Totalt värdelöst, förbaskat tråkigt och framförallt överdrivet jobbigt. Jag förstår nu varför jag under en tid övertalat mig själv att undvika det med diverse bortförklaringar och undanflykter. Såhär var/är det inte i Sverige. Långt ifrån.
I Sverige är luften frisk och fräsch, inte förgiftad och sjuk. Flodvågor av bilar strömmar inte fram fram vid varje korsning eller trafikljus och lämnar ens kläder svartfläckiga av avgaser samt får det att kännas som att man andas genom en gasmask. Inte heller röker varje befintliga människa som man möter (eller inte möter) och man behöver inte, vanligtvis, hålla andan eller ducka och parera för rökmolnen som de nonchalant skickar ut i ansiktet på en. Jävla oskick. Vidare, kan man klara sig utan att sin rytm blir förstörd av de oräkneliga trafikljusen. Hånande lyser de alla rött när man närmar sig.
Att springa i Barcelona är pest. Och kolera. Att man är tillfälligt avdankad och förhållandevis ur form förenklar det förmodligen ringa. Idag (läs måndag) bestämde jag mig för att jobba på löpsteget, känna flåset och låta mina styltor till ben jobba litet. Det resulterade i en pinsam historia; efter tjugo minuter var jag tillbaka vid min port, och nu fem timmar senare sitter jag småsvettandes med krampkänningar som emellanåt hugger till och kramar åt musklerna.
Jag hyser starka tvivel om det verkligen om det verkligen gjorde någon nytta, gissningsvis blev mina lungor nersotade och således min kondition ytterligare nersatt. Det är som förgjort.
Jag längtar till svensk luft och terrängspår.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar