Sunday bloody sunday

Idag har jag varit minsann varit på hugget. Gräset har klippts, väggar har blivit spacklade och slipade, senare också målade. Samt att mitt rum har blivit kliniskt rent. Det är inget dåligt facit för att vara en söndag, dagen efter en kräftskiva dessutom. Icke att förglömma.

Ibland får jag spontana infall att städa, det händer inte ofta men när det händer är det behövligt och ibland också njutbart. Det är något speciellt med det, ibland. Inte alltid, men ibland. Själsligt renande på något vis. Ut med det gamla och in med det nya, något av det stuket. Man strukturerar och organiserar upp det omkringliggande kaoset. Det blir anständigt och risken för att nysa minskar betänkligt.

Nog om det. Man får inte glömma av att vara bitter. En av livets ursprungliga livskrafter. Imorgon är det trots allt den ofrånkomliga måndagen. Monday bloody monday. Man borde byta koncept, göra en helomvändning; jobba två dagar och vara ledig fem. Det blir en rejält saftig timpeng då. Inte illa.

Nä, nu räcker det. Nog får vara nog. Det är en sanning god som någon annan.

En kväll med grapparna?

Ah, det är en tillfredställande tanke - att ha arbetat en vecka och äntligen, äntligen på fredag hälsa helgen välkommen. Att på fredagskvällen samla ett gäng och bege sig ut på stan för att smått fira den korta men ack så nödvändiga ledigheten.

Det är en tilltalande tanke och till viss del gick den i uppfyllelse igår. Gänget samlades, spelade lite rockband och förtärde en del flytande lycka. Efter ett tag av utagerade rockambitioner beslutas det att man drar vidare, till ett litet mer folkrikt ställe. Det nalkas privatfest, men saker och ting gick inte som planerat. Det blev ingen privatfest, på gott och ont.
Jag vet inte vem av de förfriskade grabbarna som kläckte idéen, men snart sitter grabbarna grus i en bil, påväg mot Göteborg och en hel natt av möjligheter.

Synd att man jobbade.

Torsdag i lugn och ro

Efter ett sparsamt intag av mat vid middagsbordet gick jag ner till min våning och lastade av mina prylar och la mig sedan ner på sängen för att pusta ut. Det är något av rutin och jag uppskattar det hjärtligt. Men dessvärre blev det inte mycket av vilande eftersom byrackan skulle rastas.

Jag stoppade på mig min mp3 och trädde sjalen runt halsen och begav mig ut på en tur. Det var förvånansvärt skönt, solen sken sina sista eftermiddagsstrålar och värmde behagligt och vinden susade stillsamt i lövverken. Hunden skötte sina affärer fort och gick sen och sniffade håglöst på marken, märkbart nöjd med en kort runda.

Jag lunkade hem och släppte in hunden, bytte tröja och fortsatte sedan på egen hand. Utan förutbestämd rutt eller mål började jag spatsera iväg, endast med min ipod och en liten burk halstabletter som sällskap.

Efter att jag tillryggalagt drygt en mil började mina fötter säga ifrån. Jag vände därför på klacken och begav mig motvilligt hemåt. När jag kom hem kände jag mig fullständigt lugn och avkopplad.

Det tillhör ovanligheten att jag beger mig ut på en sådan här promenad. Jag brukar istället snöra på mig löparskorna och springa en sträcka. Men med en taskig hals och en splitter ny ipod fullproppad till bristningsgränsen med förstklassig musik blev det som det blev. Tur var väl det. Omväxling förnöjer, trots allt.

Nu är det dock dags att tacka för sig. Borsta gaddarna och kliva ner under täcket.

Slemmigt men mättande

Att det inte vill ge med sig? I två veckor har jag gått runt och snorat, spottat, harklat och sugit på halstabletter. Det har emellertid inte hjälpt anmärkningsvärt. Så sent som i eftermiddags fick jag göra ett depå-stop hos apoteket och fylla på förrådet med nässpray och avancerade halstabletter.

Min kropp verkar inte kämpa längre, det känns som den resignerat gav upp för en vecka sedan, oförmögen att bjuda upp till kamp. Den insåg antagligen vilken elakartad förkylning jag råkat fånga upp. Mitt immunförsvar brukar i vanlig ordning utrota bakterierna illa kvickt men inte nu, således. Omväxling förnöjer inte alltid.

Nu är det dock dags för att dra sig tillbaka. Men innan lampan släcks skall det bjudas på två frätande men osvikligt effektiva sprut med mentolnässpray för att överhuvudtaget kunna andas.

Äntligen är du min

Idag har jag varit iväg och kostat på mig en mp3-spelare. Jag införskaffade inget mindre än en ipod. Jag har gått och trånat efter en sådan nästan löjligt länge och lovat mig själv att köpa en nästa gång jag har råd. Eftersom jag tyvärr inte är någon pojke med guldbyxor har det tagit sin tid.

