plötsligt får syn på julmusten. Kan man köpa den nu? Jag känner hur salivet rinner till och jag måste svälja några gånger. Genast blir hösten överkomlig. Jag glömmer att mina tår är frusna och jag tänker inte längre på att mitt rum är varmt som ett vindskydd. Nu har jag min julmust.

Nu får tandläkaren ursäkta, för jag skall hinka julmust. Äntligen! Älskade höst och vinter!

Kalla händer och blöta strumpor

Det börjar bli ledsamt redan, tålamodet och toleransen tryter och minskar successivt. Allt har sina för- och nackdelar, men just nu väger nackdelarna tyngre. Jag tycker inte det är så roligt när man inte kan vara ute utan att frysa om händerna. Det är inte så vansinnigt kul att vara förkyld eller snuvig nästan konstant. Det är inte heller så uppskattat att känna att dagen redan är förbi och förbrukad när man slutar jobbet, eftersom det redan är mörkt som graven. Jag är inte så förtjust i att gå runt och huttra och trycka upp axlarna till öronen för att regnet och kylan inte skall tränga in. Jag har fått nog av att hitta alternativa vägar för att undvika vattenpölar.

Bitter? Nej, inte alls. Inte än. Skämt å sido, ett klimatbyte skulle obestridligen göra gott.
Varför bor man inte utomlands i fyra månader varje år? Visar det sig att man saknar höst och vinter får man väl boka en vecka där det är kyligt och blött.

Som livet själv så går detta också upp och ned, som i perioder. Imorgon är jag kanske av en helt annan mening och talar om hur vackert, mysigt och alldeles ljuvligt höstvädret är.

Men idag är det ruttet.

På återseende / J von pocketson

Uppskattad dag

Jag har nyss slutat för dagen och jag går mot bilen. Jag tittar upp mot himlen och mina ögon möter ett behagligt solsken. Ett leende dansar på mina läppar och inombords känner jag hur någonting slår rot. En slags vag känsla, en förnimmelse. Svag men alltjämt påtaglig. Den gör mig nästan fnissig och jag måste behärska mig för att inte brista ut i ett okontrollerat glädjefnatt.

Jag styr ut bilen på vägen och sätter på radion. Precis då byter dom låt och det blir tyst några sekunder, jag väntar ivrig och nyfiket, men någonting säger mig att jag inte kommer bli besviken. Alldeles rätt, strax därefter hör jag introt till en av "Metallicas" bättre låtar och jag känner hur mitt ansikte klyvs i ett ännu större leende. Samtidigt märker jag hur den underliggande känslan växer i styrka, ökar successivt och frammanar en härlig stämning av harmoni och lycka.

Snart är jag hemma; jag har nyss tagit mig upp på motorvägen. Jag ligger lite över hastighetsgränsen och kör obehindrat fram i filerna. Sjunger med full hals i stycken där jag kan texten, resten mumlar och nynnar jag bara. Jag slås av en känsla av oövervinnlighet. Jag känner mig oantastbar och överlägsen, inget kan sänka mig nu, inget. Allt går min väg. Jag tittar ut och ser träden vinka åt mig med deras spretiga och lövbetäckta grenar. Ovanför dem flyger några fåglar, även de vinkar åt mig. De samlar sig och formerar sig i bokstäver. Jag måste kisa för att urskilja vilket ord de bildat. Jag blir genast häpen. De har skrivit mitt namn.

Det är otvetydligt goda tecken. Idag är förutsättningarna på min sida. Idag är en bra dag, en riktigt bra dag.

Moral-- och etikpredikan

Konsten att vara snäll och göra gott är inte alltid helt kristallklar och enkel att bemästra. Att hitta en handling som är helt osjälvisk är inte heller så lätt som man kan tro.

En god gärning gör gott. Är man en riktigt inbiten livscyniker och har en förkärlek för bitterhet kanske man anser annorlunda. Men det är egentligen inga konstigheter; gör man en god gärning, så sprids det, det smittas av - som ett leende. En god gärning föder en annan, det fungerar som ringar på vattnet. Det finns faktiskt vetenskapliga belägg som styrker mitt påstående.

Inget av det ovannämnda är egentligen någon nyhet. Långt ifrån faktiskt. Men folk har en tendens att glömma det. De skuffar in det i någon mörk vrå i huvudet, och bereder mer plats åt sitt ego, sig själv. Man ser bara till sig själv, och inte de andra. Till slut blir det att man bara lägger märke till saker som görs mot dig, men lägger ingen notis i saker du gör mot andra. Vilket är ett fundamentalt snedsteg.

Jag tror benhårt på effekten av att vara snäll och göra gott. Det blir en garanterad dominoeffekt, även om man själv inte lägger märke till den. Det är ett sätt att nå andra, många andra. Tanken att jag kanske är orsaken till att helt obekanta och okända människor går runt och mår bra, skänker mig stor glädje. Jag går så lång att jag tror att det kan förändra och radera många av dagens problem. Vem vill vara elak mot någon som är snäll och behandlar en på önskvärt sätt?

Eftersom många inte använder sin kunskap om att göra gott, och har kastat iväg omtanken över sin nästa, så har jag vidtagit åtgärder. Små, små åtgärder som i det långa loppet kan visa sig guld värda. Senast lämnade jag kvar en femma i en parkeringsautomat. Tänk vad glad och positivt överraskad näste person blev. Kanske hade personen i fråga haft en riktigt usel förmiddag, men synen av femman och tanken att någon har lagt den där enbart för att göra nästa person glad, även om de aldrig kommer träffas, kanske får den på helt andra tankar. Och plötsligt blir tillvaron en smula lättare att vistas i?

Är det inte ett möjligt och rimligt scenario? Skulle inte du uppskatta gesten och tanken bakom en kvarlämnad femma? För hur ofta lyckas man skramla ihop tillräckligt med parkeringspengar?

Högst oönskat inslag i söndagen

Söndagarna har utvecklats till lite som en trivial högtid. Aldrig har jag förknippat söndag med glädje, fram tills nu, således. Det beror antagligen på att jag aldrig gjort något vettigt utav söndagen. Sitter mest och försöker hindra klockan från att ticka, förhindra en morgondag, som antingen innebar skola, lumpen eller jobb.

Men numera spelar jag innebandy med ett gäng killar. Det låter så banalt och det är det förmodligen också. Inget banbrytande, inget extraordinärt, bara ren innebandy. Men det ger mig oväntat mycket.

Idag var det dags igen. Jag åkte dit tidigare, eftersom vi föregående söndag hade bestämt så, och var först på plats. Jag började arrangera planen, ställa fram bänkar, mål och flytta madrasser. Sen tog jag fram min boll och började skjuta lite. Klockan gick, de borde ha varit här för en kvart sedan. Ytterligare en kvart gick, utan resultat. Jag tänkte att de bara är lite försenade, samt glömt bort att vi skulle börja tidigare. Men när ytterligare en halvtimme tickat förbi, ger jag upp och ställer uppgivet tillbaka sakerna på deras ursprungliga plats.

Jag sätter mig i bilen och kör hem, snopen och med en känsla av att ha blivit bestulen. Det känns så, precis så. Som om jag blivit bestulen och straffad. Straffad för att jag under veckan haft tankarna på söndag och inte haft mitt huvud i nuet. För att jag längtat till helgen och tagit ut det över vardagen. Nästan tryckt paus på livet. Bestulen för att jag väntat och längtat, som ett barn som på lördagen åkt till godisaffären, plockat sin påse och sen fått reda på att han/hon inget får.

Men kanske var det "meant to be"? Jag känner mig faktist lite krasslig, kanske hade det gått illa om jag spelat idag. För att stilla min besvikelse intalar jag mig det, om och om igen, som en mentalsjuk.

Lördag

Jag är ute och går, med mig har jag min hund, hon rycker och drar. Ivrig att komma fram, nosa och tolka dofter. Bakom mig går mor och min systerdotter, de delar inte hundens vilja att avancera framåt. Helst skall varje detalj av omgivningen kontrolleras och verifieras, bedömas.
Jag tittar bakåt och betraktar det lilla livet, E. Hon har fullt upp med havet av löv, fullständigt uppslukad av nuet, precis så som barn är.

Det är lite kyligt ute, men inte kallt. Än behöver jag inte rota fram vantar och mössa. Vi går vidare och jag tittar på myllret av löv, hur de dominerar marken och vägkanten. Tänker att de påminner om en stilla eld. En avlång eld, utan värme och rök, som belägrat vägkanten och lyser upp de mörka vägarna. En slags färgklick i mörket. Jag tycker det ser vackert ut, förundas över hur fint dödens förlopp kan vara.

Snart är vi inne i värmen igen. Jag torkar tassarna på hunden och tar sedan trappan ner till min våning. Jag slår mig ner i fåtöljen och pustar ut, egendomligt trött. Funderar ett slag på vad jag skall hitta på, om jag skall slå en signal till vännerna. Fåtöljen har med någon outgrundlig kraft lyckats nagla fast mig, eller om det är min för tillfället välutvecklade lathet.
Min blick genomsöker rummet för att hitta något som kittlar intressenerven, något som jag vill sysselsätta mig med. Noterar klädhögen och diverse utspridda plagg, och dammet som ligger som ett täcke över mina möbler och pinaler. Men jag konstaterar att lördag ingalunda är någon städdag, det har det aldrig varit. Ögonen vandrar vidare och registrerar teven, men känner inget sug och vandrar därför vidare med blicken. Stannar vid soffan och sängen, får syn på något. Jag vet precis var det är och känner hur nerven börjar rycka och pocka på uppmärksamhet. Jag kan inget annat än hänryckas av entusiasmen och beslutar mig för att följa min kropps signal.

Jag lägger mig i sängen, tar fram boken och håller den ömt i händerna. Också den i eldens färger. Jag tänker att i mina händer håller jag en eld, en eld med en historia att berätta.

Gymmet

Jag går runt i lokalen, det är tomt och öde, som vanligt. Ingen har någonsin varit här samtidigt som mig. Ibland blir jag varse om någons närvaro, fast som skoavtryck, små livstecken; en brits som är flyttad, eller några vikter som står annorlunda än förut.

Jag fortsätter gå runt, kastar ett öga på maskiner och redskap som jag snart skall använda. Lägger märke till hur oanvänt det är, outnyttjat. Byggt för skolans personal och inte en enda själ är här. Bara jag, men jag jobbar inte ens på skolan. Jag undrar om deras personal är atleter hela bunten, eftersom behovet av ett gym uppenbarligen är obefintligt. En bild dyker upp för mitt inre, med hela personalstyrkan samlad. De står och stönar och spänner sig, stora som Atlas i Gladiatorerna. Jag skakar på huvudet och den befängda bilden tynar bort.

Jag lägger mig ner på en brits och gör ett uppvärmningsset på bänkpressen. Det går smidigt och lätt, men jag känner ingen glöd, ingen motivation. Jag måste bygga upp lite adrenalin, bli taggad och få upp flåset. Så jag reser mig upp och går fram till stereon, vrider upp volymen och blir genast mer alert. Jag beslutar mig för att springa lite, för att få igång syretillförseln och flåset. Jag joggar runt i lokalen, stannar ibland upp, måttar några slag och bekämpar en osynlig fiende, som Rocky, och fortsätter sen. Till slut kommer jag in i rummet med boxningsäcken och jag avlossar ett gäng väl avvägda, tunga slag mot säcken. Konstaterat snabbt att jag nog skulle få ner Rocky själv.

Nu är det dags, jag är redo för bänken. Jag vänder på klacken och börjar jogga ut ur rummet och precis i dörröppningen höjer jag huvudet och får syn på en stor gestalt. Jag slutar andas och jag ser för mitt inre, hur min själ, mitt liv, hoppar ut ur min kropp, ner på marken, vinkar hastigt innan han springer iväg och säger "AAaaa, shit". Varför han är engelsktalande förstår jag inte.
När jag vågar titta på mannen i dörren som står där med ett flin, nöjd över att ha överrumplat och skrämt mig, kan jag inte riktigt placera honom, förrän det går upp för mig att det är den smått excentriske trädslöjdsläraren M.

Situationen blir lite vimsig, jag är fortfarande rejält uppskrämd och han står bara där, så jag börjar svamla lite osammanhängande att jag har nyckel hit även om jag inte jobbar här och att bänkpressen väntar på mig. Han nickar lite tveksamt och säger "aaja, jovisst". Sen önskar jag honom en trevlig dag, som om han skulle gå iväg och att jag ägde stället. Jag inser genast hur det kan ha uppfattats och tolkats, skäms för min idioti. Men han tänkte visst träna litet han också. Självklart.

