Katalansk mentalitet

Till en början trodde jag det bara gällde några få människor, men jag börjar tro att det gäller dem alla. Barskheten, ogästvänligheten, avsaknaden av service och bristen på vänligt bemötande. Nu generaliserar jag visserligen, det ska jag inte sticka under stol med. Men sakta förändras min teori till fast övertygelse.

När jag var ute och gick en dag råkade jag få syn på den här texten på en bänk och som dyker upp lite överallt numera. Jag har gjort det till rutin att alltid titta på detta kortet innan jag lägger mig.

Budskapet värmer i själen, likt en whiskey i vinterkylan.

Viktigt meddelande!

Spetsa öronen och lyssna till detta: Jag går runt i shorts. I shorts och t-shirt!
Jag ler mot solen och den ler tillbaks.

Bokstäver, ord och meningar.

Efter att ha dreglat på mitt överkast ett tag så är jag nu vaken. Jag känner mig lite ur matchen, offside tillochmed. Det beror mest sannolikt på att jag var ute igår samt att jag utforskat ett av de närliggande bergen; Montjuic. Det bjöds på vackra utsikter, storslagen arkitektur ( även för det otränade ögat och likaså det ointresserade) men framförallt bjöds det på trappsteg. Det kan hållas för troligt att ett eventuellt trapp-VM äger rum just där. Således har jag också hittat nästa plats för kommande löprunda. Knäna jämrar sig redan.

Vidare så hade jag en angenäm kväll igår, den började emellertid högst dubiöst; med en förlust för hemmalaget Barcelona. Stämningen var inte elektrisk, om jag uttrycker mig i milda ordalag. Folk hängde läpp och gick runt med nollställda ansikten. När andra gick hem för att gråta i kudden begav vi oss till en annan pub och mötte upp lite annat folk. Kvällen förflöt utan konstigheter och som brukligt: törst släcktes, plånböcker vändes ut och in och mynt räknades noggrannt. Av en händelse gick jag också hem med ett telefonnummer nedklottrat på en servett.

Det första mina ögon registrerade imorse var just denna servett. Med ett underskott av hjärnceller började jag begrunda omständigheterna närmare. Efter en minut var min muntra inställning gentemot servetten som bortblåst och förbytt. Om bitterhet kunde lukta så var jag en soptipp.

Mitt första telefonnummer på en lapp var för det första från en man, med mustasch ( vem har mustasch nu? Bara människor utan självdistans och med rubbad verklighetsuppfattning) . För det andra berörde det om en tävling i Guitar Hero. Slutligen, det var inte ens min egna förtjänst, utan enbart min kompis. Tragiskt, när jag väl kommer hem med ett telefonnummer är det under tveksamma omständigheter. Plötsligt representerade servetten total förnedring och vittnade om min egen oduglighet.

Det skall sägas att jag ser det roliga i det. Men bitterhet är en av livets kryddor och näringskällor. Som skänker kraft och förändrar liv. Häromdagen släpade den - osvikligt och outtröttligt - en kvinna från start till mål i Vasaloppet. Inget annat än en imponerande bedrift, i många avseenden.

Hasta luego / Ron Burgundy

Uppdatering

Jag grubblar lite över om jag berättat att jag fick med mig två klasskamrater i min mustasch-kupp. Det blev till ett vad; den som rakar bort den först måste köpa en liter öl till varje deltagare. Vadet tär på mina kära vänner, de känner sig utstirrade och fula, vilket de antagligen har rätt i. Jag upplever det likadant. Men än har ingen givit vika, vilket förklarar varför jag fortfarande ser ut såhär:

Låt mig presentera mig själv med en rudimentär mustasch:

Snorbromsen börjar växar till sig minsann.

Mustascher och annat åt sidan så fungerar det mesta fint, förutom en smärre detalj - pronomen i spanska. Visst, teoretiskt är det överkomligt, men att utföra det i praktiken fungerar just nu inte. Tydligen har de infödda problem med det också. Imorgon har vi för övrigt ett test, men som inte avhandlar pronomen.

P.s Det blir en smula lättare att vänja sig om man tittar länge och ofta på den... en smula. D.s

Onsdag tillägnad en av husgudarna

Jag stannar upp i mitt studerande och tittar ut genom fönstret. I fönstrets reflektion avtecknar sig mitt ansikte, men bara vagt. Jag för omedvetet upp mina hand och stryker min mustasch med tummen och pekfingret och kommer att tänka på status. Människor med status.

Den första som ploppar upp är Chuck Norris och jag skrattar åt det befängda i att han tydligen är den som symboliserar status, för mig. Men jag släpper honom inte, han är värd all tankemöda. Chuck Norris, kungen av round-house kicks. Oslagbar och fullkomligt brilljant.

Plötsligt kommer jag att tänka på några citat som jag snappat upp, som beskriver och sammanfattar hans karaktär ganska väl. Njut av dessa:

(De gör sig bäst på engelska, hoppas ni inte sov på språklektionerna)

• "If you have five dollars and Chuck Norris have five dollars - Chuck Norris has more money than you!"

• "Chuck Norris counted to infinity - twice".

• "Chuck Norris is suing Myspace for taking the name of what he calls everything around you."

Och slutligen har vi en personlig favorit, slit den med hälsan:

• "When Chuck Norris goes for a swim, he doesn´t get wet - the water gets Chuck Norris!"
  

Jag hoppas innerligt att ni inser det komiska när ni begrundar dessa fakta. Detta är stor humor och blodigt allvar. Har ni fått blodad tand och vill ha mer, besök då denna länk: http://www.chucknorrisfacts.com/

En söndag av sällsynt sort

Mitt huvud är sargat och mina ben trötta. Vid för hastiga huvudrörelser strålar det ut vågor av smärta i huvudet. Min mun känns torr, det är uppenbart att jag behöver fylla på vätskeförrådet.

En rimlig rekommendation borde vara vila, men istället befinner jag mig på Starbucks och orerar med två vänner. Mestadels går vi igenom föregående dag och dess händelser. Vi skrattar en hel del och tycker allihopa att det var en lyckad kväll. Mer eller mindre, men allt är som bekant relativt.

Mina vänner vill till havet, men jag är tveksam och försöker uppbåda tillräckligt med kraft för att prata omkull dem, få dem på andra tankar och håll, men det är som förgjort. Vi börjar gå och redan efter några minuter hör vi ett kakafoni av ljud. Vi går mot källan av ljudet och när vi kommer närmare ser vi att det är en hel drös med musikanter, uppdelade i olika skolor, lag liknande. Det är enkom slagverk av diverse sort och typ. Vissa grupper består av vuxna, vissa av ungdomar och vissa av blandad karaktär.

Mitt sällskap och jag går runt och lyssnar på en handfull grupper men stannar sedan vid en grupp av ungdomar. De skiljer sig en aning från övriga, de vaggar i sidled för att hålla takten, samt att de är utomordentligt skickliga.

Plötsligt börjar samtliga grupper (det rör sig om ett antal runt 20) placera sig gruppvis, den ena gruppen bakom den andra. Vi förstår att det är en parad vi bevittnar och beslutar att slå följe.

Paraden sätts igång och jag lägger märke till den enorma kvantiteten av folk och blir imponerad. Folk står samlade längs vägen och för att hänga med vår grupp måste vi tränga oss fram längs husfasaderna. Suga in magen och slipa ned fasaderna med ryggen. Men det berör mig inte, jag är totalt hänförd av gruppen bredvid oss. Men mest av killen som leder och styr gruppen. Han är yngst och ser ut att vara 14 årHan har en föga imposant kroppsbyggnad, men icke desto mindre utrstrålar han ett lugn, trots att det står tusentals människor och betraktar honom. Han besitter en fascinerande självsäkerhet, han styr sin grupp mästerligt med sin nästan sanslösa skicklighet på trummorna och skenbara världsvanhet. Jag kommer osökt att tänka på Julius Ceasar, en av världens största härskare.

Ljudet är öronbedövande, det slungas mellan husfasaderna i de trånga gränderna och har väl inte önskad effekt på min huvudvärk. Men upplevelsen är fantastisk och jag uppslukas fullständigt av deras rytmer och takter.

Alla hjärtans dag

Kärleksbrev och hjärtprydda vykort svämmar över brevlådor världen runt. Blombud sladdar upp på alla möjliga uppfarter och lämnar över buketter till de älskade. Tårar av glädje fälls och kramar och pussar delas ut. Kärlek blomstrar och gnistor återtänds. Idag flödar kärleksförklaringar som vatten i en ström flod. Idag spelas romantisk musik och stearinljus tänds.

