lördag 27 september 2008

En sammanfattning och lite löst pladder

Gårdagen kan jag inte kategorisera som speciellt lyckad, om man ser till pokern. Det gick uruselt, jag vann inte en enda omgång. Det är miserabelt dåligt, speciellt eftersom jag var den enda nyktra där. Som enda utomstående var jag tveklöst offer för en ohygglig komplott, signerad "lisebergarna". De är ett säreget släkte-lisebergarna.

Även om korten inte föll rätt så var det onekligen ett nöje att åter få träffa min gamle stör till vän. Han är, kort och gott, en skön prick. Han hade tydligen och till min yttersta förvåning börjat dricka whiskey. Ett oväntat inslag, som gjorde ett ordentligt avtryck på kvällen.

Då min plånbok blev aningen smalare igår, så stannade jag hemma idag. Som en slags kompensation. Istället har jag avverkat ett träningspass, en god middag och en hel del efterforskning beträffande språkkurser i Barcelona. Nu på kvällskvisten, när mörket vällt in, har jag sysselsatt mig med "Arrested Development". Som jag återigen måste hylla.
Det går från klarhet till klarhet, trots att jag redan sett alla avsnitt innan.

Nu är det dags att slå ihop. Ge boken lite uppmärksamhet, för att sen sömndrucken falla i sömn. Därefter vakna till en underbar söndag. En söndag som kommer att bestå av strosande i ett myller av böcker. Ett hav av litteratur. Som mecka för en bokälskare. Efter någon/ra timmar där, kommer jag att förpassa mig till veckans innebandydrabbning. Dagens höjdpunkt. Obestridligt.

God natt / J, af silverstjärna

fredag 26 september 2008

Dags för pokerräven att vakna till liv

Ikväll kommer det troligtvis handla om poker, om inget oförutsägbart inträffar. En kväll med darrande nerver, bluffar och svår ångest kan vara ett lyckat koncept för en fredagskväll som denna. Tanken var egentligen att jag skulle titta på The kristet utseende. Men eftersom mina vänner är smått senildementa resulterade min deltagning i den kvällen i ett enda stort ruttet mischmasch.

Jag kanske beger mig ut en sväng på stan ändå. Det beror på om jag spelar mina kort väl och kammar hem några vinster. Men jag är ringrostig och jag känner mig rastlös och impulsiv. Det är olycksbådande tecken som kan ställa till det ordentligt. Hoppas jag hittar lugnet innan jag sitter och fingrar och leker med pokermarkerna.

Snart är det också söndag. Dags för ännu en drabbning. Plastflisor skall flyga som granatssplitter, bollar vina som projektiler och blåmärken och bulor växa som utslag.

Nu är det dags, en pokerhaj skall utses ikväll. Jag hoppas innerligt att det blir jag.

onsdag 24 september 2008

Benen måste ha sitt.

Jag vaknade nyss upp efter en oplanerad tupplur. Jag lade mig på sängen i förhoppningen att jag skulle lära mig lite spansk grammatik. Tji fick jag, efter tjugo minuter hade jag somnat. Det kanske är en effektiv inlärningsmetod, eftersom man lagrar och kommer ihåg mest när man får sovra på den nya informationen. Då fordras nog längre arbetspass än tjugo minuter.

Nu är jag hursomhelst vaken. Fast till vilken nytta? Har egentligen inget vettigt att sysselsätta mig med...än. Vill inte tillbringa kvällen framför datorn eller teven. Klockan är strax efter åtta. Vad göra? Jag undrar vad jag skulle gjort nu, om jag befann mig i Spanien.

Farliga tankar som invaderar. De skapar obalans i systemet. Får mig att sätta allt i perspektiv och kontrast till Spanien. Stjälper mer än hjälper i nuläget. Inget är än så länge bestämt, inget är klubbat. Således skall man inte önska sig bort i tankarna i onödan. Risken att bli besviken finns, inte överhängade stor men den existerar ändock. Men det är svårt, hiskeligt.

I brist på övriga alternativ beger mig ut i mörket bland vilsna själar, kvällsvandrare och fladdermöss, för att springa.

måndag 22 september 2008

Måndag- den mest hatade och minst omtyckta av dagar.