Jag går och lägger mig under stången och börjar träna, det är lite skakigt och jag är inte helt fokuserad. Samtidigt hör jag hur vikter lyfts i det andra rummet, och sen ett mummel. Jag undrar om det var avsett till mig så jag blir genast ivrig att svara. Fast jag måste utröna om han verkligen pratar med mig eller om det bara är frustande och stön. Men jag kan inte höra det när jag ligger ner, jag måste resa mig upp och komma närmare. Så jag reser mig upp, hastigt och snabbt för att inte missa vad han säger, och PANG! Där åkte mitt huvud in i stången, det svajjar från sida till sida och en strålande smärta tar vid. Jag grimaser illa och tar mig för huvudet när jag hör honom igen; "Hmpfrr", "ööehh", och ljudet när två vikter stilla slås ihop.

Höjden av klantighet. Jag betraktar resultatet i spegeln och ser till min förskräckelse att en kraftig bula redan växt ut. Den smärtar och jag hatar den redan, och M med.

Nästa dag åker jag inte till gymmet, trots att jag vill och har tid. Det vilar en förbannelse där numera. Efter ett par dagar känner jag mig en gnutta febrig, och försöker härröra vartifrån jag kan ha smittats och kommer på att tänka på mitt samtal med träslöjdsläraren. Innan han begav sig och lämnade gymmet i mina händer påpekade han att han minsann var febrig, vilket förklarade den lätta träningen. För det kunde ju inte skada, om man tog det varligt och lite nätt. Att han sedan spottade och fräste ut virus och andra bakterier som en vattenspridare tänkte han nog inte närmare på.

Det vågar jag satsa en såg och en svarvmaskin på.

Tankspridd

Ibland vill det sig inte. Det är helt enkelt stopp. Det känns lite trist, men man får ta skeden i vacker hand. Det är dumt att forcera något, det utmynnar sällan i ett lyckat resultat.

Det är en sån dag helt enkelt. Hade en del idéer eller tankar som jag tänkte kraffsa ner här, i mitt krypin. Men tankarna klipptes av, som en navelsträng. Avskild från sin näringskälla. Lämnad med rudimentära tankar. Tankar utan substans.

Istället riktar jag återigen min uppmärksamhet till det spanska språket. Ersätter barndomsminnen med spanska glosor. Är det inte så det förhåller sig? En sak går in och trycker ut en annan. Kanske råder bara den regeln när huvudkontoret är fullt. Det är förmodligen svårt att fastställa.

/ J af nässon

Människor vs människor och jorden

Det är synnerligen svåra tider nu. Hösten har som bekant tagit över och bjuder på mörker. Gott som ont, det ska inte diskuteras vidare nu. Men framförallt så vill det vidrigt vedervärdiga våldet aldrig ta slut, minska, försvinna. Det är som om hela världen är infekterad, överallt pågår det vidrigheter. Folk trakasserar, hotar, misshandlar, våldtar och dödar. Det vill aldrig upphöra, det blir till synes bara värre, successivt.

Allt går mycket längre nu än innan. Folk har inga gränser. Respekten oss emellan och empatin är som bortblåst, de glömdes vid sandlådan, tillsammans med spaden som man slängde på dagiskompisen.
Rent igenom skrämmande. Att det våldet sprider sig ner i de yngre åldrarna är också ett faktum. Hörde exempelvis om några tolvåringar som plockade upp en fyra-åring från skolan och torterade honom till döds. Man blir fan mörkrädd.

Till råga på allt håller vi på att konsumera upp och förstöra vår enda planet. Det är också en briljant idé. Naturkatastofer förintar byar och samhällen, lämnar människor att dö, eller i desperat behov av hjälp, understöd. Undrar om vi hinner rädda den, få jorden på rätt köl igen. Vi hinner kanske ta ihjäl varandra innan?

Det är läskigt alltsammans. Speciellt hemskt är det när mord behandlas som vardagsmat i tidningen. Man är så avtrubbbad redan, det ska till något yttermera för att man ska reagera. Sanslöst egentligen. Finns inget logik att finna.

