Visca Barcelona

Vilken lycka, vilken glädje, vilken eufori, vilken känsla, vilken stämning.

Igår vann vi Champions League. Hela staden exploderade och brast ut i glädjetårar, spontandans och sång. När en känsla eller upplevelse är väldigt stark och ny brukar man ibland använda sig av ord som "obeskrivligt" "ofattbart", eller "det finns inga ord" för att beskriva hur situationen var. Först nu förstår jag hur missbrukade de orden är. För igår...igår, nej, jag kan inte. Det går inte. Jag har inte smält det än, det kommer bara komma ut fel, garanterat. Istället bjuder jag på en video eller två, och några bilder om jag känner mig generös. För att ni ska få en liiiten förståelse av hur det kändes och såg ut.

När Barcelona besegrade Chelsea i semifinalen var det 40 000 människor i Plaza Catalunya, igår vann de finalen. Jag har inga siffor, men det var garanterat över 100 000.

Det är synd att en video från en digitalkamera inte kan återskapa precis hur det var. Men det kan dock ge en liten ledtråd.

Idag bevittnar vi något historiskt

Psst, psst, kom närmare, jag skall viska dig något. Schhhh, tyst! Hör nu och lyssna, detta kan vara det viktigaste du hört på länge: ikväll min vän, i Rom, händer det något alldeles speciellt som kommer eka runt om i hela världen. Folk kommer prata om det i flera år och tidningarna kommer tömma tusentals bläckpatroner i ett försök att beskriva det.

Ikväll tar Barcelona hem trippeln. Ikväll plockar Cristiano Ronaldo fram sitt sorgsna ansikte och gråter återigen.

Tänd facklor och bengaler, vifta med flaggor och vinjetter, rensa strupen och sjung - för ikväll tar vi hem Champions League!

Barcelonisk väckarklocka

Enligt den kända författaren Paulo Coelho fungerar det enligt följande: "När du önskar dig något kommer hela universum verka för att uppfylla din önskan". Njae, sanningshalten i den frasen är väl inte skyhög, men tanken bakom den är fin. Trovärdigheten sprack nämligen tidigt imorse när jag återigen blev väckt på ett högst oönskat sätt. Vilket i sig inte är en ovanligt, därav önskningen att idag skulle vara ett undantag. Men kanske ligger inte Barcelona inom universums arbetsgräns eller så var det någon annan som hade en starkare önskan; som idioten i huset framför, som med största sannolikhet skulle förlora mot Forrest Gump i ett intelligenstest.

När klockan slog "väldigt tidigt" slogs han av en genialisk idé, som jag förmodar händer mer än ofta i hans fall. För när alla ligger sovandes och dreglar kudde, passar han nämligen på att utöva sin nyfunna hobby - slipning. Så med sin begagnade slipmaskin och drömmen om att en dag bli en känd skulptör skrider han till verket och börjar slipa. Och som han slipar, han är kung. Men ljudet som uppstår är förfärligt, ett sådant som man associerar till helvetet och som egentligen bara första klassens syndare skall få utsättas för. Olyckligtvis är han uppenbarligen också pank, eftersom klingan på slipmaskinen saknar egg och är lika vass som en boll indränkt i olja. Men skam den som ger sig, tänker han säkert, han ska försöka ändå. För all del, han skall ha beröm för sin envishet. För av allt att döma är föremålet som han slipar på en diamant, vilket jag håller för ett rimligt antagande då han fortfarande höll på att slipa klockan sju på eftermiddagen.

Under tiden han slipar börjar ett logiskt händelseförlopp utveckla sig; hunden två våningar nedanför drabbas drastiskt av hemlängtan när den hör det obehagliga skärande ljudet och börjar naturligtvis skälla frenetiskt. Vilket när allt kommer omkring följer alla logikens ramar då vi redan utrett varifrån ljudet härstammar (helvetet). Förbipasserande hundar vill inte vara sämre, så det börjar dem också. Härligt. Lägg till en motorcykel och och några bussar som tålmodigt väntar vid trafikljusen nedanfår och får mina fönster att vibrera. Tillsammans utgör de en helvetiskt oharmonisk väckarklocka.