Måndagar är lite egna, lite speciella. Det kan inte vara kul att vara måndag, om man skulle personifiera en måndag, alltså. Om måndag skulle personifieras skulle det troligtvis vara en sträng och glädjedödande förälder. En förälder som kommer in och avslutar det roliga, säger att man måste släcka lampan, göra läxan, gå och lägga sig. Hela den biten.

Man går lite på halv låga på måndagar, förlitar sig mer på rutin än de övriga dagarna. Hjärnan har inte riktigt skiljt sig från helgens nöjen och bekvämligheter. Tankarna är som en hamster i ett hjul; spinner och spinner utan att komma någon vart. Till slut blir de trötta och ger upp. Kroppen mår som man behandlat den, självfallet. I mitt fall är den katastrofalt stel och i en ständig återhämtningsfas, från träning.

Det blir en kväll i lugnets och humorns tecken. Jag kanske inleder med att läsa några rader i min nuvarande bok, sen går jag vidare till "Arrested Development". Som under alla omständigheter måste vara en av världens mest genomtänkta, välutförda och följaktligen bästa humorserie någonsin. Punkt. Därmed basta. Slutdiskuterat. Jag kan inte tänka mig något annat, det är för mig omöjligt. Slå upp det på www.imdb.com om ni är av en mer skeptisk natur.

Pixpax att vara Gob, the magician!

söndag 21 september 2008

Team Tryffel kan hälsa hem

Det är nu det avgörs. Det är dags för att bekänna färg. Låt svordomarna hagla och målen komma tätt.

Jag har låtit göra lite förberedelser, dagen till ära. Håret är trimmat, krigsmålningen klar, skorna snörade, handlederna uppvärmda. Svalt ett gäng smärtstillande i rent förebyggande syfte. Luktsaltet står redo att bli sniffad. Bredvid mig står en stor kanna kaffe, fylld till bristningsgränsen. Det är snart dags att börja klunka; en halvliter i timmen.
Jag skall vara på helspänn. Känna total koncentration och osvikligt fokus.

Jag skall vara i mitt essä. Hitta passningar som inte ens Forsberg skulle drömma om att se, hitta skottluckor som bara är synliga för det mest tränade ögat, blockera varje tänkbart läge och täcka varje vinkel. Jag skall aldrig tappa i tempo, alltid vara rörlig, aldrig tappa fart. Lura upp motståndarna på ribbstolarna med läckra finter. Allt skall klaffa idag, snälla låt det bli så.

Jag ber inte om mycket, och sällan till högre makter. Men låt mig avsluta veckan värdigt och på ett minnesvärt sätt.

lördag 20 september 2008

El sábado por la noche

Jag har tillbringat kvällen hemma, själv. Det fanns väl en flyktig tanke på att bege sig ut och möta vännerna. Den fick dock aldrig riktigt fäste och nedkämpades rätt omgående av bekvämligheten från en fåtölj, samt insikten av att kontot är barskrapat. Det är en dag imorgon också, som en klok pensionssparande sade.

Istället har jag sysselsatt mig genom att bedriva lite research. Lite research om språkkurser i Barcelona. Jag är överygad om att det är mitt nästa projekt. Det krävs dock mer information innan jag bokar något. En hel del förmodligen. Egentligen vill jag bara säga upp mig från jobbet, köpa mig en biljett och lösa allt på plats. Det är i praktiken fullt görligt, men det kommer inte att hända. Eller? Tiden får utvisa.

Hursomhelst är det dags för sängen nu. Jag skall drömma om sangria, sombreros och samtal med lespande s(sss).

Buenas noches!

Må dåligt för att ha mått bra

Det är lagom spännande att vakna på lördagsmorgonen med lätt huvudvärk, en portion haltande samvete och en dos ångest. Jag undrar genast varför. Jag sluter ögonen och rannsakar mig själv. Försöker utröna vad det bottnar i. Utan framgång. Efter ett tag vrider jag huvudet och får syn på mobilen. Nej, är allt jag tänker. Det kan inte vara så, det får inte vara så. Jag blir genast orolig och funderar över om jag lyckast skicka iväg någon olämplig och pinsam kärleksförklaring. Jag sträcker långsamt och motvilligt ut armen och greppar mobilen. Jag kvider till och svär hatiskt; jag har fortfarande en gruvlig träningsvärk.

