Min far vinkar till sig en taxi och vederbörande kör in mot gångbanan och stannar. Resväskor står utspridda på marken och vittnar om en hemfärd. Chauffören öppnar bagageluckan och bilen gapar tomt.
Det uppstår en slags förvirring över situationen och det känns underligt. Egendomligt för att min familj skall resa hem utan mig. Det känns inte rätt, jag borde vara med, så har det alltid varit. I alla år, under alla resor. Men inte nu, inte idag.
Någon tar initiativet och lastar på resväskorna, jag kommer inte ihåg vem, men det är av ringa betydelse. Sen blir minnet till fragment av flera händelseförlopp, stillbilder präglade av starka känslor.
Brusten röst och salta tårar nedför någons kind. Fåtaliga ord viskade i en kram, något som värker i bröstet och stiger upp till halsen. Vattniga ögon. Sen handen i luften, formad till en vinkning, ett löfte om omtanke och ett snart återseende. Gester styrda av känslor.
Kvar blir jag; morbror, bror och son. Men framförallt en Nilsson.
Tack för de senaste dagarna och för att jag känner mig älskad och behövd.
2 kommentarer:
de har varit den bästa lång helgen på länge.. vi är alla mkt stolta över dig. Du gör dej verkligen i spanien =)
saknaden är stor, men snart ses vi igen..!!
våran Mias, son,bror och BOBO..!
natte
Det kommer fortfarande salta tårara.Det var jobbigt.Jag är mycket stolt .Du klarar dig alldeles FÖR bra i Spanien.Hade väl inte väntat mig något annat heller.Njut av livet
Skicka en kommentar