Efter ett sparsamt intag av mat vid middagsbordet gick jag ner till min våning och lastade av mina prylar och la mig sedan ner på sängen för att pusta ut. Det är något av rutin och jag uppskattar det hjärtligt. Men dessvärre blev det inte mycket av vilande eftersom byrackan skulle rastas.
Jag stoppade på mig min mp3 och trädde sjalen runt halsen och begav mig ut på en tur. Det var förvånansvärt skönt, solen sken sina sista eftermiddagsstrålar och värmde behagligt och vinden susade stillsamt i lövverken. Hunden skötte sina affärer fort och gick sen och sniffade håglöst på marken, märkbart nöjd med en kort runda.
Jag lunkade hem och släppte in hunden, bytte tröja och fortsatte sedan på egen hand. Utan förutbestämd rutt eller mål började jag spatsera iväg, endast med min ipod och en liten burk halstabletter som sällskap.
Efter att jag tillryggalagt drygt en mil började mina fötter säga ifrån. Jag vände därför på klacken och begav mig motvilligt hemåt. När jag kom hem kände jag mig fullständigt lugn och avkopplad.
Det tillhör ovanligheten att jag beger mig ut på en sådan här promenad. Jag brukar istället snöra på mig löparskorna och springa en sträcka. Men med en taskig hals och en splitter ny ipod fullproppad till bristningsgränsen med förstklassig musik blev det som det blev. Tur var väl det. Omväxling förnöjer, trots allt.
Nu är det dock dags att tacka för sig. Borsta gaddarna och kliva ner under täcket.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar