Jag har nyss slutat för dagen och jag går mot bilen. Jag tittar upp mot himlen och mina ögon möter ett behagligt solsken. Ett leende dansar på mina läppar och inombords känner jag hur någonting slår rot. En slags vag känsla, en förnimmelse. Svag men alltjämt påtaglig. Den gör mig nästan fnissig och jag måste behärska mig för att inte brista ut i ett okontrollerat glädjefnatt.
Jag styr ut bilen på vägen och sätter på radion. Precis då byter dom låt och det blir tyst några sekunder, jag väntar ivrig och nyfiket, men någonting säger mig att jag inte kommer bli besviken. Alldeles rätt, strax därefter hör jag introt till en av "Metallicas" bättre låtar och jag känner hur mitt ansikte klyvs i ett ännu större leende. Samtidigt märker jag hur den underliggande känslan växer i styrka, ökar successivt och frammanar en härlig stämning av harmoni och lycka.
Snart är jag hemma; jag har nyss tagit mig upp på motorvägen. Jag ligger lite över hastighetsgränsen och kör obehindrat fram i filerna. Sjunger med full hals i stycken där jag kan texten, resten mumlar och nynnar jag bara. Jag slås av en känsla av oövervinnlighet. Jag känner mig oantastbar och överlägsen, inget kan sänka mig nu, inget. Allt går min väg. Jag tittar ut och ser träden vinka åt mig med deras spretiga och lövbetäckta grenar. Ovanför dem flyger några fåglar, även de vinkar åt mig. De samlar sig och formerar sig i bokstäver. Jag måste kisa för att urskilja vilket ord de bildat. Jag blir genast häpen. De har skrivit mitt namn.
Det är otvetydligt goda tecken. Idag är förutsättningarna på min sida. Idag är en bra dag, en riktigt bra dag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar