En lördag att uppskatta

Jag vaknar sent, kanske runt tolv. Mitt lakan är tvinnat och mitt täcke är hopplöst långt bort, det ser kaosartat ut. Därefter lägger jag märke till hur solen lyser upp rummet och blir ställd av upptäckten. Äntligen får jag vakna upp till sol!

Jag springer in i duschen och gör sedan ordning en frukost. Jag tuggar i mig lite flingor dränkta i mjölk och tar sedan på mig lite anständiga kläder. Jag letar fram min väska och fyller den med böcker och diverse litteratur.

Uppskattningsvis tio minuter senare befinner jag mig ute på gatan, påväg mot Park Cuitadella. Mitt tempo är raskt, jag vill inte spilla värdefull tid, solens tid. Den är dyrbar och sällsynt i dessa dagar, även i ett land som Spanien.

En tunnelbanaresa senare står jag i parken, fortfarande med solen lysande. Jag slappnar av litet och börjar gå planlöst i parken. Jag är inte ensam, långt ifrån, det myllrar av liv här, alla sorters.

Efter ett tag letar jag upp ett träd, likt tjuren Ferdinand - fast utan att snorta några blommor - och sätter mig ned. Det är en strimma sagolikt runt det här stället, iallafall surrealistiskt; mitt i en färglös stad av betong och asfalt ligger det en grönskande park med exotiska palmer, sommargröna gräsmattor och papegojor i träden. I parken finns också en stor fontän belägen. Det är väl egentligen ett arkitekturiskt konstverk i den högre skolan och hjälper till att skapa ett sken av overklighet och surrealism.

Det myllrar av liv här, alla olika sorters. Och som i alla parker finns här motionärer - också här med alltför korta shorts. De obligatoriska barnfamiljerna och hobbyfotografer som letar efter det perfekta ögonblicket. Vi har de vanliga solbadarna, som tvärt ligger ned och lapar sol, men det finns också aristokrater med bländande teknik. Jonglerar, snurrar, balanserar och kastar alla möjliga föremål. Det är stundtals hänförande att se deras skicklighet.

Men mest fascinerad är jag över hundarna och deras samspel med varandra. Hur de vindsnabbt springer runt och tävlar med varandra och försöker bestämma hierarkin. Det är ett roligt spel att iaktta. Speciellt hur de försöker smita ifrån och pinka en skvätt för att erövra ytterligare mark. Det finns alla möjliga sorter; stora kraftiga, smala snabba, läckra smärta, korta pluffsiga. Men mest anmärkningsvärd är en liten intensiv och högljudd hund, av okänd ras. Jag tror att han är bossen bland hundarna. Jag bestämmer mig för att kalla honom för Corleone. Han är väldigt självsäker, Corleone, farligt självsäker. Han har störst revir av alla och viker aldrig. Patrullerar ständigt sin mark och skäller konstant på föremål som närmar sig hans revir. Han sysslar inte med undantag, han är klokare än så. Han är en hund av principer och styr med järnhand(tass).

Jag finner min tillvaro och livssituation njutningsfull, ljuvlig om man så vill. En klarblå himmel, värmande sol, palmer och grönska är ett billigt recept för att få en känsla av välbehag.

Hasta luego / Jeremias en Barcelona