Det finns någon för alla, säger man i blind förhoppning. Enligt en högst dubiös undersökning finns det alltid 10 personer, eller mer, som älskar dig i hemlighet. Roligt för den som bara har 10 kompisar eller färre, det blir enkelt uträknat, eller åtminstone underlättar det.

Idag vore väl ett ypperligt tillfälle att visa sig, en av dessa tio. Se så, stig fram. Lämna ett avtryck. Eller motbevisa denna undersökning. Jag väntar tålmodigt.

Besök i Gevalia-anda

Han kom tidigt imorse. Redan innan skolan började. Han är en liten blond typ, numera med mycket och luftigt hår. Lite solbränd är han också, det skall medges, om än motvilligt. Han är också trött, som ett spädbarn ungefär. Han ligger nu på soffan utanför mitt rum och snarkar lätt.
Jag undrar om han drömmer något, om något han varit med om på sin resa. Han är berest, ynglingen. Han har väl, med viss felmarginal, varit ute i världen i tre månader. Lite här och lite där. Något land i den änden och ett annat i en annan ände. Han har haft världen under sina fötter. Andats in luft från alla möjliga vråer i världen och upplevt kulturer och seder från dem likaså.

Hursom, han har uppenbarligen valt att besöka Spanien, Barcelona också. Ett bra infall, om man frågar mig. Men jag känner en press att visa honom staden, vilket jag förmodligen inte kan göra, rättvist alltså. Det får istället bli något av ett äventyr, en lokal upptäckarresa för oss båda.

Slutligen, klockan börjar ticka iväg mot kväll. Innan han somnade bestämde vi oss för att gå ut och mata halsen med lite alkoholhaltig dryck. Jag undrar om hans sovschema är i obalans och får honom att vakna snart, för just nu har jag inte mage att väcka honom. Om vederbörande läser detta så vill jag tacka för besöket och samtidigt säga Skål!

Kalle Anka och en eldkastare har absolut inget med det här att göra!

Det är fredag (om någon begåvad person lyckats missa det) och jag sitter och fingrar på min dator och äter osunt. "Piano man" strömmar ut ur mina högtalare, och jag gungar i takt med överkroppen och sjunger med. Det är en trallvänlig låt, obestridligen så, och den muntrar upp mig.

Bekymren över min budget suddas ut, likt ett slarvfel i en skrivstilsbok. Låten övertalar mig med osviklig övertygelse och orubblig trovärdighet att biljard är något jag måste spela ikväll, trots att det egentligen går emot allt vad budget heter. Men vad göra? I en stad som Barcelona? En fredag?

Visserligen kan jag stanna inne och bara odla mustasch. Det är som att se gräs växa eller färg torka. Överlag inget man brukar göra. Inte heller idag.

Äh, de pengarna jag spenderar idag vinner jag tillbaka på triss när jag kommer hem. Enkelt.

Innehåll av grotesk natur - känsliga personer varnas härmed.

Jag har kommit till insikt. Djup personlig insikt, och nu ser jag klart. Lika klart som vattnet i Nya Zeelands porlande bäckar. Jag har rannsakat mig själv grundligt, avvägt olika alternativt, tålmodigt vägt för- och nackdelar och slutligen kommit fram till ett beslut.

Det är sublimt och monstruöst, kanske även motbjudande - med all rimlighet förhåller det sig nog så. Men icke desto mindre skall det genomföras och jag skall uthärda. Tiden är kommen, nu är det dags. Snart är jag en av Dem, en i mängden.

Meddela kungen, modevetarna och framförallt intresseklubben;

Jag skall odla mustasch!

Onsdag 6.0

Imorse, påväg till skolan, trodde jag för ett ögonblick att jag gick förbi "Gabriel" aka "Silar" i serien "Heroes". Han spände ögonen i mig som om han försökte meddela mig att det är jag som stod på tur. Jag började genast fundera kring vad han ville åt - självklart en superkraft - men vilken? Vilken är min superkraft? Efter en kort stund av intensivt grubblande kom jag fram till; absolut noll och intet.

Jag kom fram till skolan, satt på mina lektioner och klockan slog två - och "Silar" hade varken kidnappat eller för den delen dödat mig. Genom en tillfällighet eller inte. Jag var under alla omständigheter lättad.

