Jag är precis hemkommen och sitter nu och tuggar ihärdigt på en otroligt seg godisbit. Det är oväntat svårt att svälja även den minsta av bitar, eftersom det har en tendens att fastna i tänderna. Jag är egentligen sugen på något mer substantiellt, men mitt nuvarande tillstånd tillåter det inte; trött som synden och sittandes oerhört bekvämt i soffan.
Jag är trött för att jag arbetat kväll, men även för att jag tog en avkopplande kvällspromenad. Förvisso blev kvällens runda aningen kortare än gårdagens, men jag avverkade säkerligen en mil. Mellan tummen och pekfingret. Det är överraskande skönt att bara ge sig ut och gå. Det finns en viss tjusning med att bege sig ut i mörkret, ensam och fri. Det är mysigt och ibland en smula kusligt att betrakta trädens skugga dansa på marken i det dämpade skenet från gatlyktorna. En enkel sak som att bara planlöst låta benen vandra är märkligt tillfredställande.
Under kvällens svängom blev jag vittne till något tämligen äckligt. Jag är påväg ner för en lång nedförsbacke när jag i backens början möter en kvinna. Hon vinglar lite och sicksackar sig framåt. Inget märkvärdigt egentligen, hon är en gnutta överförfriskad kanske. Men jag får känslan av att hon har bråttom. Jag passerar henne och går några meter innan jag förstår varför.
Precis bredvid och alldels vidöppet sitter hennes väninna. Obegripligt dåligt placerad sitter hon med byxor nere vid fötterna och försöker uträtta sina behov. Oturligt nog ser jag detta bakifrån. Ingen trevlig syn.
Jag fäster blicken på något längre fram och försöker innerligt att inte släppa ifrån mig några ljud men hör efter några steg hennes väninna skratta hejdlöst. Strax därefter ryter den andra: "Va fan skrattar du åååt?", omedveten om att jag nyss passerat och ofrivilligt fått första parkett.
Det man inte vet har man inte ont av. Lucky her.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar