Bromspaket påväg

Ibland börjar man undra. På allvar. Människor kan göra de dummaste av saker. Man börjar tvivla på om vi verkligen är planetens smartaste art.

Idag var det en kär cyklist som sådde tvivlet inom mig. Jag kör ut ur en rondell, allt är frid och fröjd, solen skiner och luften strömmar svalkande in från det öppna fönstret. Plötsligt måste jag sätta foten på bromsen för att förhindra omedelbar likvidering. Framför mig sitter en kvinna på en cykel och trampar i godan ro, helt obehindrat och till synes också fullkomligt obekymrat.
Till råga på allt så är det naturligtvis uppförsbacke vilket tar ut sin rätt på hennes tempo. I andra filen svischar det förbi bilar i en jämn strid ström och obekvämt nära finns en refug utplacerad så en eventuell omkörning är inte att tänka på. Bakom mig börjar en liten kö uppstå och jag sneglar ängsligt på klockan för att upptäcka att jag tidsmässigt ligger efter.

Nu kan man tycka att en cyklist ute på vägarna inte är hela världen och att de också har rätt att framrycka längs vägen. Absolut, men om man har - som den här kvinnan faktiskt hade - en TVÅ meter bred trottoar bredvid sig, som dessutom är folktom, är man som stressad bilförare berättigad att bli upprörd och rent ut sagt förbannad.

Jag förstår inte hur hon har resonerat, när hon från en trottoar avgör att cykla ut på vägen. Inte för att det inte går att fortsätta via trottoaren, inte alls, den är alldeles fri och fungerar perfekt som transportsträcka. Det skulle tillochmed ha varit smidigare för hennes del att inte avvika från trottoaren från första början, hon skulle spara flera jobbiga metrar. Men någonstans slog det alltså slint i huvudet på henne och hon rullade således ut på vägen i en stund av ren idioti.

Det hela sätts i ett komiskt perspektiv när jag noterar att cyklisten faktiskt jobbar på posten och har detta som jobb. Borde man inte kunna välja terräng en smula bättre då?