Gymmet

Jag går runt i lokalen, det är tomt och öde, som vanligt. Ingen har någonsin varit här samtidigt som mig. Ibland blir jag varse om någons närvaro, fast som skoavtryck, små livstecken; en brits som är flyttad, eller några vikter som står annorlunda än förut.

Jag fortsätter gå runt, kastar ett öga på maskiner och redskap som jag snart skall använda. Lägger märke till hur oanvänt det är, outnyttjat. Byggt för skolans personal och inte en enda själ är här. Bara jag, men jag jobbar inte ens på skolan. Jag undrar om deras personal är atleter hela bunten, eftersom behovet av ett gym uppenbarligen är obefintligt. En bild dyker upp för mitt inre, med hela personalstyrkan samlad. De står och stönar och spänner sig, stora som Atlas i Gladiatorerna. Jag skakar på huvudet och den befängda bilden tynar bort.

Jag lägger mig ner på en brits och gör ett uppvärmningsset på bänkpressen. Det går smidigt och lätt, men jag känner ingen glöd, ingen motivation. Jag måste bygga upp lite adrenalin, bli taggad och få upp flåset. Så jag reser mig upp och går fram till stereon, vrider upp volymen och blir genast mer alert. Jag beslutar mig för att springa lite, för att få igång syretillförseln och flåset. Jag joggar runt i lokalen, stannar ibland upp, måttar några slag och bekämpar en osynlig fiende, som Rocky, och fortsätter sen. Till slut kommer jag in i rummet med boxningsäcken och jag avlossar ett gäng väl avvägda, tunga slag mot säcken. Konstaterat snabbt att jag nog skulle få ner Rocky själv.

Nu är det dags, jag är redo för bänken. Jag vänder på klacken och börjar jogga ut ur rummet och precis i dörröppningen höjer jag huvudet och får syn på en stor gestalt. Jag slutar andas och jag ser för mitt inre, hur min själ, mitt liv, hoppar ut ur min kropp, ner på marken, vinkar hastigt innan han springer iväg och säger "AAaaa, shit". Varför han är engelsktalande förstår jag inte.
När jag vågar titta på mannen i dörren som står där med ett flin, nöjd över att ha överrumplat och skrämt mig, kan jag inte riktigt placera honom, förrän det går upp för mig att det är den smått excentriske trädslöjdsläraren M.

Situationen blir lite vimsig, jag är fortfarande rejält uppskrämd och han står bara där, så jag börjar svamla lite osammanhängande att jag har nyckel hit även om jag inte jobbar här och att bänkpressen väntar på mig. Han nickar lite tveksamt och säger "aaja, jovisst". Sen önskar jag honom en trevlig dag, som om han skulle gå iväg och att jag ägde stället. Jag inser genast hur det kan ha uppfattats och tolkats, skäms för min idioti. Men han tänkte visst träna litet han också. Självklart.

Jag går och lägger mig under stången och börjar träna, det är lite skakigt och jag är inte helt fokuserad. Samtidigt hör jag hur vikter lyfts i det andra rummet, och sen ett mummel. Jag undrar om det var avsett till mig så jag blir genast ivrig att svara. Fast jag måste utröna om han verkligen pratar med mig eller om det bara är frustande och stön. Men jag kan inte höra det när jag ligger ner, jag måste resa mig upp och komma närmare. Så jag reser mig upp, hastigt och snabbt för att inte missa vad han säger, och PANG! Där åkte mitt huvud in i stången, det svajjar från sida till sida och en strålande smärta tar vid. Jag grimaser illa och tar mig för huvudet när jag hör honom igen; "Hmpfrr", "ööehh", och ljudet när två vikter stilla slås ihop.

Höjden av klantighet. Jag betraktar resultatet i spegeln och ser till min förskräckelse att en kraftig bula redan växt ut. Den smärtar och jag hatar den redan, och M med.

Nästa dag åker jag inte till gymmet, trots att jag vill och har tid. Det vilar en förbannelse där numera. Efter ett par dagar känner jag mig en gnutta febrig, och försöker härröra vartifrån jag kan ha smittats och kommer på att tänka på mitt samtal med träslöjdsläraren. Innan han begav sig och lämnade gymmet i mina händer påpekade han att han minsann var febrig, vilket förklarade den lätta träningen. För det kunde ju inte skada, om man tog det varligt och lite nätt. Att han sedan spottade och fräste ut virus och andra bakterier som en vattenspridare tänkte han nog inte närmare på.

Det vågar jag satsa en såg och en svarvmaskin på.