En söndag av sällsynt sort

Mitt huvud är sargat och mina ben trötta. Vid för hastiga huvudrörelser strålar det ut vågor av smärta i huvudet. Min mun känns torr, det är uppenbart att jag behöver fylla på vätskeförrådet.

En rimlig rekommendation borde vara vila, men istället befinner jag mig på Starbucks och orerar med två vänner. Mestadels går vi igenom föregående dag och dess händelser. Vi skrattar en hel del och tycker allihopa att det var en lyckad kväll. Mer eller mindre, men allt är som bekant relativt.

Mina vänner vill till havet, men jag är tveksam och försöker uppbåda tillräckligt med kraft för att prata omkull dem, få dem på andra tankar och håll, men det är som förgjort. Vi börjar gå och redan efter några minuter hör vi ett kakafoni av ljud. Vi går mot källan av ljudet och när vi kommer närmare ser vi att det är en hel drös med musikanter, uppdelade i olika skolor, lag liknande. Det är enkom slagverk av diverse sort och typ. Vissa grupper består av vuxna, vissa av ungdomar och vissa av blandad karaktär.

Mitt sällskap och jag går runt och lyssnar på en handfull grupper men stannar sedan vid en grupp av ungdomar. De skiljer sig en aning från övriga, de vaggar i sidled för att hålla takten, samt att de är utomordentligt skickliga.

Plötsligt börjar samtliga grupper (det rör sig om ett antal runt 20) placera sig gruppvis, den ena gruppen bakom den andra. Vi förstår att det är en parad vi bevittnar och beslutar att slå följe.

Paraden sätts igång och jag lägger märke till den enorma kvantiteten av folk och blir imponerad. Folk står samlade längs vägen och för att hänga med vår grupp måste vi tränga oss fram längs husfasaderna. Suga in magen och slipa ned fasaderna med ryggen. Men det berör mig inte, jag är totalt hänförd av gruppen bredvid oss. Men mest av killen som leder och styr gruppen. Han är yngst och ser ut att vara 14 årHan har en föga imposant kroppsbyggnad, men icke desto mindre utrstrålar han ett lugn, trots att det står tusentals människor och betraktar honom. Han besitter en fascinerande självsäkerhet, han styr sin grupp mästerligt med sin nästan sanslösa skicklighet på trummorna och skenbara världsvanhet. Jag kommer osökt att tänka på Julius Ceasar, en av världens största härskare.

Ljudet är öronbedövande, det slungas mellan husfasaderna i de trånga gränderna och har väl inte önskad effekt på min huvudvärk. Men upplevelsen är fantastisk och jag uppslukas fullständigt av deras rytmer och takter.