Men nu äger jag en och jag är alldeles överförtjust. Det är en livlig och intensiv känsla som ligger och pyr inom mig. Jag blir tydligt exalterad och barnsligt begeistrad när jag sitter och fingrar och pillar på min nya leksak. Jag njuter hejdlöst över det snillrika sättet den manövreras på. Jag sitter och rullar lista ner, lista upp. Klickar framåt, bakåt, upptäcker allt som går att upptäcka, blir förvånad men alltjämt nöjd över antalet funktioner och möjligheter.

Men jag mår som bäst när jag pluggar in den kritvita hörlurssladden och sätter på musiken. Upplevelsen är total. Omgivningen nästan tynar bort och bleknar i jämförelse. Kvar blir jag, med några av världens bästa sångfåglar och musiker.

Ikväll somnar jag med ett par karaktäristiskt vita hörlurar i öronen och ett leende på läpparna.

Bromspaket påväg

Ibland börjar man undra. På allvar. Människor kan göra de dummaste av saker. Man börjar tvivla på om vi verkligen är planetens smartaste art.

Idag var det en kär cyklist som sådde tvivlet inom mig. Jag kör ut ur en rondell, allt är frid och fröjd, solen skiner och luften strömmar svalkande in från det öppna fönstret. Plötsligt måste jag sätta foten på bromsen för att förhindra omedelbar likvidering. Framför mig sitter en kvinna på en cykel och trampar i godan ro, helt obehindrat och till synes också fullkomligt obekymrat.
Till råga på allt så är det naturligtvis uppförsbacke vilket tar ut sin rätt på hennes tempo. I andra filen svischar det förbi bilar i en jämn strid ström och obekvämt nära finns en refug utplacerad så en eventuell omkörning är inte att tänka på. Bakom mig börjar en liten kö uppstå och jag sneglar ängsligt på klockan för att upptäcka att jag tidsmässigt ligger efter.

Nu kan man tycka att en cyklist ute på vägarna inte är hela världen och att de också har rätt att framrycka längs vägen. Absolut, men om man har - som den här kvinnan faktiskt hade - en TVÅ meter bred trottoar bredvid sig, som dessutom är folktom, är man som stressad bilförare berättigad att bli upprörd och rent ut sagt förbannad.

Jag förstår inte hur hon har resonerat, när hon från en trottoar avgör att cykla ut på vägen. Inte för att det inte går att fortsätta via trottoaren, inte alls, den är alldeles fri och fungerar perfekt som transportsträcka. Det skulle tillochmed ha varit smidigare för hennes del att inte avvika från trottoaren från första början, hon skulle spara flera jobbiga metrar. Men någonstans slog det alltså slint i huvudet på henne och hon rullade således ut på vägen i en stund av ren idioti.

Det hela sätts i ett komiskt perspektiv när jag noterar att cyklisten faktiskt jobbar på posten och har detta som jobb. Borde man inte kunna välja terräng en smula bättre då?

Pocket

Alla har vi våra bördor, manier, fobier och fix idéer. Jag har nog inte stött på någon som inte har det. En del har fler, en del har få. Jag är heller inget undantag.

En av mina manier handlar om böcker, närmare bestämt pocketböcker. Jag har en fäbless för pocketböcker och köper aldrig, även om allt har ett undantag som stärker regeln, andra typer av böcker. Jag kan inte riktigt förklara varför pocketböcker väcker så starka känslor hos mig, kanske beror det på omslagen eller dess ringa storlek som gör dem behändiga, jag vet uppriktigt talat inte.

Hursomhelst, än har vi inte kommit till pudelns kärna. Min fix idé handlar om själva boken i sig. Den handlar om bokens tillstånd - hur den ser ut och hur den läses.
Jag kan följaktligen inte köpa eller för den delen läsa vilken bok som helst. Den, eller dem för den delen, måste befinna sig i ett fullgott men helst nästintill perfekt skick.
Det får inte finnas vikta eller brutna kanter, inte heller repor eller andra märken. Ser jag tecken på ovannämnda detaljer kan jag inte läsa boken, för då får det defekta min ofördelade uppmärksamhet vilket leder till att jag ständigt tappar bort mig i texten och till slut svalnar intresset för boken.

Man får inte heller läsa en pocketbok hursomhelst. Det finns vissa regler och restriktioner. Nämligen: man skall läsa på sådant vis att man inte böjer pocketen. Böjer man en pocket, bildas det märken - oftast en lodrätt skåra - som är högst oönskade. Alltså skall läsa med så liten glipa som är möjligt, helst ska man nästan få gissa sig till orden längst in i bokpärmen. På så vis bildas det inga förhatliga kanter eller andra skönhetsfläckar.

