Ett minne

Jag är i runda slängar 10 år, det kan finnas en felmarginal på något år men det är i alla händeler inte väsentligt. Jag har jag börjat i fotboll och tycker det är roligt. Jag är med på träningarna och springer och sliter. Mitt liv invaderas av bollar och åter bollar. Mitt liv kretsar runt att jaga en, oftast, vit boll och min högsta önskan är att få spela i en fotbollsmatch.

Dagar och veckor går, säkert även månader. Jag upptäcker relativt tidigt att jag inte är någon talang, däremot har jag avsevärt lättare för att trixa, men det hjälper föga i en fotbollsmatch.
Än så länge har jag inte fått hoppa in i någon match, jag är förmodligen inte på samma nivå som de andra. Det skall egentligen inte betyda något vid knattespel men även tränaren har en vinnarinstinkt att mätta.

Efter ett tag tappar jag motivationen och det märks tydligt på träningarna. Mitt engagemang är kraftigt reducerat och det resulterar i sämre spel och mindre pass. Det känns surt och mitt själförtroendet sjunker successivt. Men så plötsligt får jag speltid i en match, det känns pirrigt men hejdlöst roligt. Jag skall äntligen få spela match.

Matchdagen kommer och jag är laddad till det yttersta. Kraven är stora från mig själv, prestationsångesten gnager ihärdigt, men jag är fast besluten att kämpa till jag stupar.
Matchen blåser igång och det är ofantligt kul men samtidigt svårt. Jag har blivit positionerad som mittfältare och jag löper frenetiskt. Jag skapar inte några lägen men jag bjuder heller inte på några. Jag vet inte riktigt om jag efter ett tag råkar slå bort några bollar eller om jag spelar fel men passen kommer mer sällan. Jag blir osynlig, känner mig som en extra domare som bara springer med men som inte är delaktig i spelet.
Matchen är snart slut och vi stoppar ett anfall, jag befinner mig högt upp på plan och jag ser ett tillfälle att sticka iväg. Jag börjar springa i luckan och till min förvåning kommer bollen till mig, det är en perfekt pass. Min löpning är snabb och effektiv, jag är ensam och framför mig finns bara motståndarens målvakt. Det hela går mycket snabbt, jag har bestämt mig för att ladda kanonen och gå på kraft. Men jag måste avfyra skottet nu annars är det för sent så jag drar tillbaka högerbenet och drar till för allt vad jag är värd och PANG!
Jag känner genast en intensiv smärta sprida sig i foten och ser samtidigt bollen rulla lugnt och kontrollerat in i målvaktens famn. Jag vrider huvudet bakåt och behöver inte se det djupa avtrycket i marken för att förstå att jag nyss sparkat allt vad jag hade rakt ner i gruset.

Jag faller ihop på marken i en hög av besvikelse. Jag har nyss gjort en gruvlig tabbe och jag känner allas blickar på mig. De är fyllda med besvikelse och varje blick borrar igenom mig och förintar det självförtroende jag hade kvar.

Jag reser mig upp för att sedan springa med nedsänkt huvud till mitt lag utanför planen, jag byttes ut och min första och sista fotbollsmatch var över. Det blev ingen mer lagfotboll för mig.