Förlåt moster

Idag har mina föräldrar varit på en begravning. Det var en på min mors sida som hade gått bort. Den hade varit fin och det glädjer mig, även om jag inte hade någon relation till den bortlidne.

Begravningen fick mig att fundera litet. Som alltid när man konfronteras med döden, direkt eller indirekt, blir man, eller åtminstone jag, tagen av allvaret. Jag blev påmind av hur bräckligt livet egentligen är. Hur snabbt det kan ryckas ifrån en. Man lever ofrånkomligen på lånad tid.

Men just idag födjupade jag mig inte vidare i dödens otaliga aspekter. Det är annars den vanliga proceduren. Istället så tänkte jag tillbaka på min morfars begravning. Det hände en sak på min morfars begravning och det har förföljt mig sedan dess. Som en flis som ligger och skaver i minnets vrår med outtröttlig intensitet.

Minnet är fortfarande färskt och kusligt påtagligt; Vi står allihopa utspridda på kyrkans parkerlingsplats. Vi har nyss anlänt och folk börjar föra lågmälda konversationer. Stämningen är sorgsen och tung. Jag börjar gå planlöst och hamnar till slut bredvid min moster. Hon ser vilsen och trött ut ( av förklarliga och uppenbara skäl) . Jag får en stark lust att försöka göra allt bättre, ställa allting till rätta. Men jag vet samtidigt att det är en hopplös tanke. Efter ett tag frågar jag henne hur hon mår. Hon mumlar något till svar, jag hör inte riktigt vad och jag förmbarmar mig själv för att ha ställt en så idiotisk fråga - klart hon mår skit. Men jag vet inte vad jag skall säga, jag har ingen erfarenhet av sådant här. Jag tittar ner i marken och känner mig dum. Samtidigt lyfter hon blicken mot flaggstången som svajjar lätt i vinden. Flaggan fladdrar friskt. Hon står och tittar på den ett tag, innan hon börjar prata med mig igen. Hon påpekar att den idag är hissad för hennes far tillika min morfar. Jag tittar på flaggan och dess lek med vinden. Återigen hittar jag inget lämpligt att säga, och det är just då som det händer- kommentaren som än idag gäckar mig. Ur min mun flyger ordet "fräckt" ut.
Jag kan knappt tro det, sa jag verkligen så? Jag hoppas innerligt att hon inte hörde det, men det gjorde hon. Hon vrider huvudet bort från flaggstången och bort från mig och säger "nej, det känns konstigt, att det är för min pappa". Genast blossar kinderna upp, beviset på min förlägenhet är tydligt. Jag skäms fruktansvärt. Jag vill säga förlåt, men modet sjunker och jag tar för lång tid på mig så det känns fel. Jag har sagt nog, jag är rädd att säga fel igen så min mun förblir stängd. Jag står orörlig, nästan som paralyserad och önskar gjort, ogjort. Ingenting händer och situationen är outhärdlig. Sekunder känns som timmar och jag ber till högre makter att ta mig bort därifrån. Efter ett ovisst antal sekunder börjar min moster stega mot kyrkan. Det är en befrielse, situationen är tillfälligt upplöst och jag lovar mig själv att säga förlåt vid ett senare tillfälle.

Tyvärr bad jag aldrig om ursäkt för min groda till kommentar. Inte då och inte senare. Jag har aldrig lyckats skrapa ihop tillräckligt med mod för att genomföra ursäkten. Dessutom har många tillfällen varit avgjort olämpliga. Jag vill inte heller göra henne ledsen och nedstämd genom att påminna henne om hennes fars bortgång. Det är väl emellertid svårt att komma ifrån.

När allt kommer omkring känns detta som ett steg i rätt rikting. Inom en snar framtid skall jag be om ursäkt.