Ytterligare en detalj som helst inte får inträffa men som förmodligen är omöjlig att förhindra, det är när omslagssidan inte ligger dikt an de andra bladen. När den, i resultat av för kraftig böj av pocketen, står vinklad uppåt. Oerhört enerverande. Då är det brukligt att vidta åtgärder som att lägga en annan bok ovanpå. Eller något annat med rimlig vikt.

Det är en komplett idiotisk fix idé, när allt kommer omkring. Det är jag helt på det klara med, men samtidigt föredrar jag en fin och skenbart oläst bok än direkta motsatsen. Alla gånger.

Torsdag och inget mer

Det är torsdagkväll och klockan tickar i maklig takt mot midnatt. Om mindre än en timma krälar således vampyrer och andra fiktiva och verkliga nattdjur ut för att ta vara på de ljusfattiga timmarna innan morgondagen gryr.

Jag sitter , något obekvämt faktist, och lyssnar på fantastisk mjuk och lugn musik samtidigt som jag surfar runt lite i cybervärlden, planlöst och helt utan grundidé. Klickar mig fram till sportnyheterna, mestadels om OS, men jag slås snabbt av en känsla av besvikelse och uppgivenhet och klickar mig bort därifrån.

Jag gäspar snart stort och okontrollerat, märkbart trött efter en avgjort lång arbetsdag samt påverkad av den gemytligt dämpade belysningen med låg, vacker pianoinspirerad musik i bakgrunden. Det är nog dags att göra kväll.

Jag loggar ut, trött i sinnet, men alltjämt medveten om att jag i stora drag bara kraffsat ner oväsentligheter.

God natt

lätt variant av falskspel

Varför skriver man något som man inte gör eller menar?
Det är så menlöst och framförallt vilseledande.

Skriv inte "haha" när du inte skrattar.

Det är som att krysta fram ett låtsasskratt i verkligheten, fast i desto tätare intervaller, förmodligen. Någon gång kan det underlätta, visserligen, men att gång på gång använda det blir inget annat än genomskinligt och framförallt irriterande. Anser jag.

Dimma

Efter en hektisk vecka i Cypern och en minst lika livlig vecka i Bulgarien samt en blöt helg hemma beter sig min kropp, likaså mitt sinne, sig underligt. Med all rätt, den reparerar skadorna, så mycket av energin går dit. Kvar bli en människa som puttrar runt på halv låga.

Det här var vad som hände: jag skickar iväg ett meddelande till Patrik och frågar när han kommer med min bil - jag hade ställt den hos honom föregående dag och han lovade att köra hem den till mig och jag gav honom skjuts tillbaka.
Efter ett par sms påpekar han mycket riktigt att han inte fått några nycklar av mig. Istället så kommer vi överens om att han hämtar mig och ger mig skjuts till bilen. Efter några timmar slår han en signal och meddelar att han står utanför min parkering och väntar. Jag plockar raskt på mig nycklar och plånbok, glider i skorna och beger mig till hans bil.

Efter uppskattningsvis tio minuter är vi framme och Patrik undrar: "vart har du ställt bilen?". Jag ska precis säga var och påbörjar en rörelse med armen som för att visa riktningen, men ser till min förskräckelse att den inte alls står där. Vad fan, detta stämmer inte. Då har jag antagligen bara parkerat den uppför backen bara. 60 meter längre fram kan vi konstatera att den inte alls där. Och då, plötsligt slår det mig - jag körde inte ens bilen till Patrik igår, jag fick skjuts av min syster.

Bilen har stått hemma på parkeringen hela tiden. Jag har tillochmed lyckats med bedriften att gå förbi den. Patrik har i sin tur stått parkerad 3 meter ifrån den några minuter. Ibland börjar man undra...

Semester

Många brukar vila tryggt och stadigt mot den gamla parollen - "Borta bra men hemma bäst". Utan egentligheter så är även jag en i mängden. Men alltid skall det förekomma undantag. Det kan tyckas ofrånkomligt.

Nu är det följaktligen så att jag faktiskt skulle vilja tillbringa min tid borta, hellre än hemma. Det är förvisso för stunden, men det spelar ingen avgjord betydelse. Bara ett par ynka veckor till. Hemma är man resterande delen av året.

Det blir inte så, det är redan förutbestämt. Jobbet står otåligt och stampar bakom hörnet. Jag får göra som alla andra, sakta försonas med den smått stigande ångesten och förlika sig med tanken på att en vardag full med stress, förpliktelser och ansvar närmar sig med obeveklig fart.

Jag har hunnit avverka två utlandsresor, vilket på intet vis är fy skam. Skall man räkna med hela året är jag uppe i tre utlandsresor. Så klagar det gör jag inte. Jag är nöjd, men jag har fått mersmak, vilket i sig inte är så förvånande. Speciellt inte när man plaskat i vykortsvatten och levt i 30+ grader, och kommer hem till regn och en övervägande grå tillvaro, i jämförelse.

Men bra har det varit, minst sagt. Nu är det bara ett år kvar. Det kommer gå fort, vad man än tror nu.