Onsdag 6.0

Imorse, påväg till skolan, trodde jag för ett ögonblick att jag gick förbi "Gabriel" aka "Silar" i serien "Heroes". Han spände ögonen i mig som om han försökte meddela mig att det är jag som stod på tur. Jag började genast fundera kring vad han ville åt - självklart en superkraft - men vilken? Vilken är min superkraft? Efter en kort stund av intensivt grubblande kom jag fram till; absolut noll och intet.

Jag kom fram till skolan, satt på mina lektioner och klockan slog två - och "Silar" hade varken kidnappat eller för den delen dödat mig. Genom en tillfällighet eller inte. Jag var under alla omständigheter lättad.

Senare, på hemvägen, såg jag något underligt som jag fortfarande inte kan förstå.
Vid ett av många övergångställen tittade jag bakåt och fick syn på en tjej. Hon såg ungdomlig ut, men det var något som var fel. Hennes ansikte. Det var vanskapt på något vis. Förvrängt, som i en serieteckning. Jag vred tillbaka huvudet och blickade framåt, mot andra sidan gatan. Där stod två asiater och diskuterade lågmält med varandra och emellanåt slängde de misstänksamma blickar mot mig. Av någon - för mig - outgrundlig anledning hade de varsin mask över ansiktet. En sådan kirurger andvänder, eller tandläkare. Vilket gjorde situationen en aning obehaglig och overklig.

Mina tankar började skena iväg fullständigt och jag kände något likt paranoia. Jag började tro att asiaterna på något sätt hade en koppling till tjejen bakom mig och "Silar". Tillsammans skulle de göra något hemskt mot mig. Himlens blå färg försvann och ersattes med en mörk nyans av lila och byggnaderna runtomkring bytte färgpalett till svartvitt. De förbipasserande bilarna var antingen färgade blodröda eller gula. Det kändes som om jag befann mig i en fiktiv serietidning. Det här bådade inte gott, fan jag befann mig kanske i livsfara...

Trafikljuset slog om till grönt och jag stapplade fram med misstänksama steg och redo att lägga benen på ryggen. Jag och asiaterna kom upp i jämnhöjd och utbytte blickar och passerade sedan förbi varandra. Jag vågade inte vända mig om, men tanken på att de skulle hoppa på mig bakifrån var nästan olidlig. Så jag ökade farten markant och började gå sicksack mellan folket på gatan, för att försvåra en eventuell attack bakifrån.

Successivt så ändrades färgen på himlen och bilar och husfasader återfick sin ordinare färg.
Ingeting hände, självfallet. Men det var tvivelsutan en kuslig och högst vidunderlig situation.