Äntligen är du min

Idag har jag varit iväg och kostat på mig en mp3-spelare. Jag införskaffade inget mindre än en ipod. Jag har gått och trånat efter en sådan nästan löjligt länge och lovat mig själv att köpa en nästa gång jag har råd. Eftersom jag tyvärr inte är någon pojke med guldbyxor har det tagit sin tid.

Men nu äger jag en och jag är alldeles överförtjust. Det är en livlig och intensiv känsla som ligger och pyr inom mig. Jag blir tydligt exalterad och barnsligt begeistrad när jag sitter och fingrar och pillar på min nya leksak. Jag njuter hejdlöst över det snillrika sättet den manövreras på. Jag sitter och rullar lista ner, lista upp. Klickar framåt, bakåt, upptäcker allt som går att upptäcka, blir förvånad men alltjämt nöjd över antalet funktioner och möjligheter.

Men jag mår som bäst när jag pluggar in den kritvita hörlurssladden och sätter på musiken. Upplevelsen är total. Omgivningen nästan tynar bort och bleknar i jämförelse. Kvar blir jag, med några av världens bästa sångfåglar och musiker.

Ikväll somnar jag med ett par karaktäristiskt vita hörlurar i öronen och ett leende på läpparna.