Jag samlar lite mod och öppnar sedan inkorg, utkorg och samtalslistor. Jag drar en lättnadens suck. Inget farligt. Men man vet ju aldrig, i berusningens klimax så resonerar man inte rationellt alla gånger. De allra dummaste av idéer blir till toppenidéer. Jag genomsöker mobilen för bevis, eller snarare ledtrådar. Förgäves, det är som förgjort. Jag försöker rekapitulera; möte, champagne, skratt, afterwork, 2008 ölsorter, skratt, öl, mat, öl, skratt, pub, öl, tåg, hem till kollega, öl, prat, skratt och sen hemgång. Ofarligt och harmlöst, lugnt och städat. Rakt igenom en angenäm kväll med kollegor.

Det går en stund, min kära far kommer ner med en bricka. Det står mackor och mjölk på den. Blir uppriktigt förvånad och likaså glad. Det händer inte varje år. Jag äter upp frukosten och känner mig bättre. Jag drar upp persiennerna och får ont i ögonen, börjar blinka hårt och kisar sedan. Det är ljust och solen lyser hjärtligt och starkt. Riktigt skönt. Jag står och blickar ut och börjar planera lite smått inför dagen när jag inser att samvetet är kristallklart och huvudet med. Ångesten är borta den också, spårlöst. Solen suddade bort allt, tog udden av det. Ersatte det gråa trista med värme och ljus.

Jag bestämmer mig på stället. Idag blir det träning, måste kompensera för igår. Jag funderar ett slag på om jag skall byta transportmedel. Jag bläddrar lite i minnet och försöker erinra mig om jag sett en gammal cykel stå och skräpa och samla spindenät i garaget. Jag tror nog det förhåller sig så.

P.s På tal om nyttjandet av mobiler under berusning. Du som skickade fem sms till mig inatt ovetandes om att du skickade till fel borde nog se över dina smsrutiner. D.s

onsdag 17 september 2008

Arnold schwartzneger

Idag har jag avverkat mitt första riktiga styrketräningspass på väldigt länge. Jag befinner mig i ett behagligt och kontrollerat glädjerus. Det känns tveklöst skönt och befriande att vara tillbaka på banan igen. Jag känner förändringens hand på mig. Jag ska förmodligen inte dra för höga växlar på detta. Jag aktar mig från att avge några som helst löften om regelbunden träning. Jag vill inte att det skall byggas upp en press som riskerar att rasera allt. Kravlöst.
Men jag måste medge att förutsättningarna är goda, det ser ljust ut.

Jag sitter i min fåtölj och är alltjämt nöjd, ett kompakt lugn omger mig. Jag känner mig nyttig och sund. Allt pågrund av träningen. Jag inser att jag saknat det, mycket.

Nog om det, jag gäspar som om det inte finns en morgondag. Nu är det dags för sängen, förhoppningsvis hinner jag öppna spanskaboken och avancera några stycken.

(Här tänkte jag skriva något lämpligt och passande på spanska, såsom godnatt. Men eftersom min spanska tydligen är otroligt begränsad samt att min tankekraft är rejält reducerad för tillfället gick det inget vidare, uppenbarligen.)

tisdag 16 september 2008

Hola, qué tal? ?Bien?

Folk flyr fältet nu. De flesta flyttar till en annan stad, men vissa går snäppet längre och byter land. Det känns inte bra helt enkelt. Det känns som att alla andra rör sig men jag står blick stilla. Jag och min sporadiska vän, herr ångest. Tyvärr besitter han en säregen egenskap; under liknande omständigheter har han en tendens att växa och växa. Men han stannar aldrig särskilt länge, det tillåter jag inte. Han är uselt sällskap, för det mesta.

Jag får känslan av att alla gör något med livet utan jag. Alla avancerar framåt men jag står fastklistrad, oförmögen att röra mig. Stoppad av något osynligt hinder.
Jag får uppfattningen att de flesta listat ut vad de vill syssla med, jag själv ser fortfarande ut som ett frågetecken. Inte betydligt rätare än för några sedan, snarare tvärtom. Jag har ett hum, men det känns så dumdristigt och framförallt svårt att fatta ett beslut av den digniteten på en vag aning.

Samtidigt vill jag inte ersätta min nuvarande lön med en students bidrag. Det är föga lockande. Jag vill inte heller sitta, om ett par år, med ett saftigt studielån och vara fast i det träsket i såpass ung ålder. Men det är oundvikligt, nästan.

Fy fan, jag är för feg. Jag måste ta klivet ut. Fatta ett beslut och fullfölja. Visar det sig att det var fel val är jag åtminstone en (minst) erfarenhet rikare. Feghet är inget annat än hämmande. Ett horn i sidan eller en vagel i ögat.

Det känns redan avsevärt lättare. Jag har börjat utforma en plan. Den är alldeles nykläckt.
Jag ser mig själv sittandes med en tortilla i ena handen och en grammatikbok i andra. Eller en San miguel i ena och en sangria i andra, det är högst orelevant egentligen. Huvudsaken är att jag befinner mig i Spanien. Studerar det spanska språket, förmodligen tillräckligt länge för att kunna bemästra det. Ett halvår max, sen måste jag återvända, om jag inte kommer på andra tankar, vill säga. Återvända för att - som tanken är nu - studera på hemmaplan. Vad återstår att se, men när jag väl är inne på studiebanan torde det vara enkelt att fortsätta. I alla händelser avgjort enklare än vad det är nu.

Det är inget som väger tungt på meritlistan, det är jag införstådd med. Men en mjukstart i skolbänken kan vara ypperligt. Jag kan vara något på spåret nu. Jag får redan goda vibbar. Jag känner redan nu hur min kära vän herr ångest tynar bort och hur hindrerna sakta tar form.
Nu är en väg utstakad, nu är det för mig att fullfölja. Om det är rätt väg, det står skrivet i stjärnorna.

måndag 15 september 2008

Sommaren lyser med sin frånvaro

Jag sitter och tittar på lite musikvideos nu. Det är trevligt och ett utmärkt alternativ till tidsfördriv. Jag vill inte göra kväll än, vill inte vakna upp till en olidligt lång arbetsdag. Ytterligare en. Så istället sitter jag och dreglar och stirrar drömskt på en vacker sångfågel på youtube. Hon är en korsning mellan Camerion Diaz, Haley Williams och Julia Roberts. En naturlig skönhet med ett leende som är få förunnat. Jag är helt och fullt såld. Eftersom jag beklagligt nog aldrig kommer att träffa henne blir hon desto mer åtråvärd. Hjärnan fungerar så, det är inget att förneka eller sticka under stol med; man vill ha det man inte kan få.

Jag beundrar henne och låten (som jag egentligen inte har så mycket till över för) en stund, men byter sen, innan jag förlorat mig helt. Jag letar upp lite musik som satt sin prägel på den gångna sommaren och får mig osökt att tänka på utlandet. Mitt sinne förflyttar sig obehindrat till stranden i Aiya Napa, där ligger jag och lapar sol med en kall öl i handen. Jag njuter hejdlöst och efter en stund slappnar jag av fullständigt och låter mig vaggas i sömn av havets rörelser.

Jag förflyttar mig vidare, aningen nordligare, till Bulgarien. Där lägger jag mig på en bred solstol och kopplar av. Sen dyker jag i poolen för att kyla av mig. När jag kommer upp till ytan för att andas känner jag den välbekanta doften av klor. Det förflyter en handfull timmar och plötsligt sitter jag och mitt resesällskap med ett gäng finländskor på ett populärt förfestställe. Det skålas friskt och den ena shoten efter den andra slinker ned. Stämningen är på topp och alla tycks vara märkbart lyckliga, medvetna om att natten inte är slut på mycket länge.