Jag har ingen magisk formel för att ställa allting till rätta. Men några knep och tillvägagångssätt. De ska jag förtälja en annan gång, för tiden springer iväg för mig. Den här frågan är inget man avhandlar på en kvart, femton minuter. Det är en svår nöt att knäcka. Men som tur är har vi verktyg, det är bara för oss att börja använda dem på rätt sätt.

Godnatt säger jag och stoppar sen in hörselpropparna.

Jag är helt färdig. Helt slut som människa. Jag ligger i fåtöljen och dreglar. Känner mig som ett mänskligt kolli. Mina ögon går i kors, men jag vill inte sluta dem, inte än. Så jag fortsätter kämpa, försöker hålla de ohyggligt tunga ögonlocken uppe. Det känns som om någon släppt ner persiennerna, och skurit av en bit av snöret. Hälften av snöret, och på så vis kraftigt decimerat mitt synfält.

Min kropp har sats i sparläge, en slags fas för att hushålla med energin. Den har stängt av organ. Bara de mest vitala får vara igång. Nästan.

Nåja, det blev kanske en smula överdrivet. Men mitt tillstånd är snudd på löjligt. Och fan vad jag gillar det. Klockan är litet över nio, och jag är trött som ett spädbarn. Ge mig en napp eller en snuttefilt och jag glider in i sömn omgående.

Ikväll blir det inga bekymmer att få tag i John Blund, han sitter här bredvid, väntandes på klartecken från mig.

Kyla, mörker och problem - är det inte herr Höst som kommer?

Det är dystra och mörka tider. Sommaren är ett minne kort. En svunnen tid. Hösten har tågat in med full styrka. Och i vanlig ordning blev löven rejält uppskrämda och skiftade därför färg och nyans. Dagsljuset vågade inte heller bjuda upp till kamp, utan lät mörket välla in och erövra eftermiddagen. Värmen ska vi inte orda om.

Med dystra och mörka tider syftar jag mest på människorna kring mig. Det är en hel drös som har det kämpigt nu. Om hösten har något finger i spelet vill jag inte spekulera i, men det är kanske också mindre relevant, i sin helhet. Det är nog ytterst individuellt det där, hur mycket man påverkas av höstens alla förändringar. I vilket fall vill jag skänka en tanke till de som för tillfället lever i en uppförsbacke. Men efter regn kommer solsken, och för att göra det tydligare; efter uppför kommer nedför. Tills dess är det bara att tugga vidare, varför inte stanna vid vägkanten och ta en paus, greppa läget och kanske även acceptera det. För att sen stega vidare, men en kortare backe att bestiga, förnyad kraft eller bara en insikt om att man inte står i stormen ensam, vad vet jag.

I dessa tider glider många in i någon slags depression, lätta som djupa. Det är väl en tacksam tid att göra det på också, antar jag. Vissa välkomnar nog hösten, just för att kunna vara lite nere, slippa gå runt och försöka vara glad och lycklig. Släppa masken och andas litet.

Personligen påverkas jag inte nämnbart. Lövens alla kontraster är ibland ljuvliga för ögat att beskåda. Luften får också en ny friskhet och ett sting, som om den varit lite uddlös under sommaren men återhämtat sig. Det kan jag finna uppfriskande. Att mörkrets inbrott sker tidigare än vanligt är aningen tråkigt dock. Det känns förvisso inte lika fel att sitta inne en hel dag. Dagarna får också en annan mys-stämpel på sig. Stearinljusen kanske dukas fram och sin filmsamling utnyttjas flitigare. Samtidigt får man en större lust att dela de stunder med någon man håller kär och tycker om. Behoven utav kärlek och närhet ökar förmodligen markant. Man blir i vilket fall mer varse om dem.

Man kan ju alltid hoppas på det bästa, och göra sitt bästa, för att hitta någon trevlig typ att tillbringa sin tid med, men om jag gör det är tveksamt. Tills dess har jag ett hittills godkänt substitut; träning och brottning med spansk grammatik. "Den förberedde överlever".

Nu ropar de oregelbunda verben efter mig. De vill bli lästa och inlärda. Jag är inte sämre än att jag hörsammar deras önskan. Man vill ogärna ha något otalt med dem.

På återseende, tack för din tid / J, af guldheden