Senare, på hemvägen, såg jag något underligt som jag fortfarande inte kan förstå.
Vid ett av många övergångställen tittade jag bakåt och fick syn på en tjej. Hon såg ungdomlig ut, men det var något som var fel. Hennes ansikte. Det var vanskapt på något vis. Förvrängt, som i en serieteckning. Jag vred tillbaka huvudet och blickade framåt, mot andra sidan gatan. Där stod två asiater och diskuterade lågmält med varandra och emellanåt slängde de misstänksamma blickar mot mig. Av någon - för mig - outgrundlig anledning hade de varsin mask över ansiktet. En sådan kirurger andvänder, eller tandläkare. Vilket gjorde situationen en aning obehaglig och overklig.

Mina tankar började skena iväg fullständigt och jag kände något likt paranoia. Jag började tro att asiaterna på något sätt hade en koppling till tjejen bakom mig och "Silar". Tillsammans skulle de göra något hemskt mot mig. Himlens blå färg försvann och ersattes med en mörk nyans av lila och byggnaderna runtomkring bytte färgpalett till svartvitt. De förbipasserande bilarna var antingen färgade blodröda eller gula. Det kändes som om jag befann mig i en fiktiv serietidning. Det här bådade inte gott, fan jag befann mig kanske i livsfara...

Trafikljuset slog om till grönt och jag stapplade fram med misstänksama steg och redo att lägga benen på ryggen. Jag och asiaterna kom upp i jämnhöjd och utbytte blickar och passerade sedan förbi varandra. Jag vågade inte vända mig om, men tanken på att de skulle hoppa på mig bakifrån var nästan olidlig. Så jag ökade farten markant och började gå sicksack mellan folket på gatan, för att försvåra en eventuell attack bakifrån.

Successivt så ändrades färgen på himlen och bilar och husfasader återfick sin ordinare färg.
Ingeting hände, självfallet. Men det var tvivelsutan en kuslig och högst vidunderlig situation.

En lördag att uppskatta

Jag vaknar sent, kanske runt tolv. Mitt lakan är tvinnat och mitt täcke är hopplöst långt bort, det ser kaosartat ut. Därefter lägger jag märke till hur solen lyser upp rummet och blir ställd av upptäckten. Äntligen får jag vakna upp till sol!

Jag springer in i duschen och gör sedan ordning en frukost. Jag tuggar i mig lite flingor dränkta i mjölk och tar sedan på mig lite anständiga kläder. Jag letar fram min väska och fyller den med böcker och diverse litteratur.

Uppskattningsvis tio minuter senare befinner jag mig ute på gatan, påväg mot Park Cuitadella. Mitt tempo är raskt, jag vill inte spilla värdefull tid, solens tid. Den är dyrbar och sällsynt i dessa dagar, även i ett land som Spanien.

En tunnelbanaresa senare står jag i parken, fortfarande med solen lysande. Jag slappnar av litet och börjar gå planlöst i parken. Jag är inte ensam, långt ifrån, det myllrar av liv här, alla sorters.

Efter ett tag letar jag upp ett träd, likt tjuren Ferdinand - fast utan att snorta några blommor - och sätter mig ned. Det är en strimma sagolikt runt det här stället, iallafall surrealistiskt; mitt i en färglös stad av betong och asfalt ligger det en grönskande park med exotiska palmer, sommargröna gräsmattor och papegojor i träden. I parken finns också en stor fontän belägen. Det är väl egentligen ett arkitekturiskt konstverk i den högre skolan och hjälper till att skapa ett sken av overklighet och surrealism.

Det myllrar av liv här, alla olika sorters. Och som i alla parker finns här motionärer - också här med alltför korta shorts. De obligatoriska barnfamiljerna och hobbyfotografer som letar efter det perfekta ögonblicket. Vi har de vanliga solbadarna, som tvärt ligger ned och lapar sol, men det finns också aristokrater med bländande teknik. Jonglerar, snurrar, balanserar och kastar alla möjliga föremål. Det är stundtals hänförande att se deras skicklighet.

Men mest fascinerad är jag över hundarna och deras samspel med varandra. Hur de vindsnabbt springer runt och tävlar med varandra och försöker bestämma hierarkin. Det är ett roligt spel att iaktta. Speciellt hur de försöker smita ifrån och pinka en skvätt för att erövra ytterligare mark. Det finns alla möjliga sorter; stora kraftiga, smala snabba, läckra smärta, korta pluffsiga. Men mest anmärkningsvärd är en liten intensiv och högljudd hund, av okänd ras. Jag tror att han är bossen bland hundarna. Jag bestämmer mig för att kalla honom för Corleone. Han är väldigt självsäker, Corleone, farligt självsäker. Han har störst revir av alla och viker aldrig. Patrullerar ständigt sin mark och skäller konstant på föremål som närmar sig hans revir. Han sysslar inte med undantag, han är klokare än så. Han är en hund av principer och styr med järnhand(tass).

Jag finner min tillvaro och livssituation njutningsfull, ljuvlig om man så vill. En klarblå himmel, värmande sol, palmer och grönska är ett billigt recept för att få en känsla av välbehag.

Hasta luego / Jeremias en Barcelona

Tillvaron just nu (torsdag)

Här skiner solen på två olika sätt; på svenskt vis och med sin frånvaro. Det är förvisso samma sak, men jag ville uttrycka mig tydligt.

Av sju dagar har det varit sol i drygt en och en halv dag, då är jag fortfarande relativt generös. Men tydligen hade de strålande väder precis innan jag anlände; “det kändes som vår” fick jag förklarat för mig av en klasskamrat. Känns mindre uppskattat att jag som nykomling tar med mig uselt väder och förstör deras vårstämning, men jag kommer med så mycket annat försöker jag intala mig själv. De får hålla till godo, och så även jag.

Jag vet inte om spanska moln är tjockare än moln i andra länder, men solstrålarna tycks inte kunna kämpa sig igenom. Kanske har det någonting att göra med föroreningen, det är ett stort problem här, som det ofta är i storstäder. Det är enorma mängder avgaser som puttras ut här, i de mest trafikerade lederna är husfasaderna svarta av sot. Vidare, så är antalet som röker här orimligt högt, det är snudd på befängt. Bokstavligen sanslöst många. Samt att de röker inomhus, på caféer, pubar, krogar och restauranger. Hur man än gör kommer man hem och luktar rök.

Så kanske måste spanjorerna här bara sluta upp med rökandet en smula, så att vi skandinaver och andra solfattigt folk får uppleva det vi kom hit för… bland annat.

“ Es horrible… es increible” som en lärare till mig gärna låter oss höra otaliga gånger per lektion. Vederbörande lärare är för övrigt en rolig prick med en god pedagogisk ådra.

Men överlag och gällande; livet leker, som en inbiten optimist förmodligen skulle uttryckt sig. Det är också jämna plågor (som en erfaren pessimist skulle uttryckt sig) men de känner jag inte av.

Det är nu dags för att plugga verb och annat, sen tänkte jag gå ut och demontera varenda liten jävla tuta och siren för att sen lägga mig.

Hasta la vista

(jag måste medge att det känns underligt att faktiskt skriva “hasta la vista” just för dess innebörd och inte för att härma Arnold S. )

Skoldag 1

Det är eftermiddag och klockan är runt två snåret. Jag har precis sagt hejdå till en av mina nya klasskamrater och är nu på väg hem. Samtidigt som jag stannar vid ett övergångställe smakar jag lite på ordet klasskamrat. Det ger mig en bekant känsla, avlägsen men ändå påtaglig. Det var länge sedan jag var en klasskamrat till någon, och någon till mig. Återigen sitter jag i skolbänken och än så länge håller jag det för en positiv erfarenhet.

När jag går på trottoaren bland hundratals andra människor fylls jag av en intressant känsla, en slags lättnad. En lättnad över att mitt liv nu tagit en annan rikting och bytt spår. Kontrasten mellan mitt liv i Sverige och Barcelona är stundvis absurd.

Snart är jag hemma, då skall jag sätta mig med mina böcker och göra min första läxa någonsin… i Barcelona.

Andra dagen

Jag vaknade av att jag frös, eller om det var för att någon med taskigt morgonhumör tyckte det var lämpligt att tuta sig igenom gatan nedanför. Jag kommer inte riktigt ihåg. Det spelar under alla omständigheter ingen roll eftersom jag fick tillräckligt med sömn.

Efter att ha planerat dagen i huvudet och latat mig lite i sängen tog jag mig en morgondusch. Det var uppfriskande men trångt. Sen gick jag ut i hopp om att få i mig lite frukost. Jag behövde bara gå runt hörnet för att hitta ett “supermercat”, där jag inhandlade diverse förnödenheter, därtill min frukost.

Ett delmål jag hade var att jag skulle lokalisera min skola under dagen. Det tog sin beskärda del av dagen, jag var tvungen att gå vilse ett par gånger innan jag, med min för övrigt undermåliga karta lyckades navigera rätt. Det skall sägas att Barcelona är stort, mycket stort. Det är inte utan att man måste förundras över dess storhet.

På kvällen begav jag mig ut på ytterligare ett äventyr. Jag hade ännu inte lyckats hitta ett internetcafé eller en närliggande bar/restaurang. Men det visade sig vara löjligt nära, min observationsförmåga är kanske aningen bristfällig. Jag gick således in på internetcafét och surfade en smula, för att sedan bege mig till närmaste bar.

Jag hamnade på ett litet, avlångt och rökigt ställe. Jag satte mig på en ranglig barstol och beställde “una cerveza, por favor”. Stämningen var tystlåten men gemytlig, stamgästerna och bartendern lekte lekar och i bakgrunden ljöd det musik. Och när jag hörde att det var Ace of Base de spelade fick jag genast en förnimmelse av att min vistelse här kommer att gå bra.

Visst, vädret idag har inte imponerat, snarare motsatsen. Och från mitt rum kan jag höra en mus fisa ett kvarter bort, men det är lätt att leta fel och inte lägga märke till de bra sakerna.

Avslutningsvis vill jag hälsa hem, det är en värmande känsla att veta att ni redan saknar mig. Det är ömsesidigt, även om jag inte har hemlängtan. Jag vill tro att jag är en anpassningsbar person, jag tar saker som det är, gillar läget. Och just nu är det faktiskt mycket att gilla, optimism mot pessimism.

Hasta luego / Jeremias el torro Nilsson

Barcelona

Hela dagen har gått åt till att förflytta mig. När det handlar om längre sträckor så gör man det oftast sittandes, följaktligen har jag nu en väldigt öm bak, framförallt svanskota. Ländryggen klagar lite den med.

Efter en tågtur på morgonkvisten, ett måttligt flygpass på lite över två timmar och sedan en taxifärd är jag nu i min lägenhet i Barcelona. Jag har packat upp mina pinaler och ligger nu i sängen, overkligt trött. Märkligt eftersom jag bara suttit ner en hel dag, i princip.

Mitt rum är faktiskt över förväntan och hyresvärden med. Vi har samtalat en del, enbart på spanska förstås, för engelska begriper hon sig inte på. Det går knackigt och ibland tittar jag bara på henne hålögt och nickar oförstående. Man får lyssna intensivt när de pratar, för deras munläder är av en helt annan kaliber än vad jag är van vid. Det går omåttligt rappt. Dessvärre har jag glömt hennes namn för tjugoelfte gången och jag har inte mage att fråga igen.

I mitt rum ingår det en balkong, där planerar jag att sitta en del och filosofera eller bara plugga. Självklart med solen som sällskap, annars är det inte lika lockande. Nackdelen med balkongen - som jag blev varse om rätt omgående - det är den bristfälliga ljudisoleringen. Jag hör allt! Och när bussar mullrar förbi vibrerar väggen och avger ett skorrande ljud. Det är en kakofoni av ljud; mopeder som puttrar förbi, fartdårar på motorcyklar som viner, bilar som tutar frustrerat och gnäller och piper med sina bromsar, hundar som skäller och sirener från ambulanser och polisbilar. Det blir till att sova med öronproppar till man har vant sig.

Det är väl lite av storstadspulsen, det ständiga livet, rörelsen. En stad som inte sover (okej, klockan är ungefärligen halv nio på kvällen) . Men fortfarande, ni förstår vart jag vill komma…

Jag ligger och funderar litet; jag befinner mig nu hundratals mil hemifrån, helt själv, i en helt ny stad. En världsstad som får Stockholm och Göteborg att blekna i jämförelse. Här skall jag bo och studera i de kommande fyra månaderna, om allt går planenligt. Det är först nu jag inser vidden av det, och det är en smula skrämmande, man känner sig rätt obetydlig och liten.

Nä, nu är det dags att krypa till kojs. “Estoy muy cansado”, som det heter här nere (jag är mycket trött) .

Buenas noches / Jeremias af matador