Molnen smyger ljudlöst och sakta in över staden. De dominerar luftutrymmet och ligger som ett vadderat täcke över oss. Med sin mörkgrå ton och sin till synes ogenomträngliga tjocka karaktär ger de ett sammantaget sinistert intryck.
Jag går med luvan uppfäll över huvudet och huttrar lätt. Det är kallt och regnet faller ned oupphörligt, sköljer och tvättar rent gatorna. Jag lägger märke till hur människorna omkring mig surnar till och tyst förbannar högre makter. De är bortskämda med vädret, om än ofrivilligt. Jag ser inga barn som hoppar i vattenpölar och skrattar hejdlöst över plaskandet. Inte heller människor som står mitt i regnet med huvudet uppåt och armarna utåt, som för att fånga så många droppar som möjligt och känna den uppfriskande och renande känslan. Ingen ler, ingen är glad. Vädret styr allt och de är kinkiga.
Som om molnen lyckats smyga in i huvudet på dem och ligger där som barrikader och förhindrar dem från att uppleva allt som förknippas med glädje.
Det är väl inte många som uppskattar regn, tänker jag. Men jag skulle vilja sätta alla mulna människor på ett gigantiskt flygplan till Skandinavien eller England så de skulle få lite perspektiv på det hela.
Det är antaligen inte en dag för stranden, men en ypperlig dag för att läsa en bok. Passar mig som tungan i munnen. Jag hoppas innerligt att min "motståndare" bara läser när det är sol. Men sannolikheten i det ligger ungefär i fas med att jag egentligen är en badboll. I brist på annan jämförelse.
Fan också, jag hatar regn.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar