Vän av ordning

Solen lyser in genom fönstret och skapar en gata av solsken genom rummet. I den dansar dammpartiklar planlöst och bekymmerlöst. Jag tittar på dem en stund, en smula fascinerad över antalet och för att de annars är osynliga för blotta ögat. Sedan blir jag lite avskräckt när jag inser att för varje andetag följer de med ner och sätter sig i mina lungor med sitt smuts och äckel. Jag hugger tag i dammsugaren och försöker suga upp dem men förstår snart att det är meningslöst, det här kriget går inte att vinna. Pick your battles.

Istället fortsätter jag städandet, som jag finner rogivande och därtill även kul. Inte enkom för att det slutligen kommer bli rent - eller mindre smutsigt - med mindre dammpartiklar att andas in, utan för att man ofta bjuds på resor tillbaka i tiden, stora som små. Varje föremål äger sin egna historia. Genom historien väcks minnen som i sin tur är förankrade med en viss känsla eller en speciell sinnestämning.

Jag stannar vid skrivbordet, lägger ned dammsugaren och suckar nästan uppgivet inför anblicken. Det är fullkomligt belamrat med saker. Pennor, tavlor, scanner, böcker, pärmar, portfolier, träningsredskap och datortillbehör. Men någonstans i sammelsuriumet får jag syn på ett foto. Jag tar upp det och granskar personerna på det. Där är jag, omkring 15 år gammal, med min dåvarande flickvän. Hon är vacker, tänker jag och undrar var hon är nu och om hon fortfarande är den jag kände då. Jag fortsätter att titta på fotot en stund till, spelar upp minne efter minne men lägger sedan ifrån det. Jag skakar på huvudet för att rensa tankarna och med ens försvinner funderingarna.

Dags för skrivbordet att smaka på trasan.

Ett minne för vintern

Jag sätter på mig mina svarta solglasögon och världen antar en mörkare ton. Bryter ned kvällssolens fortfarande starka solsken till en behagligare mättnad. Len och frisk vind blåser in genom fönsterrutan och svalkar mig, får solens hetta att kännas en aning uddlös, eller mindre skarp, tryckande. Ur högtalarna strömmar det musik, sommarmusik. Och för att överrösta vindens fläktande höjer jag volymen. Utanför ser jag sjön, omringad av skogens grönska och liv, på dess vatten ligger solens reflektion och vibrerar, skimrar. Det är vackert och jag känner att jag saknat det.

Vägen svänger i djupa kurvor och går upp och ned, som en naturlig berg- och dalbana, fast utan inslaget av skräck och rädsla. Det går att hålla en god fart utan att det känns riskfyllt, men jag avstår, vill att sträckan jag har framför mig skall vara så länge det bara går. Jag förstår redan nu att detta är ett scenario jag kommer att minnas och tänka tillbaka på under vintern, när kylan bitit sig fast och man huttrandes längtar sig bort.

Vägen svänger åt höger när det byts låt på radion och solen göms bakom ett parti träd, det blir tyst en stund och jag hinner undra över vilken låt som kommer härnäst. Jag kommer ut ur svängen när den nya låten börjar spelas och jag ler genast, samtidigt dyker solen upp igen och i en känsla av välmående sjunger jag med.