Hola, qué tal? ?Bien?

Folk flyr fältet nu. De flesta flyttar till en annan stad, men vissa går snäppet längre och byter land. Det känns inte bra helt enkelt. Det känns som att alla andra rör sig men jag står blick stilla. Jag och min sporadiska vän, herr ångest. Tyvärr besitter han en säregen egenskap; under liknande omständigheter har han en tendens att växa och växa. Men han stannar aldrig särskilt länge, det tillåter jag inte. Han är uselt sällskap, för det mesta.

Jag får känslan av att alla gör något med livet utan jag. Alla avancerar framåt men jag står fastklistrad, oförmögen att röra mig. Stoppad av något osynligt hinder.
Jag får uppfattningen att de flesta listat ut vad de vill syssla med, jag själv ser fortfarande ut som ett frågetecken. Inte betydligt rätare än för några sedan, snarare tvärtom. Jag har ett hum, men det känns så dumdristigt och framförallt svårt att fatta ett beslut av den digniteten på en vag aning.

Samtidigt vill jag inte ersätta min nuvarande lön med en students bidrag. Det är föga lockande. Jag vill inte heller sitta, om ett par år, med ett saftigt studielån och vara fast i det träsket i såpass ung ålder. Men det är oundvikligt, nästan.

Fy fan, jag är för feg. Jag måste ta klivet ut. Fatta ett beslut och fullfölja. Visar det sig att det var fel val är jag åtminstone en (minst) erfarenhet rikare. Feghet är inget annat än hämmande. Ett horn i sidan eller en vagel i ögat.

Det känns redan avsevärt lättare. Jag har börjat utforma en plan. Den är alldeles nykläckt.
Jag ser mig själv sittandes med en tortilla i ena handen och en grammatikbok i andra. Eller en San miguel i ena och en sangria i andra, det är högst orelevant egentligen. Huvudsaken är att jag befinner mig i Spanien. Studerar det spanska språket, förmodligen tillräckligt länge för att kunna bemästra det. Ett halvår max, sen måste jag återvända, om jag inte kommer på andra tankar, vill säga. Återvända för att - som tanken är nu - studera på hemmaplan. Vad återstår att se, men när jag väl är inne på studiebanan torde det vara enkelt att fortsätta. I alla händelser avgjort enklare än vad det är nu.

Det är inget som väger tungt på meritlistan, det är jag införstådd med. Men en mjukstart i skolbänken kan vara ypperligt. Jag kan vara något på spåret nu. Jag får redan goda vibbar. Jag känner redan nu hur min kära vän herr ångest tynar bort och hur hindrerna sakta tar form.
Nu är en väg utstakad, nu är det för mig att fullfölja. Om det är rätt väg, det står skrivet i stjärnorna.