Det är med en ljudlig suck jag återvänder till nuet. Det är mörkt och jag fryser, kontrasterna mellan platserna är kraftiga. Det är lätt att hänga läpp, men i ögonvrån ser jag en varm och inbjudande säng vänta på mig. Som tur är har jag den goda smaken att jag inte låter den försummas. Man får nöja sig med vad man har tillgodo.

Förresten, snart bär det ändå av till varmare trakter. Inom en inte alltför avlägsen framtid. Det tar vi för övrigt vid ett senare tillfälle. Nu är det dags att stänga igen.

söndag 14 september 2008

Semester för mr.lever

Det har varit uppe på tavlan ett tag nu. Att ha en "vit" helg, alltså. En helg utan någon alkoholförtäring. Det är farligt lätt att skjuta upp, det skall sägas. Det är föga behjälpligt att vännerna bestämmer sig för att styra upp en roadtrip för att besöka en vän i Halmstad. Man får stå på sig och tålmodigt ignorera levern när den ber om att få något att jobba med. Samtidigt får man med jämna mellanrum intala sig själv att man faktiskt, nästan tvivelsutan, kommer må väsentligt bättre än de andra, dagen efter. Det är också av stor vikt att man påminner sig själv om att man sparar en slant genom att inte dra ut på krogen och vifta med kortet.

Nu är det söndagkväll och jag sitter med en ny dator, ett tomt konto, en huvudvärk som obarmhärtigt tilltar i styrka och en begynnande träningsvärk.

lördag 13 september 2008

Temporärt kretstillestånd, eller?

Min dator är inte längre med i matchen. Det var det länge sedan den var, förvisso. Den känns som en gammal sliten tand som man lagat alltför många gånger och ständigt har bekymmer med. Men man vill inte gärna göra sig av med den. Min har legat på dödsbädden ett bra tag, men har alltjämt lyckats lura både mig och döden vid upprepade tillfällen. Men nu vet jag inte om moderkortet har fått nog av ettor och nollor och inlett sin sista vila.

Som med allt som sett sina bästa dagar och börjat strula så hittar man temporära lösningar - som i vissa fall blir permanenta - för att kringå problemen. Jag har sedan en tid tillbaka behövt stänga av strömmen helt från förgreningen där datorns elsladd sitter ansluten. Efter ungefär tio till femton sekunder slår jag därefter på strömmen igen och trycker direkt utan omsvep på datorns starknapp. Har jag tur hör jag fläkten trött börja surra och datorns inre knacka, knastra och brumma så karäkteristiskt. En procedur liknande en patient som blir återupplivad av en defibrilator.

Men nu fungerar inte ens det. Det är onekligen ett olycksbådande tecken. Därför sitter jag på en helt annan dator och känner mig en smula rastlös och olustig. Det är också med blandade känslor jag letar efter en ersättare. Allt har sin tid, även en dator.

Om du läser min blogg 1000 gånger så kommer din kärlek att bli besvarad...

Man blir lovad både det ena och det andra. Det är tunga ämnen det handlar om, inget man egentligen ska vifta bort som luft. Men jag viftar och fäktar outtröttligt.

Följer man de anvisade direktiven blir man lovad kärlek och lycka och ibland även rikedom. Det skiljer sig emellertid en aning. Det är en smart strategi egentligen, att spela på människors känslor. De mest vidskepliga slukar allt och följer det ena absurda rådet efter det andra. Även de som inte är särskilt vidskepliga faller för trycket.

Så ni som skickar kedjebrev och dylikt, på mail, community eller per sms, förvänta er inget svar. Med det inte sagt att jag inte uppmärksammar tanken bakom.

tisdag 9 september 2008

Framförhållning någon?

Jag har en fruktansvärt lång sovmorgon idag, nästan provocerande lång. Jag behöver inte lämna hemmet förrän halv två, det är snudd på skamligt. Jag drabbas nästan av samvetskval när jag tänker på mina vänner som går upp i ottan och som redan arbetat i sex timmar när mitt första pass börjat. Det finns som bekant alltid en baksida av myntet; när de sitter hemma och gluffsar i sig middagsmaten och planerar resten av sin dag så har inte ens hälften av min arbetsdag förflutit.

