Eftersom jag igår, på något outgrundligt sätt lyckades framkalla tillräckligt med ork och energi för att genomföra ett träningspass på ostabil mage, så känner jag mig som ett mörbultat kylskåp. Vid varje rörelse känner man den intensiva värken. Den gör mig så fruktansvärt stel och osmidig. Skall jag vrida mig åt sidan så måste jag vrida kroppen i en hel rörelse för att undvika den värsta smärtan.
Det är en bitterljuv känsla och jag har saknat den. Det är självförvållat och man vet att smärtan inte är av ondo. Det är en bekräftelse att man gjort ett givande pass. Ett slags kvitto.
Det känns i vilket fall skönt att ha börjat med träningen igen. Nu börjar alla tankar som rör nyttig mat och sunda vanor att slå rot på allvar. Förhoppningsvis stannar dem där ett tag.
Trots att det är avsevärt skönare att sitta - alternativt ligga - ned som ett kolli vid träningsvärksymptom åkte jag iväg för att konsumera lite. Det slutade i ett par jeans och fyra filmer. Varav en skall jag titta på nu. Beslutångesten börjar sakta smyga sig på. Nej, det får bli Anchorman, med en lysande Will Ferrell i huvudrollen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Hej gamle man..
När du nu börjat att träna så kanske du kan ta upp min servis som du har stående nere i "hygget":)).
Bra blogg..
Det skulle jag gärna göra, om det skulle förhålla sig på det viset. Men mitt rum är i preussiskt skick, det existerar inga omkringströdda serviser eller andra föremål. Allt har sin plats och är noga inrättat.
Skicka en kommentar