Alternativen var få, det var bara att gilla läget, stiga upp och fortsätta att ignorera mörka, morgontrötta, öldränkta tankar. Jag lekte med tanken att hänga mig över en cykel och låta mig rullas ner till stranden men jag kände mig föga lockad till att bli attackerad av pakistaniernas extremt aktiva och illegala försäljning av öl och dylikt. Lite spanskdubbad Chuck Norris istället, kanske?

Dagar och diem

Det finns många typexempel på dagar, med ett mått av fantasi kan man komma på ett fullgott antal. Vissa gillar man mer än andra, av skäl jag misstänker att en mygga kan klura ut. De man - eller åtminstone jag - föredrar minst är de dåliga (jag lämnar det öppet för myggan att spekulera i varför). Men visst kan de vara kusligt välregisserade? In i detalj utstuderade och planerade. Inleder man en dag med att slå i foten i en möbel och fortsätter sedan med att spilla ut en lagom dos mjölk på sina kläder kan man tvivelsutan sätta alla sina besparade mynt på att dagen kommer fortsätta på samma vis. När du öppnar dörren börjar det plötsligt regna trots att alla väderprognoser pekat mot strålande solsken, du drabbas mystiskt av svår huvudvärk, du biter dig i tungan vilket du aldrig gör annars och tre lastbilar passar på att skvätta ner dig med smutsigt regnvatten. Något i den stilen kan det så ut, ibland kan även det uppfattas som en mild variant.

Jag när en tes om att det någonstans finns en dubiös typ fylld med onda intentioner och som lever på folks elände och frustration. Jag föreställer mig att det är en skäggig medelålders man som har gjort det till sitt arbete och levnadsöde att skräddarsy orimligt dåliga dagar. Han är skicklig, det får man ge honom. Något säger mig dock att det ibland går att motarbeta honom, eller i alla händelser tillfälligt neutralisera hans försök till förstörelse. Man gör det främst genom skratt och leenden.

Riktigt skönt att jag inte är drabbad då, tänker jag. Jag är oangripbar, försök inte ens. Man kanske inte skall sätta sig på alldeles för stora hästar och öppet börja utmana honom, så jag hoppas han anser mig redan vara en tillräckligt sorglig figur och låter mig vara även i fortsättningen!

Ciao och tack!

Spekulationer

Innan jag reste var jag införstådd med att det skulle ske förändringar. Det vore naivt att tro något annat, sådant är livet; en ständigt föränderlig process. Under 16 veckor kan det hända mycket, vilket det bevisligen har gjort - främst syftar jag på att mina fem närmaste vänner har packat sina pinaler och diverse ägodelar i bananlådor och flyttat.

Visst, några har blivit ett år äldre och följaktligen tagit ett steg närmare demensens härliga dagar, fått lite längre hår och något körkort har tagits. Och så vidare, en slags förändringar som egentligen är trivialiteter och i jämförelse med en flytt bleknar dem grundligt.
Jag frågar mig själv hur det kommer att vara; egendomligt och alldeles fel eller helt klockrent och självklart? Jag slås snabbt av en tanke och inser att så är det nog - det kommer nog kännas som det gjorde för mig när jag flyttade hit till Barcelona. Med viss modifikation förstås, eftersom alla aspekter inte är överensstämmande, men i grova drag. Allt är dock relativt, som någon hävdade och när allt kommer omkring är det nog just så. Eller?

Det är en dag av spekulationer, onekligen. Jag funderar kring hemkomst och tillhörande. Blir omställningen långsam och utdragen eller överraskande snabb? Kanske något mellanting.
Kommer jag kunna anpassa mig efter en familjs rutiner när jag är van vid att följa mina egna?

Jag har uppriktigt sagt inte en aning om hur det kommer te sig med jobb, fritid och livet i allmänhet. I vissa fall vågar jag inte mig på att spekulera, vill inte försumma min sista tid här genom att tänka på eventualiteter som kanske inträffar, även om en viss portion av framförhållning ofta inte skadar. Men just nu låter jag det bero. Oskrivet är bäst.

En sak vill jag dock verkligen göra. Jag har funderat på det länge och skall försöka förverkliga det. En vandring, eller längre promenad om man så vill. Från Göteborg till Skåne. För att det skall bli verklighet behöver vissa faktorer klaffa. Jag skulle föredra lite sällskap, någon som är på?

Maskerad besvikelse över en prestation.

Totalt värdelöst, förbaskat tråkigt och framförallt överdrivet jobbigt. Jag förstår nu varför jag under en tid övertalat mig själv att undvika det med diverse bortförklaringar och undanflykter. Såhär var/är det inte i Sverige. Långt ifrån.

I Sverige är luften frisk och fräsch, inte förgiftad och sjuk. Flodvågor av bilar strömmar inte fram fram vid varje korsning eller trafikljus och lämnar ens kläder svartfläckiga av avgaser samt får det att kännas som att man andas genom en gasmask. Inte heller röker varje befintliga människa som man möter (eller inte möter) och man behöver inte, vanligtvis, hålla andan eller ducka och parera för rökmolnen som de nonchalant skickar ut i ansiktet på en. Jävla oskick. Vidare, kan man klara sig utan att sin rytm blir förstörd av de oräkneliga trafikljusen. Hånande lyser de alla rött när man närmar sig.

Att springa i Barcelona är pest. Och kolera. Att man är tillfälligt avdankad och förhållandevis ur form förenklar det förmodligen ringa. Idag (läs måndag) bestämde jag mig för att jobba på löpsteget, känna flåset och låta mina styltor till ben jobba litet. Det resulterade i en pinsam historia; efter tjugo minuter var jag tillbaka vid min port, och nu fem timmar senare sitter jag småsvettandes med krampkänningar som emellanåt hugger till och kramar åt musklerna.
Jag hyser starka tvivel om det verkligen om det verkligen gjorde någon nytta, gissningsvis blev mina lungor nersotade och således min kondition ytterligare nersatt. Det är som förgjort.

Jag längtar till svensk luft och terrängspår.

Mitt nuvarande jag.

Man kan säga mycket om mig, både gott och ont, givetvis. Det beror helt på vilken uppfattning man bildat kring mig. Men skall man nu nämna en specifik egenskap som beskriver mig kommer folk påstå att jag är en färgstark person. Det är något jag konstaterar, något som jag nått en insikt om.

Går jag på gatan kommer du att lägga märke till mig. Det är inga egendomligheter, jag säger sanningen. När du ser mig kommer du avgjort uppleva att jag ser väldigt varm och öm ut. Du kommer kanske kämpa med impulser av att beröra mig, på ett eller annat sätt. Du kommer också förstå, nästan omgående, utan att tänka vidare. Tycka det är logiskt.

Det är ingalunda oförståeligt. Jag skulle vilja hävda motsatsen och säga att det är alldeles förklarligt och alltjämt logiskt.

- Jag har bränt mig. Fasligt.

Slutet nära

Min tid här börjar sina, det återstår bara ett fåtal veckor innan jag står med packade väskor och återigen skall beträda svensk mark. Inför det ställer jag mig tveksam, i högsta grad tveksam. Det är en situation präglad av problematik och jag lider lite smått av separationsångest redan nu. Hemma väntar mig många frågetecken som behöver rätas ut och jag vet inte om jag har verktygen till det. Beslut ligger också i drivor, väntade att bli fattade.

Man säger ofta att tiden går för fort, alldeles för fort. Det gör den fortfarande, inget har förändrats och det kommer med all trolighet fortsätta på samma vis. Därför - när jag nu är medveten om tidens egenskaper - funderar jag över vad jag skall göra här innan det är för sent. Den riktigt erfarne förstår att det är dags att använda sig av den gamla parollen "Carpe diem". Men vad, lite mer konkret, skall jag göra?

Således, sitter du och häckar på några tips eller idéer så skriv. Skriv, och var nöjd över att du kanske har gjort en annan människa litet mer fattigare (eller rikare, beroende på aktivitet, idé och perspektiv)

Idag har jag dock redan allt planerat. Idag är det tisdag, idag är det Champions League - idag är det bar.