Hursomhelst. I vanlig ordning utnyttjar jag aldrig min sovmorgon till fullo. Jag vaknar senare, men samtidigt gick jag och la mig betydligt senare än vanligt, så läget är fortfarande oförändrat. Jag brukar alltid göra några minnesanteckningar på måndagen som jag skall beta av under fasligt långa sovmorgon. Men människan är i grund och botten lat så det fick bero.

Nu är det mindre än tre minuter kvar tills jag skall sitta i bilen. Jag har inte än borstat gaddarna, valt färdigt kläder, sprutat på parfym eller letat reda på plånbok, nycklar och dylikt. Det är sannerligen tur att man visar god framförhållning.

måndag 8 september 2008

Spänning i tillvaron

Ibland inträffar saker som kryddar till det litet. Som punkterar hinnan av trygghet omkring en. Det behöver inte nödvändigtvis vara något alltför allvarligt eller av stor dignitet. Något utöver det vanliga bara. Just idag blev min morgon något spektakulär. Högljudda befallningar och intensivt spanande. Dragna pistoler och adrenalin. Poliser och bov. Frihetsberövande av ett tragiskt levnadsöde.

Jag har precis kommit upp ifrån min våning och gjort iordning en simpel frukost. Bestående av hallonkräm och mjölk. Jag sätter mig vid köksbordet och läser dagens tidning, halvt intresserad, halvt vaken. Jag diskuterar något med mor samtidigt som jag slevar in krämen. Plötsligt hör vi en ilsken röst skrika: STANNA! Våra huvuden flög genast upp och vår första tanke är att någon hund smitit och var på väg mot vår riktning. Nu började vår hund skälla så jag sprang för att stänga dörren, för att undvika ett eventuellt blodigt hundslagsmål. Vi tar var sin dörr; jag ytterdörren, hon köksdörren. Genast har min mor fått syn på något och ropar till mig: "det är en polisbil här, och två poliser med dragna pistoler. De letar efter något". Min första impuls var att låsa dörren och min mamma rusar till andra änden av huset och mumlar något i stil med: "fan, altandörren är ju öppen". Jag börjar känna adrenalinets tillströmma och jag blir på helspänn. En flyktig tanke om eldställningar flyger förbi.

Det går några minuter. Inget händer. Jag står och spanar ut i buskagen i hopp om att få se någon. Men förgäves. Mamma står kvar vi köksfönstret och tittar när hon efter några minuter meddelar att poliserna fångat en person. Det är en ung tjej. Jag ser henne nu, hon ser besviken ut, men inte rädd. Jag undrar plötsligt hur hennes liv ser ut, undrar vad hennes brott är och vad det är som fått henne att begå det.

Jag tröttnar snabbt och går tillbaka aningen förvirrad och med en overklighetskänsla inom mig. Jag återgår till min hallonkräm och tidning och glider för varje minut in, tillbaka i min trygghetsbubbla. På gott och ont, roligt eller tråkigt.

söndag 7 september 2008

Ooh, aaj - vad skönt.

Eftersom jag igår, på något outgrundligt sätt lyckades framkalla tillräckligt med ork och energi för att genomföra ett träningspass på ostabil mage, så känner jag mig som ett mörbultat kylskåp. Vid varje rörelse känner man den intensiva värken. Den gör mig så fruktansvärt stel och osmidig. Skall jag vrida mig åt sidan så måste jag vrida kroppen i en hel rörelse för att undvika den värsta smärtan.

Det är en bitterljuv känsla och jag har saknat den. Det är självförvållat och man vet att smärtan inte är av ondo. Det är en bekräftelse att man gjort ett givande pass. Ett slags kvitto.
Det känns i vilket fall skönt att ha börjat med träningen igen. Nu börjar alla tankar som rör nyttig mat och sunda vanor att slå rot på allvar. Förhoppningsvis stannar dem där ett tag.

