lördag 11 oktober 2008

Lördag

Jag är ute och går, med mig har jag min hund, hon rycker och drar. Ivrig att komma fram, nosa och tolka dofter. Bakom mig går mor och min systerdotter, de delar inte hundens vilja att avancera framåt. Helst skall varje detalj av omgivningen kontrolleras och verifieras, bedömas.
Jag tittar bakåt och betraktar det lilla livet, E. Hon har fullt upp med havet av löv, fullständigt uppslukad av nuet, precis så som barn är.

Det är lite kyligt ute, men inte kallt. Än behöver jag inte rota fram vantar och mössa. Vi går vidare och jag tittar på myllret av löv, hur de dominerar marken och vägkanten. Tänker att de påminner om en stilla eld. En avlång eld, utan värme och rök, som belägrat vägkanten och lyser upp de mörka vägarna. En slags färgklick i mörket. Jag tycker det ser vackert ut, förundas över hur fint dödens förlopp kan vara.

Snart är vi inne i värmen igen. Jag torkar tassarna på hunden och tar sedan trappan ner till min våning. Jag slår mig ner i fåtöljen och pustar ut, egendomligt trött. Funderar ett slag på vad jag skall hitta på, om jag skall slå en signal till vännerna. Fåtöljen har med någon outgrundlig kraft lyckats nagla fast mig, eller om det är min för tillfället välutvecklade lathet.
Min blick genomsöker rummet för att hitta något som kittlar intressenerven, något som jag vill sysselsätta mig med. Noterar klädhögen och diverse utspridda plagg, och dammet som ligger som ett täcke över mina möbler och pinaler. Men jag konstaterar att lördag ingalunda är någon städdag, det har det aldrig varit. Ögonen vandrar vidare och registrerar teven, men känner inget sug och vandrar därför vidare med blicken. Stannar vid soffan och sängen, får syn på något. Jag vet precis var det är och känner hur nerven börjar rycka och pocka på uppmärksamhet. Jag kan inget annat än hänryckas av entusiasmen och beslutar mig för att följa min kropps signal.

Jag lägger mig i sängen, tar fram boken och håller den ömt i händerna. Också den i eldens färger. Jag tänker att i mina händer håller jag en eld, en eld med en historia att berätta.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Von Slöhög!!!
Jag kan våndas över mitt liv ibland.Men jag är ju den som går i löven och bara älskar färgerna.
Du tittar bara på dem.?
Manucken

Nilsson sa...

De är ju eld. De bränns, man ska inte leka med elden!