Dimma

Efter en hektisk vecka i Cypern och en minst lika livlig vecka i Bulgarien samt en blöt helg hemma beter sig min kropp, likaså mitt sinne, sig underligt. Med all rätt, den reparerar skadorna, så mycket av energin går dit. Kvar bli en människa som puttrar runt på halv låga.

Det här var vad som hände: jag skickar iväg ett meddelande till Patrik och frågar när han kommer med min bil - jag hade ställt den hos honom föregående dag och han lovade att köra hem den till mig och jag gav honom skjuts tillbaka.
Efter ett par sms påpekar han mycket riktigt att han inte fått några nycklar av mig. Istället så kommer vi överens om att han hämtar mig och ger mig skjuts till bilen. Efter några timmar slår han en signal och meddelar att han står utanför min parkering och väntar. Jag plockar raskt på mig nycklar och plånbok, glider i skorna och beger mig till hans bil.

Efter uppskattningsvis tio minuter är vi framme och Patrik undrar: "vart har du ställt bilen?". Jag ska precis säga var och påbörjar en rörelse med armen som för att visa riktningen, men ser till min förskräckelse att den inte alls står där. Vad fan, detta stämmer inte. Då har jag antagligen bara parkerat den uppför backen bara. 60 meter längre fram kan vi konstatera att den inte alls där. Och då, plötsligt slår det mig - jag körde inte ens bilen till Patrik igår, jag fick skjuts av min syster.

Bilen har stått hemma på parkeringen hela tiden. Jag har tillochmed lyckats med bedriften att gå förbi den. Patrik har i sin tur stått parkerad 3 meter ifrån den några minuter. Ibland börjar man undra...