En kortlivad kräftskiva

Planerna på en så kallad vit helg grusades rätt fort, alternativet var alldeles för tilltalande. Någon tyckte att en kräftskiva skulle vara på sin plats, och jag var inte sen med att inhandla de små skaldjuren och en påse klirrande vuxenläsk.

Så igår knäcktes både skal och klor. Det tuggades friskt på både räkor och kräftor och snapsvisorna sjöngs helhjärtat och ljudligt. Stämningen var på topp och skrattsalvorna avlöste varandra. Men tiden tickade på retsamt fort och plötsligt var det dags för att halka in i skorna och påbörja resan till stan.

Utgången slutade i katastrof, det var troligtvis en av de sämre jag upplevt. Klockan tjugo över ett satt jag på tåget mot Alingsås, riktigt förvånad över hur en kväll kan ha en sådan bra början men få ett dåligt.

Men varje kväll har sina guldkorn till ögonblick. Igår stod Patrik och Daniel för det.
Vi pratade, kommer inte ihåg om vad, och undrade titt som tätt vart vi befann oss. Vi kikade ut genom rutan, ut i mörket och försökte få en glimt av någon skylt. Efter några ett ovisst antal stationer tittar jag ut och säger: "hmm, det här ser ut som Lerum". Men mina ord hörsammas inte så jag antar att jag har fel i min observation. Jag sitter faktiskt ytterst och är längst ifrån fönstret så jag tänker inte mer på det. Men nästa station är jag tvungen att veta vart vi är så när tågdörrarna glider upp lutar jag mig närmare fönstret och får syn på en stor upplyst skylt. Jag försöker agera oskyldigt oförstående när jag tittar på mina vänner och säger: "Vad gör ni i Stenkullen?". Jag skrattar belåtet när jag ser dem kasta sig ut ur tåget, medveten om att de måste traska ändå vägen hem. Aah, skadeglädjen är den enda sanna glädjen. Är det inte så?