Söndagarna har utvecklats till lite som en trivial högtid. Aldrig har jag förknippat söndag med glädje, fram tills nu, således. Det beror antagligen på att jag aldrig gjort något vettigt utav söndagen. Sitter mest och försöker hindra klockan från att ticka, förhindra en morgondag, som antingen innebar skola, lumpen eller jobb.
Men numera spelar jag innebandy med ett gäng killar. Det låter så banalt och det är det förmodligen också. Inget banbrytande, inget extraordinärt, bara ren innebandy. Men det ger mig oväntat mycket.
Idag var det dags igen. Jag åkte dit tidigare, eftersom vi föregående söndag hade bestämt så, och var först på plats. Jag började arrangera planen, ställa fram bänkar, mål och flytta madrasser. Sen tog jag fram min boll och började skjuta lite. Klockan gick, de borde ha varit här för en kvart sedan. Ytterligare en kvart gick, utan resultat. Jag tänkte att de bara är lite försenade, samt glömt bort att vi skulle börja tidigare. Men när ytterligare en halvtimme tickat förbi, ger jag upp och ställer uppgivet tillbaka sakerna på deras ursprungliga plats.
Jag sätter mig i bilen och kör hem, snopen och med en känsla av att ha blivit bestulen. Det känns så, precis så. Som om jag blivit bestulen och straffad. Straffad för att jag under veckan haft tankarna på söndag och inte haft mitt huvud i nuet. För att jag längtat till helgen och tagit ut det över vardagen. Nästan tryckt paus på livet. Bestulen för att jag väntat och längtat, som ett barn som på lördagen åkt till godisaffären, plockat sin påse och sen fått reda på att han/hon inget får.
Men kanske var det "meant to be"? Jag känner mig faktist lite krasslig, kanske hade det gått illa om jag spelat idag. För att stilla min besvikelse intalar jag mig det, om och om igen, som en mentalsjuk.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar