Barcelona

Hela dagen har gått åt till att förflytta mig. När det handlar om längre sträckor så gör man det oftast sittandes, följaktligen har jag nu en väldigt öm bak, framförallt svanskota. Ländryggen klagar lite den med.

Efter en tågtur på morgonkvisten, ett måttligt flygpass på lite över två timmar och sedan en taxifärd är jag nu i min lägenhet i Barcelona. Jag har packat upp mina pinaler och ligger nu i sängen, overkligt trött. Märkligt eftersom jag bara suttit ner en hel dag, i princip.

Mitt rum är faktiskt över förväntan och hyresvärden med. Vi har samtalat en del, enbart på spanska förstås, för engelska begriper hon sig inte på. Det går knackigt och ibland tittar jag bara på henne hålögt och nickar oförstående. Man får lyssna intensivt när de pratar, för deras munläder är av en helt annan kaliber än vad jag är van vid. Det går omåttligt rappt. Dessvärre har jag glömt hennes namn för tjugoelfte gången och jag har inte mage att fråga igen.

I mitt rum ingår det en balkong, där planerar jag att sitta en del och filosofera eller bara plugga. Självklart med solen som sällskap, annars är det inte lika lockande. Nackdelen med balkongen - som jag blev varse om rätt omgående - det är den bristfälliga ljudisoleringen. Jag hör allt! Och när bussar mullrar förbi vibrerar väggen och avger ett skorrande ljud. Det är en kakofoni av ljud; mopeder som puttrar förbi, fartdårar på motorcyklar som viner, bilar som tutar frustrerat och gnäller och piper med sina bromsar, hundar som skäller och sirener från ambulanser och polisbilar. Det blir till att sova med öronproppar till man har vant sig.

Det är väl lite av storstadspulsen, det ständiga livet, rörelsen. En stad som inte sover (okej, klockan är ungefärligen halv nio på kvällen) . Men fortfarande, ni förstår vart jag vill komma…

Jag ligger och funderar litet; jag befinner mig nu hundratals mil hemifrån, helt själv, i en helt ny stad. En världsstad som får Stockholm och Göteborg att blekna i jämförelse. Här skall jag bo och studera i de kommande fyra månaderna, om allt går planenligt. Det är först nu jag inser vidden av det, och det är en smula skrämmande, man känner sig rätt obetydlig och liten.

Nä, nu är det dags att krypa till kojs. “Estoy muy cansado”, som det heter här nere (jag är mycket trött) .

Buenas noches / Jeremias af matador