Trots att det är avsevärt skönare att sitta - alternativt ligga - ned som ett kolli vid träningsvärksymptom åkte jag iväg för att konsumera lite. Det slutade i ett par jeans och fyra filmer. Varav en skall jag titta på nu. Beslutångesten börjar sakta smyga sig på. Nej, det får bli Anchorman, med en lysande Will Ferrell i huvudrollen.

lördag 6 september 2008

En kortlivad kräftskiva

Planerna på en så kallad vit helg grusades rätt fort, alternativet var alldeles för tilltalande. Någon tyckte att en kräftskiva skulle vara på sin plats, och jag var inte sen med att inhandla de små skaldjuren och en påse klirrande vuxenläsk.

Så igår knäcktes både skal och klor. Det tuggades friskt på både räkor och kräftor och snapsvisorna sjöngs helhjärtat och ljudligt. Stämningen var på topp och skrattsalvorna avlöste varandra. Men tiden tickade på retsamt fort och plötsligt var det dags för att halka in i skorna och påbörja resan till stan.

Utgången slutade i katastrof, det var troligtvis en av de sämre jag upplevt. Klockan tjugo över ett satt jag på tåget mot Alingsås, riktigt förvånad över hur en kväll kan ha en sådan bra början men få ett dåligt.

Men varje kväll har sina guldkorn till ögonblick. Igår stod Patrik och Daniel för det.
Vi pratade, kommer inte ihåg om vad, och undrade titt som tätt vart vi befann oss. Vi kikade ut genom rutan, ut i mörket och försökte få en glimt av någon skylt. Efter några ett ovisst antal stationer tittar jag ut och säger: "hmm, det här ser ut som Lerum". Men mina ord hörsammas inte så jag antar att jag har fel i min observation. Jag sitter faktiskt ytterst och är längst ifrån fönstret så jag tänker inte mer på det. Men nästa station är jag tvungen att veta vart vi är så när tågdörrarna glider upp lutar jag mig närmare fönstret och får syn på en stor upplyst skylt. Jag försöker agera oskyldigt oförstående när jag tittar på mina vänner och säger: "Vad gör ni i Stenkullen?". Jag skrattar belåtet när jag ser dem kasta sig ut ur tåget, medveten om att de måste traska ändå vägen hem. Aah, skadeglädjen är den enda sanna glädjen. Är det inte så?

torsdag 4 september 2008

Ibland får man mer än vad man önskar.

Jag är precis hemkommen och sitter nu och tuggar ihärdigt på en otroligt seg godisbit. Det är oväntat svårt att svälja även den minsta av bitar, eftersom det har en tendens att fastna i tänderna. Jag är egentligen sugen på något mer substantiellt, men mitt nuvarande tillstånd tillåter det inte; trött som synden och sittandes oerhört bekvämt i soffan.

Jag är trött för att jag arbetat kväll, men även för att jag tog en avkopplande kvällspromenad. Förvisso blev kvällens runda aningen kortare än gårdagens, men jag avverkade säkerligen en mil. Mellan tummen och pekfingret. Det är överraskande skönt att bara ge sig ut och gå. Det finns en viss tjusning med att bege sig ut i mörkret, ensam och fri. Det är mysigt och ibland en smula kusligt att betrakta trädens skugga dansa på marken i det dämpade skenet från gatlyktorna. En enkel sak som att bara planlöst låta benen vandra är märkligt tillfredställande.

Under kvällens svängom blev jag vittne till något tämligen äckligt. Jag är påväg ner för en lång nedförsbacke när jag i backens början möter en kvinna. Hon vinglar lite och sicksackar sig framåt. Inget märkvärdigt egentligen, hon är en gnutta överförfriskad kanske. Men jag får känslan av att hon har bråttom. Jag passerar henne och går några meter innan jag förstår varför.
Precis bredvid och alldels vidöppet sitter hennes väninna. Obegripligt dåligt placerad sitter hon med byxor nere vid fötterna och försöker uträtta sina behov. Oturligt nog ser jag detta bakifrån. Ingen trevlig syn.

Jag fäster blicken på något längre fram och försöker innerligt att inte släppa ifrån mig några ljud men hör efter några steg hennes väninna skratta hejdlöst. Strax därefter ryter den andra: "Va fan skrattar du åååt?", omedveten om att jag nyss passerat och ofrivilligt fått första parkett.

Det man inte vet har man inte ont av. Lucky her.

onsdag 3 september 2008

Jag går ut för att leta reda på Mr. John Blund

Jag har varit fasansfullt trött det senaste. Det är inte alltid så eftersträvansvärt, av förklarliga skäl. Men trött har jag varit och trött är jag. Gäspande trött. Den gör mig dåsig och matt.

För att råda bot på detta har jag gått och lagt mig i tid. Jag har i runda slängar haft frunt åtta timmar framför mig. Det är mer än tillräckligt. Och det börjar alltid bra; jag sväljer nästan rummet i stora och utdragna gäspningar och mina ögonlock är ofantligt tunga. Så jag slänger bort överkastet och tråcklar av mig kläderna för att sedan kliva ner i sängen. Allt fint hittills, inga konstigheter, jag är fortfarande oerhört trött. Jag är beredd att ta klivet över gränsen till ovaket tillstånd. Men precis i steget är det något som hindrar mig. Jag blir genast pigg och ligger och vrider mig i oändlighet. Börjar räkna får, men utan effekt. Börjar läsa, men det blir nästan motsatt effekt. Till slut börjar jag göra armhävningar i sängen. Det är som förgjort, inget fungerar. Totalt hopplöst. Istället ligger jag och funderar på fan och hans moster tills jag slutligen och ovetandes somnar. Sen sover jag någon enstaka men värdefull timme för att vakna i kraftigt reducerat tillstånd.

Nu skall jag bege mig ut och strosa runt i gatlykternas matta sken för att göra av med lite energi. Förhoppningsvis fungerar det. Håll tummarna.

Kom nu Ipod, nu går vi.

måndag 1 september 2008

Utflykt

Arbetsdagen är fullbordad, det är nu dags att bege sig hemåt. Men först skall jag släppa av kollegan i Stenkullen, vilket inte är några som helst konstigheter eftersom det ligger på vägen hem.

Vi har satt oss i bilen och hunnit köra drygt en kilometer tills vi anländer till en rondell och blir fullständigt häpna. Framför oss breder en lång kö ut sig. Vid första anblicken känner jag en uppgivenhet och en resignerad ilska bildas inom mig. Så jävla typiskt, det brukar aldrig vara kö här, vilket samtidigt gör mig förbryllad. Jag försöker lokalisera vart den börjar och på så sätt få ett hum om hur lång tid det kommer ta. Det är då, vid andra anblicken, som jag inser till min absoluta förtjusning att det är i motsatta filen som kön befinner sig i och min är nästan gapande tom.

Jag har fortfarande inte hittat orsaken till kön och fortsätter spana ivrigt. Det tar inte mer än någon sekund och lika snabbt börjar jag skratta; direkt vänster om oss har en äldre man tagit täten i sin permobil och undviker allt vad trottoarer och bussfickor heter. En trafikens general. Styr kolonnen med järnhand och med osviklig precision.

Jag kör ut ur rondellen och susar förbi jämte kön. Efter ett tag börjar den att bli allt glesare tills den till slut upplösts helt. När trafiken återgått till normala avstånd fångas min uppmärksamhet av något längre fram. Vid motsatta vägkanten för att vara exakt. Jag ser inte exakt vad det är, men jag antar att det är...ja, jajemen, det är det, det är en till permobil och bakom ratten sitter en gumma. Hon är påpälsad med varma kläder och en söt, blå huvudbonad. Hon ser arg och lite vilsen ut. Nästa sak jag reagerar på är att hon pratar i en mobil, att det är hennes gubbe hon samtalar med är uppenbart. Hon har förmodligen några väl valda ord till honom.

Hela situationen är alldeles underbar, jag kan inte förmå mig själv att inte skratta åt den. Vilken utomordentlig utflykt de måste ha fått. Snacka om spänning i tillvaron. Jag känner samtidigt ett styng av oro över de två äventyrarna men blir snabbt övertygad att de klarar sig fint. Jag önskar genast att jag hade hört samtalet dem två emellan, och även vad de tänkte på när de begav sig ut på vägen. Eftersom de måste ha kommit från en trottoar. Tankarna blir kanske lite dunkla på äldre dar.

I alla händelser så gjorde det min dag. Tack kära herr. Gubbe och fru. Tant