Vän av ordning

Solen lyser in genom fönstret och skapar en gata av solsken genom rummet. I den dansar dammpartiklar planlöst och bekymmerlöst. Jag tittar på dem en stund, en smula fascinerad över antalet och för att de annars är osynliga för blotta ögat. Sedan blir jag lite avskräckt när jag inser att för varje andetag följer de med ner och sätter sig i mina lungor med sitt smuts och äckel. Jag hugger tag i dammsugaren och försöker suga upp dem men förstår snart att det är meningslöst, det här kriget går inte att vinna. Pick your battles.

Istället fortsätter jag städandet, som jag finner rogivande och därtill även kul. Inte enkom för att det slutligen kommer bli rent - eller mindre smutsigt - med mindre dammpartiklar att andas in, utan för att man ofta bjuds på resor tillbaka i tiden, stora som små. Varje föremål äger sin egna historia. Genom historien väcks minnen som i sin tur är förankrade med en viss känsla eller en speciell sinnestämning.

Jag stannar vid skrivbordet, lägger ned dammsugaren och suckar nästan uppgivet inför anblicken. Det är fullkomligt belamrat med saker. Pennor, tavlor, scanner, böcker, pärmar, portfolier, träningsredskap och datortillbehör. Men någonstans i sammelsuriumet får jag syn på ett foto. Jag tar upp det och granskar personerna på det. Där är jag, omkring 15 år gammal, med min dåvarande flickvän. Hon är vacker, tänker jag och undrar var hon är nu och om hon fortfarande är den jag kände då. Jag fortsätter att titta på fotot en stund till, spelar upp minne efter minne men lägger sedan ifrån det. Jag skakar på huvudet för att rensa tankarna och med ens försvinner funderingarna.

Dags för skrivbordet att smaka på trasan.